Nöjesnytt Växjö 1
Joel Alme är – möjligtvis i konkurrens med Jens L
ekman – den romantiska croonerpopens okrönte kung i Sverige och under hela sin karriär har han dessutom haft ett gott öga till våra hemtrakter. Den 20 november är han tillbaka på Växjö Teaters scen. J oel Alme debuterade med den rosade Master of Cermonies 2008. Albumet följdes av ytterligare två kritikerhyllade album, Waiting for the Bells (2010) och A Tender Trap (2012). Trots att Joel Almes musik ganska lätt skulle kunna kategoriseras in under etiketten ”Göteborgs-indie” var han redan från början ganska motsträvig mot denna beskrivning, trots att det handlar om hans hemstad. –Det är inte de känslorna jag känner. Jag kan inte relatera till den här ungdomsångesten, jag spelade hockey när jag var liten och var aldrig utanför. Men de som sjunger om ångesten har ju upplevt den, så jag vill inte ta ifrån dem den på något sätt. Det är bara lite ointressant när den 110:e personen kommer med en sådan skiva. Och vad fan ska jag gå runt och tycka att omöjlig kärlek är den enda rätta, det är ju bättre att träffa någon jag gillar och har det asgött med. Det behöver inte alltid vara så svårt allting känner jag, har han sagt. Alme har i ärlighetens namn medvetet rört sig bort från indiepopens kännetecken och på A Tender Trap lät han de stora romantiska känslorna ta extra stor plats. När han så i början av året släppte sitt fjärde album Flyktligan var det många som höjde på ögonbrynen när han plötsligt bytte engelskan mot svenskan i en mörkt självbiografisk tematiskt uppbyggd sångcykel. Albumet består av en mycket personlig samling låtar om Joels uppväxt i stadsdelen Majorna i Göteborg, men är också en sorts släktkrönika 16 | nöjesnytt och en modern arbetarklasskildring. Den har beskrivits som en berättelse om flykt undan sorg, undan uppväxten, om de som offras och de som överlever. Det handlar om missbruk, ensamstående mammor som tar sig vidare och barndomens vänskapsband och den dagliga kampen för att bryta nedärvda mönster. Och, naturligtvis, kärleken. På frågan varför Joel valde att byta språk svarade han så här i Dagens Nyheter: –Jag bestämde mig faktiskt först när jag visste vad jag skulle skriva om, säger han, i jeans och Dr Martens-kängor, intensiv och lätt rastlös. Att sjunga om min familj och uppväxt på engelska hade ju blivit jäkligt konstigt, översätta svenska gatnamn i Majorna och så. Dessutom har jag gjort mina 100 kärlekslåtar på engelska. Sedan var jag lite intresserad av min bakgrund och det kändes inte riktigt lika nära på engelska. Men det är ingen stor grej, det är som ett barn i en lekpark som byter från gunga till rutschbana, jag tröttnade på gungan och nu åker jag rutschbanan. Joel har fått diagnosen ADHD och beskriver sig som otroligt rastlös, men bara han känner att livet går i sin egen hastighet så är det lugnt. Den där rastlösheten påverkar dock hans sätt att närma sig musiken och sin karriär, menar han. –Egentligen hoppar jag gärna av projekt, det är den ultimata frihetskänslan, säger han till Aftonbladet. Jag minns när jag jobbade på en restaurang på Marstrand, ibland hoppade jag bara av bussen där det såg fint ut, mitt i en hage och sprang iväg. Jag ringde och sa att jag var sjuk, bara för att det var skönt. Fruktansvärt barnsligt men det finns ett korn i mig som alltid vill ringa och ställa in. Flyktligan har symptomatiskt nog gett Joel Alme en ny och större publik, men han är fortsatt ambivalent till att kalla sig artist. För honom är låtskrivandet det viktigaste, inte skivinspelningar eller turnéer. Och det är just kärleken till att skriva låtar – även om han inte ser sig som en speciellt disciplinerad låtskrivare – som gör att han kommer att hålla på med musik resten av livet, menar han. –Mina känslor för den alltid kommer finnas kvar – fast just nu kollar jag bara med förakt på gitarren, anklagande: ”vad har du gjort med mitt liv!?” ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: ANNA LEDIN WIRÉN