Bumsen 1
Motorcykel 1914 Ester Blenda Nordström var Sverig
es första wallraff-journalist och skrev under pseudonymen ”Bansai”. År 1914 utgav hon sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Resultatet blev reportageboken En piga bland pigor som avslöjade hur pigorna på landet hade det. Ester älskade att köra motorcykel. I några nummer av Bumsen följer vi hennes resa genom Sverige i början av 1910-talet, med fadern på pakethållaren (!). I detta avsnitt åker de hela vägen från Mjölby till Värnamo - en strapatsrik heldagsresa som idag tar mindre än två timmar. Utdrag ur boken ”Motorcykel genom Sverige – och andra reportage” av Ester Blenda Nordström Kapitel 2 En strapatsrik dag mellan Mjölby och Värnamo Svenska Dagbladet 5 september 1914 Vår medarbetare, signaturen Bansai, vars mycket uppmärksammade artikelserie om erfarenheterna från en månads anställning som tjänstflicka i ett sörmländskt bondehem avslutades i gårdagsnumret, har nu begivit sig ut på en ny expedition, vilken även den torde komma att ge anledning till intresseväckande skildringar. Med en nära anförvant som passagerare har hon nämligen i tisdags startat härifrån för en resa på motorcykel runt södra Sverige. Från andra dagens strapatsrika färd föreligger nu följande rapport: VÄRNAMO, onsdag. Svenska Dagbladet 5 september 1914 Det har varit en förskräcklig dag i dag. Och natt med förresten. I Mjölby tjöt tågen hela natten, växlade och slamrade och dånade och som hotellet låg alldeles bredvid stationen så stördes den goda sömnen i någon mån. I rummet intill mitt bodde till yttermera visso en herre som var minst lika ursinnig som jag och efter varje tjut från tågen hördes hans röst, full av förbittring och ilska: tyst! Varför detta, ”tyst” skallade minst sex gånger i timmen till min outsägliga harm och förtvivlan. På morgonen möttes reskamraten och jag – han var pigg som en lärka efter en splendid sömnnatt och kastade sig full av iver och glädje upp på baksätet. Hej hallå! I gång igen! 22 Bumsen 5 2020 Mellan Mjölby och Jönköping gick det elegant, fastän vägen inte var den allra yppersta och hästarna i allmänhet rädda. Mellan Ödeshög och Gränna var utsikten hela tiden den mest underbara. Vättern blank och ljus med dimblå höjder ovanför. Hela morgonens friskhet böljade oss till mötes från stränderna, ett svagt töcken lättade helt sakta över Visingsö och en vit liten segelbåt låg med slappa segel som ett lysande staffage i taftan. – Motorn gick som en olja, han på baksätet sjöng något som var misstänkt likt Putte och med frejdigt mod behjulade vi Jönköpings kullerstenar, åt frukost, köpte bensin (40 öre per liter), läste tidningar och rusade vidare. Då började det förskräckliga! Vi körde nämligen fel – o så fel vi körde! Vid Taberg delade sig vägen, vi tittade inte en gång på kartan, så naturligt var det att vi skulle ta till höger. Det var lättsinnigt och dumt gjort och ska aldrig upprepas! I början gick det bra, smalt men jämnt att åka på och utan spår. Sen började grindarna och vid den tredje som stängde på ungefär 100 meter såg anförvanten ledsen ut – det var naturligtvis han som måste av och öppna. Där stod en bonde och tittade på oss – nej där stod två, när jag tänker rätt efter. Den ene pratade vi med länge och väl: – Varthän ska ni? – Till Vaggeryd. – I för kassingen – då har ni kört rasane! – Går inte den här vägen dit då? – Går, jo de gör han, men han är illak me’ beske’ när ni