Omtanke 1
NPF Georgios vill sprida information, kunskap och
inspiration, och jobba föra att minska de många fördomar som finns om adhd. ”Jag vill visa att livet inte tar slut med en diagnos” Georgios Karpathakis, grundare av Underbara ADHD, levde ett oroligt liv med slagsmål, småkriminalitet och droger i många år. Efter att han dömts för ringa narkotikabrott vände livet. När han var 25 år fick han diagnosen adhd och de ständiga frågorna började få svar. Idag brinner han för att hjälpa andra med adhd och tror på den starka gåvan som diagnosen har med sig. – Med rätt stöd och uppbackning kan vi med adhd skapa underverk i samhället, säger han. TEXT: ANNE HAAVISTO FOTO: DENNIS BOIJ Georgios säger att han alltid känt sig annorlunda och redan som liten hade han en känsla inombords om att han var ”fel”. Samtidigt var han ett nyfiket, glatt och impulsivt barn med många vänner. Men det var i tonåren som det riktigt jobbiga började. – Livet var jävligt jobbigt. Det saknade något i mitt personliga livspussel. Jag visste inte om jag var den gulliga, smarta och charmiga killen som min familj sa att jag var, eller den stökiga, bråkiga clownen som lärarna kallade mig. Jag kunde inte följa mallen helt enkelt och hade min första kontakt med en psykologkontakt redan som sjuåring, berättar han. I HÖGSTADIET BÖRJADE det gå utför. Den inre konflikten och bristen på svar och förklaringar, tillsammans med bristen på förståelse, stöd och anpassningar i skolan gjorde att han hamnade i en destruktiv tillvaro. – Jag började bruka alkohol och narkotika, i självmedicinerade syfte när jag var 13 år. Det var också då jag söp mig full och försökte ta mitt liv för första gången. Jag var trött på att göra och vara ”fel”, och såg ingen mening med att leva eftersom jag bara skadade dem jag älskade – om än omedvetet. Så just där och då kändes det som den bästa lösningen, även om det med facit i hand kanske mest var ett klassiskt rop på hjälp, säger han. HAN VAR EN social människa med bred umgängeskrets i Gribbylund i Täby där han växte upp. Där fanns en kamratanda som var unik och inkluderande. – Alla fick vara med, allt från barn till utsatta föräldrar, klassiska medelklassföräldrar och framgångsrika välmående föräldrar. Men mitt identitetssökande gav mig problem och jag hamnade ofta i slagsmål. Jag drack och rökte gräs, för att dämpa min ångest och förtvivlan över den Georgios Karpathakis Ålder: 35. Familj: Sambo, tre bonusbarn och sonen Nikolas, tre månader. Yrke: Grundare och VD av Underbara adhd, föreläsare. Bor i: Dalby i Skåne. www.ssil.se | 21 ständiga känslan av utanförskap, berättar han. Senare, när han gick på universitetet och arbetade som PR-konsult eskalerade drickandet och med egna intjänade pengar fick han råd med tyngre droger, som kokain. – När jag blandade alkohol och kokain blev jag lugn och fridfull. All stress, oro och rastlöshet försvann. Det tillståndet ville jag ju vara i allt oftare, så klart.