Omtanke 1
Georgios var besviken över att ingen sett något t
idigare, när han fick sin adhd-diagnos som vuxen. Han hade varit i kontakt med psykologer och experter i hela sitt liv. Men när ruset avtog fanns ångesten och den djupa oron kvar. – Det kändes som jag inte fick luft. Jag försökte djupandas hela tiden, för att inte kvävas av ångest. Han fick sin adhd-diagnos 2011, då var han 25 år. – Det var min andra utredning, den första gjorde jag som 17-åring. Då fick jag ingen diagnos, även om jag hade många kriterier på adhd, men enligt BUP hade jag inga inlärningssvårigheter och bra betyg i gymnasiet. ATT FÅ DIAGNOSEN var chockartat och en känslostorm följde. – Jag blev glad för att att jag fick svar på många frågor. Men jag blev också ledsen, arg och frustrerad. Och besviken över att ingen sett något tidigare, att ingen hjälpt mig, fast jag varit i kontakt med psykologer och experter i hela mitt liv. Vem hade han varit om han fått diagnos mycket tidigare? Hur hade hans liv blivit om han fått rätt hjälp tidigare? Frågorna avlöste varandra. – Jag kanske inte hade haft mer än 100 stygn på min kropp, för att ha blivit hoplappad efter sammanlagt sex självmordsförsök? Eller blivit polisanmäld elva gånger under en vecka, för bland annat misshandel och olaga hot. Jag hade kan22 | www.ssil.se ske inte haft hundratusentals kronor i knarkskulder? Det kändes som att jag inte hade fått välja min väg i livet. Jag var bitter och kände mig sviken av samhället och vården, det erkänner jag. DET TOG ETT år att landa i att diagnosen är en del av hans liv, något han måste acceptera och lära sig att leva med. – När jag fick diagnosens påbörjades en utdragen resa med att hitta rätt läkemedelsbehandling, det var jobbigt att hitta rätt typ av medicin och rätt dosering. på mig. Samtidigt borde jag inte ha varit förvånad, eftersom jag levde på ett sätt som var upplagt för att sluta precis så. Våren 2012 startade han bloggen Underbara ADHD, efter en sjukskrivning. – Det var en slump egentligen. Jag gick på en filmvisning som föreningen Attention anordnade och såg filmen ”Jag har adhd”. Jag blev starkt berörd av filmen och kände att jag inte var ensam med mitt kaos inombords. I filmen berättade människor om det jobbiga, men också om det som kan vara positivt med att leva med adhd. »Såg ingen mening med att leva eftersom jag bara skadade dem jag älskade« Jag började också i samtalsterapi för att bearbeta mitt liv. Men jag tog återfall och hamnade i destruktivitet igen. Jag kunde liksom inte riktigt förlika mig med diagnosen eller insikterna och svaren som den innebar. Efter en husrannsakan där polisen letade efter kokain dömdes Georgios till samhällstjänst för ringa narkotikabrott. – Att vara med om och gå igenom det, en husrannsakan och efterföljande rättegång, var otroligt påfrestande och tog hårt Georgios Karpathakis En stor insikt som kom då var att han inte var dum i huvudet, som han ofta tänkt, tvärtom kunde ha få mycket gjort, om rätt motivation och förutsättningar fanns. Och den motivation och inspirationen kom under filmvisningen. Men han kände även ilska. – En stark känsla av irritation och frustration kom över mig. Här bor vi i ett av, på många sätt, världens bästa länder. Ändå har vi en diskriminering av personer med diagnoser, som i princip aldrig