Bumsen 1
ARTIKELN PRESENTERAS AV SISTA UPPSLAGET ”- PROVKÖ
RA?!?” KÖR GÄRNA, MEN INTE MIN! N är jag var en liten så var jag ruskigt intresserad av motorcyklar. Vem var inte det? Min farfar hade då en BMW R 68 av någon årsmodell från mitten av 50-talet och får jag gissa hade han haft den sedan den var ny. Den var hans ögonsten. Jag minns att farfar hade den relationen till sin motorcykel att inget fick komma emellan honom och hans bestyr före, efter eller under tiden han körde. Jag minns farmor kunde stå på gräsmattan och se farfar komma åkande just som vi själva anlänt till honom där på landet 30 mil hemifrån. Med vilket tålamod inväntade hon inte hans ritualer när det kom till den där motorcykeln... Farfar höll sin vanliga rakryggade hållning och rundade hästhagen, bromsade in mot allén och körde sakta upp grusvägen till huset. Aldrig för mycket och aldrig för lite gas. Där mötte han inte ens våra blickar innan han stannat, stängt av motorn, fällt ner stödet och rest sig från hojen i ett kliv med sväng på benet värdigt en kavallerist av överstegenerals grad. Han drog av var handske med ett finger i taget, knäppte av sig hjälmen, lade handskarna på sadeln och lade därefter sin hjälm på handskarna. Nu först, aldrig tidigare, kunde farfar möta våra blickar, ropa hej och kanske ge barnbarnen en farfarsriktig bullerskrattande bamsekram. Då förstås några säkra meter ifrån motorcykeln. Han kun50 de ägna timmar åt att putsa och polera, kanske byta en lampa eller så men aldrig såg jag honom meka med den. Kanske därför jag själv fick ett hjärta för BMW, de var ju bra. Inget mek, liksom. När jag själv, många år senare tagit lappen och kört min egen motorcykel till farfar och landet så var jag givet stolt. Min farfar ville titta men var givet besviken över att det inte var en BMW. - Jaha. Jaha. Mhm. Su...Suzuuuki, ska det vara något det, frågade farfar med ytterst lätta vokaler i u:na och en aning förakt i tonen. Själv kunde jag inte låta bli att, i allafall fråga, farfar om jag inte kunde få prova hans BMW. Ja, nu när jag hade körkort och allt. Farfar vände sig om som om han varit en ninja och blängde på mig som om frågat om jag fick inteckna hans gård och barndomshem. - Prova? Skulle du ... PROVA ... min motorcykel VA?, röt farfar med ett sånt där ”va” som slutar med en väsning. - Det finns inget att prova! Vad skulle du finna för något fel på den som jag inte skulle ha funnit på alla dessa år, dundrade farfar. Vi var så klart av helt olika generationer, farfar och jag, men han var egentligen alltid snäll. Ja, och han bjöd mig på viljan att köra motorcykel. Bara det inte var just hans. KENTA ÖRRED