Kingsize 1
Intervju: Näääk också. Sen kom det väl tillbaka l
ite med ”Lyckliga gatan” och vi har ändå släppt musik ganska kontinuerligt och försökt hålla oss aktuella. När jag tänker tillbaka är det nog bara senaste åren som jag känt att jag inte kommit dit jag vill rent musikmässigt, att jag har gjort alldeles för lite och fokuserat på fel grejer. Men jag har aldrig grubblat över det, utan alltid känt att jag hållit igång med det ena eller andra. Men ser man på det så, faktiskt, så är det mycket beröm för lite jobb, haha. Så är det ju. Jag är bara tacksam för att folk uppskattar det man har gjort även om det har gått en tid. Tre år efter debuten kom ditt andra album ”Mannen utan mask”. Berätta om skapandet av den skivan! – När man har släppt en platta så blir det alltid svårare att göra andra plattan i och med att man har något att följa upp. Framförallt när det har gått bra för något så har man också en image, en bild av en som artist. Med ”Mannen utan mask” var det mycket mer tanke bakom och jag blev mycket petigare. Rusiak satt och mixade nästan hela plattan med mig och då hade man liksom en vision redan innan man började med den, till skillnad från första. Man la mer arbete bakom och jag ville vara med på varje hörn och blev petig hur jag lät på micken, hur mixningen lät… Det var jag inte alls intresserad av innan. Det blev mindre på skoj? – Ja, nu hade man fattat att ”okej, jag har inte gjort så mycket innan som har varit värt att satsa på men det här med musiken kan verkligen bli något”. Det var då man började ta det på allvar och jag sa upp mig från mitt jobb på UPC (gamla Com Hem, reds anm) där jag sålde digitalboxar och sa ”I’m out! Fuck you, fuck you, you cool, i’m out”, haha. Jag och Nimo jobbade ju båda där och han hade precis slutat också för att han drog på världsturné med Nisse Landgren och Funk Unit. Så det kändes lite halvbittert, men sen kände jag att det var dags för mig att börja jobba med det här på heltid. Så jag fick nycklar till Mogges studio och jobbade på heltid. När man får en bekräftelse på att det funkar vågar man också satsa, man hade inte så jävla mycket tid att chansa på grejer. Det var antingen eller. Men kände du också att det blev mer press då också? – Ah ja, absolut. Desto högre man når desto mer press blir det. Ingen vill ju 18 KINGSIZE MAGAZINE | NR 3, 2019 dala, samtidigt som man måste fatta att man kommer göra det, det kan liksom inte gå uppåt hela tiden. Det spelar ingen roll om det är Näääkish eller Travis Scott, någon gång kommer man till en punkt där det är inte lika häftigt längre. Ju mer man förbereder sig på den grejen desto enklare är det tror jag och jag hade inte riktigt gjort det. Som jag känner idag är inte bekräftelse det viktigaste i världen, men har man en gång kommit dit så är det svårt att komma därifrån får då känns allt som inte är det som ett misslyckande. Men när man släpper dom tyglarna är det mycket enklare. – Speciellt i Stockholm som är en liten stad. Det är en väldigt liten grupp som bestämmer hur det ska gå, tyvärr är det så. Att vara musiker är väldigt mycket att anpassa sig efter branschen och vad som funkar för tiden. Har man svårt att göra det har man svårt att lyckas över huvud taget. Näääk svävar ut i en annan närliggande och minst lika intressant diskussion om hiphopen som genre och kultur idag. Vad det gör med en kultur när dess genre blir den största och mest exploaterade i världen. I takt med genreupplösningen inom hiphop bildas lätt generationsklyftor som tar sig uttryck på olika sätt. Men Näääk själv har en förvånansvärt öppen och positiv inställning till utvecklingen, även om han ser problemet i att själva kärnan som alltid varit hiphop trubbas ned. – Jag har alltid känt att det inte är upp till oss att säga vad som är rätt eller fel. Just det här med att folk säger att det var bättre förr och att många inom den äldre generationen inte förstår dagens hiphop. Men samtidigt är det inte er grej att förstå. På samma sätt som folk garvade åt hiphop överlag förr i tiden, så garvar ni åt dom här människorna! Någonstans måste man släppa den här trångsyntheten på saker och ting. Man behöver inte förstå allting och utveckling är oftast för det bättre, oavsett genre. Om resten av hela Sverige pumpar det här, då ligger det någonting i det. Du kan inte sätta regler för vad andra människor ska gilla. Sen om inte din grej funkar… Det är nog där bitterheten kommer in. Så har jag ofta tänkt, det spelar ingen roll om jag tycker att jag är en bättre rappare, resten av Sverige tycker inte det, haha. Då kan jag ligga där i mitt pojkrum och grubbla. Men det leder ingenstans. – Det jag tycker är kul är att många av dom här unga rapparna är mycket mer ödmjuka än vi var på vår tid. WWW.KINGSIZEMAG.SE