Kingsize 1
Postmuseum-utställning: Om svensk hiphop och post
nummer 127 ISON GLASGOW, BREDÄNG På Ison & Filles första album har ni med låtar som handlar om platsen ni kommer ifrån, men ni har inte börjat droppa 127 ännu? – Vi sa 127 med våra kompisar, men för att säga det i våra låtar var vi tvungna att vara officiella 127-representanter. Det var när vi hade en grund och en plattform här som vi började slänga ut 127 i låtar. Man var tvungen att göra sig förtjänt av det. Vi var ju det för att vi kommer härifrån men det var viktigt att alla här skulle veta vilka vi var först. Jag bodde ju i Gulddragaren och det var ett annat postnummer. För mig var det viktigt att inte bara slänga ut att jag är härifrån, att ”claima” något, så det var först när jag flyttade 100% till Bredäng som jag kunde göra det. Var du och Fille de första som reppade 127? – Redline körde Norra Botkyrka och Röda linjen. Vi kunde inte claima eller försöka ta något av dem. Jag menar det går bara inte, det är helt omöjligt, man skulle ha dödat sig själv då. Jag skulle säga att 127 var vår grej men hela linjen var deras. Vem har rätt att reppa en plats? – Om jag skulle flytta till Barkarby nu och efter ett halvår så slänger jag ut Barkarby och deras postnummer, folk skulle kanske tycka att det var okej, men också tänka att jag precis flyttat in i området. Fille, han är 127 i själen, till och med mer än jag, för han har ju bott i Vårberg sedan han var liten. Han har flyttat nu och därför måste han reflektera och tänka hur han ska skriva om saker. Om han slänger in en 127-referens, hur ska han kunna spegla det mot att en ung kille ser honom i Barkarby varje dag? Har du någon 127-favoritlåt? – ”När vi glider”. I den slänger vi ut 127 och det var en av våra första stora videos. Det var en stor produktion, jättemånga som var inblandade. För folk här i Bredäng var det lite av ett spektakel. Alla undrade när videon skulle komma ut och när den kom ut var det jättemycket folk som kom fram till mig och berättade att vi hade åkt på deras gata. Det var en låt som alla, även om man kanske kom någon annanstans ifrån, kunde relatera till. Handlade ”När vi glider” om att representera en plats som inte syntes annars? – Att representera orten och att visa den på ett vackert sätt, så att det inte bara blir när en tv-reporter rapporterar om att polisen är på plats. Låt oss visa en bild av 127 så att folk som inte varit här ska få lust att åka hit. Vi ville visa yin och yang istället för att bara visa att det är skitdåligt. Det är väldigt lätt att komma och bara visa upp massa pistoler och droger men i slutändan måste man tänka på vad man bidrar med. Är det någon låt med 127 med på ert nya album eller har ni blivit för stora? – Nej, för stor kan man aldrig bli för 127! Men jag tror det är extra viktigt när man är på väg upp. Vi förstod att vi var starka men tänkte att om vi har hela området bakom oss så har vi typ en hel armé. Det var viktigt för oss i vår karriär att folk kände till vår resa och att de verkligen hängde med oss och kände sig delaktiga. Nu har vi gjort den här resan. Alla vet att vi är härifrån. Nu kan vi softa med den energin men det är alltid 127 som är grunden. 38x85 cm 127 165 ISON GLASGOW, BREDÄNG På Ison & Filles första album har ni med låtar som handlar om platsen ni kommer ifrån, men ni har inte börjat droppa 127 ännu? – Vi sa 127 med våra kompisar, men för att säga det i våra låtar var vi tvungna att vara officiella 127-representanter. Det var när vi hade en grund och en plattform här som vi började slänga ut 127 i låtar. Man var tvungen att göra sig förtjänt av det. Vi var ju det för att vi kommer härifrån men det var viktigt att alla här skulle veta vilka vi var först. Jag bodde ju i Gulddragaren och det var ett annat postnummer. För mig var det viktigt att inte bara slänga ut att jag är härifrån, att ”claima” något, så det var först när jag flyttade 100% till Bredäng som jag kunde göra det. Var du och Fille de första som reppade 127? – Redline körde Norra Botkyrka och Röda linjen. Vi kunde inte claima eller försöka ta något av dem. Jag menar det går bara inte, det är helt omöjligt, man skulle ha dödat sig själv då. Jag skulle säga att 127 var vår grej men hela linjen var deras. Vem har rätt att reppa en plats? – Om jag skulle flytta till Barkarby nu och efter ett halvår så slänger jag ut Barkarby och deras postnummer, folk