Omtanke 1
Gästkrönika Hans Carlsson Planeringschef Social-
och omsorgskontoret F ör en tid sedan blev jag uppringd av Sveriges Radio som ville göra ett inslag om hot- och våldsituationen inom socialtjänsten i Södertälje. Journalisten var övertygad om att arbetssituationen på våra myndigheter måste vara förskräcklig. Man kan inte klandra henne. Efter alla skriverier som varit om den organiserade brottsligheten eller som hon uttryckte det, de maffialiknande strukturerna som härskar i vår stad, kan man lätt få uppfattningen att vi lever i ”laglöst land”. Efter en snabb kontroll kunde jag meddela att situationen inom socialtjänsten i Södertälje inte på något sätt avspeglar den uppfattning hon hade. Vi har få anmälningar om hot och våld och då endast från människor som råkat i affekt när besluten gått dem emot. Alltså ingenting som går att koppla till den organiserade brottsligheten. Vi har inte i något fall, som journalisten antog, låtit de verbala hoten påverka våra beslut. Detta samtal fick mig ändå att reflektera över hur det är att arbeta inom socialtjänsten i en kommun som präglas av stor flyktinginvandring och stora sociala behov på grund av arbetslöshet och utanförskap. För vi har många människor som är utanförställda, ibland bara för att de har ett främmande namn – och vi har stora kostnader för vår socialtjänst. Men, tänker jag, är det inte just för dessa människor som socialtjänsten ska vara ett ”skyddsnät”. Problemet är snarare att en ensam kommun får dra ett så tungt lass. Är inte detta ett strukturellt problem för hela konungariket Sverige? Varför är det så svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden om man kommer från ett främmande land? Varför är vi så rädda för det som kan synas annorlunda? Allt sedan 70-talet har vi brottats med denna problematik i Södertälje och det är klart att utanförskapet har fött den frustration och vanmakt som, hos några få, så småningom tagit sig uttryck i kriminalitet och våld. Vi får det samhälle vi förtjänar, brukar man säga. Även den mest förhärdade brottsling har varit ett litet oskyldigt barn. Frågan är vad vi har gjort för att förhindra utvecklingen? • Tidiga och kraftfulla insatser – jo, vi har pratat om det under många år men pengarna har inte alltid räckt ända fram. 42 www.ssil.se Läget i ”laglösa” Södertälje • Stöd att komma ut i egen försörjning – ja, oj vad vi har satsat, men slutligen är det arbetsmarknaden och tillgången på riktiga jobb som styr. • Hårdare krav på individen har varit de senaste årens mantra – dock så är jag övertygad om att man inte kan svälta människor till en bättre tillvaro. Vi lever i ett rikt land med stora ambitioner att vara involverande. Vi förfasar oss över ojämlikhet och flyktingfientlighet. Ändå har vi ett samhälle där utanförskap och ojämlikhet är ett växande problem. Hur skulle det vara om vi, på riktigt, kunde samordna alla goda krafter och alla statliga, kommunala och landstingskommunala resurser för att tillsammans med näringslivet erbjuda alla en meningsfull och värdig tillvaro? – Utopier, säger någon, alla vill inte ta sitt ansvar som samhällsbyggare. – Jag tror du har fel, säger jag då, jag tror att alla i grunden vill sitta med runt lägerelden och känna gemenskapen. För är det inte det som det handlar om, att få känna sig delaktig och accepterad? Just nu pågår den största rättegången genom tiderna mot den organiserade brottsligheten i Södertälje. Kommunen och Polisen har gjort extremt stora insatser för att komma till rätta med situationen och det har resulterat i att det nu står 17 personer åtalade. Mord, utpressning, vapen med mera finns med på listan över den organiserade brottslighet som bedrivits i Södertälje. Som boende, och som yrkesverksam, i kommunen har jag – så vitt jag vet – aldrig kommit i kontakt med dessa brottslingar. Det är givetvis nödvändigt att samhället markerar att dessa beteenden är helt oacceptabla, men löser det grundproblemet?