skulle kanske tycka att det var okej, men också tänka att jag precis flyttat in i området. Fille, han är 127 i själen, till och med mer än jag, för han har ju bott i Vårberg sedan han var liten. Han har flyttat nu och därför måste han reflektera och tänka hur han ska skriva om saker. Om han slänger in en 127-referens, hur ska han kunna spegla det mot att en ung kille ser honom i Barkarby varje dag? Har du någon 127-favoritlåt? – ”När vi glider”. I den slänger vi ut 127 och det var en av våra första stora videos. Det var en stor produktion, jättemånga som var inblandade. För folk här i Bredäng var det lite av ett spektakel. Alla undrade när videon skulle komma ut och när den kom ut var det jättemycket folk som kom fram till mig och berättade att vi hade åkt på deras gata. Det var en låt som alla, även om man kanske kom någon annanstans ifrån, kunde relatera till. Handlade ”När vi glider” om att representera en plats som inte syntes annars? – Att representera orten och att visa den på ett vackert sätt, så att det inte bara blir när en tv-reporter rapporterar om att polisen är på plats. Låt oss visa en bild av 127 så att folk som inte varit här ska få lust att åka hit. Vi ville visa yin och yang istället för att bara visa att det är skitdåligt. Det är väldigt lätt att komma och bara visa upp massa pistoler och droger men i slutändan måste man tänka på vad man bidrar med. 28 KINGSIZE MAGAZINE | NR 3, 2019 Är det någon låt med 127 med på ert nya album eller har ni blivit för stora? – Nej, för stor kan man aldrig bli för 127! Men jag tror det är extra viktigt när man är på väg upp. Vi förstod att vi var starka men tänkte att om vi har hela området bakom oss så har vi typ en hel armé. Det var viktigt för oss i vår karriär att folk kände till vår resa och att de verkligen hängde med oss och kä d i d l kti N h i j td hä All t tt iä hä if å LINDA PIRA, HÄSSELBY Du reppar 165 och Hässelby i dina låtar. – Ja, det kommer jag alltid att göra. Jag växte upp i Hässelby från att jag var sju år. Innan dess bodde vi i Rinkeby, så ett litet kapitel i mitt liv kommer därifrån också. Idag bor jag i Kista med mina barn. På ”Matriarken”, din första EP, droppar du 165. – Ja, för mig är det att reppa sin ort. Att 165 är hemma lärde jag mig tidigt med Hässelby-kollektivet. De slog igenom när jag var tolv år. Jag började lyssna på hiphop när jag var tio år. Då lyssnade jag på Fugees och var helt fascinerad över Lauryn Hill, en tjej som kunde sjunga och rappa. När The Latin Kings slog igenom gjorde de att rap på svenska blev en idé i mitt huvud. Sedan när Ken Ring och alla de kom, så var det så nära. Det var en del av min värld och jag tänkte ”Shit, det här går”. Det här är inte omöjligt och jag behövde inte rappa på engelska. 165-studion låg nära där jag bodde. Jag hängde där utanför men jag fick aldrig komma in. Jag hade tandställning och var en riktigt jobbig unge på den tiden. De brukade reta mig och säga ”Dra rälsis, stick härifrån”. Jag skrek tillbaka ”Släpp in mig, jag kan rappa!”. Jag var kaxig tillbaka. En gång fick jag komma in men jag fick inte spela in. Jag fick bara kolla. Då kände jag ”Det är här det händer”. Kan man känna att man inte har en plats att reppa eller kommer från ett ocoolt område, tror du? – Jag har pratat mycket om det med andra rappare, att inte känna att man har en plats att reppa om man, till exempel, har flyttat mycket. Kanske inte heller att de rappare som kommer från Stockholms innerstad eller andra mer privilegierade ställen reppar sina områden lika mycket. De kör mer platsreferenser men inte postnummer. Varför tror du att det är så viktigt att representera sin plats inom hiphop? – Du formas ju där. Det är allting som du upplevt. Jag märker det när jag åker ut till Hässelby, som nu när vi åkte ut för att fota för utställningen, bara att gå in i det där höghuset med alla minnen. Jag bodde ändå på Friherregatan i tio år. Där har jag lekt kurragömma och röda vita rosen. När vi blev äldre så började vi plinga på alla dörrar i hela trappuppgången och göra en busrusch. Jag har sett så mycket där. Jag har sett ungdomar hänga i porten, jag har sett fulla föräldrar som kommer hem, drogpåverkade personer. Det blir också det som sedan blir orden på papper, det man har sett. Jag har lärt mig om hur livet fungerar bara på det lilla området. På det sättet har det format allt. 38x71 cm WWW.KINGSIZEMAG.SE