Kingsize 1
SKRIET FRÅN VILDMARKEN MAXIDA MÄRAK största ödmju
khet, men jag måste ändå säga det för annars hade jag inte trott på det jag håller på med. Mamma, människorättsaktivist, skådespelerska, beatmakare, jojkare och soloartist. Efter några produktiva men omtumlande år har Maxida Märak fått rätsida på sin tillvaro och släpper nu sin efterlängtade debutskiva ”Utopi”. Trots att hon först i höst släpper sitt debutalbum är samiska artisten Maxida Märak ingen främling för allmänheten. Efter sin hyllade medverkan i SVT-serien ”Sàpmi Sisters” och sitt brinnande engagemang för samernas rättigheter och sin kamp mot gruvindustrins exploatering av mark i Lappland har hon blivit känd som en orädd och frispråkig artist och debattör. Hennes uppväxt i en politiskt medveten och kreativ familj i Jokkmokk lärde henne tidigt om den svenska småstadsmentalitetens baksidor och hennes känsla av utanförskap har följt henne genom livet. Ett liv där pendlandet mellan musikskapandet i Stockholm och familjen i Jokkmokk, samt ett på senare tid uppslitande uppbrott, nästan knäckte henne. Sedan något år tillbaka har Maxida Märak återfunnit harmonin i ett hus på den norrländska landsbygden där hon bor tillsammans med sin dotter. Och nu släpper hon sin debutplatta. En debut där hennes sång, rap och musikproduktion tagit ett stort steg framåt och behärskat balanserar mellan kommersiellt genomarbetad pop och stenhård hiphop som jabbar mot samhällets galenskaper och orättvisor. Du släpper ”Utopi” nu i september, berätta lite om vad vi som lyssnare kan förvänta oss av den. – Jag är inte en av de här artisterna som jobbat i det dolda de senaste tio åren. Jag hamnade i offentligheten på en gång, så hela min musikaliska utveckling har därför synts och hörts inför öppen ridå. Och det är först nu som jag känner att jag har landat, och hittat ett sound som jag känner mig väldigt trygg i. Jag har jobbat otroligt hårt med det här albumet, och jag tycker att jag lyckats med konststycket att hålla det rått samtidigt som musiken gått lite mer åt det kommersiella hållet. Jag känner många artister inom den här genren som gör så jävla bra första skivor, för att sen gå åt ett helt annat, mer kommersiellt håll. Därför har jag väntat på rätt tidpunkt att släppa mitt debutalbum. Det här är mitt yrke och mitt liv, så allt måste vara rätt. Nu har jag nog hittat dit. I våras släppte du EP:n ”Ärr”. Kommer de som gillade den bli överraskade över skivan, eller följer den i samma spår rent musikaliskt? – Jag skulle vilja säga att ”Utopi” är en fortsättning på ”Ärr”, som fungerade som en försmak på albumet. Men det känns härligt att jag själv känner att jag toppar det jag gjort tidigare hela tiden, så ett fall framåt är det absolut. Det säger jag med På skivan samarbetar du med ett antal producenter, men du producerar även en hel del själv. Hur såg din inlärningsprocess kring musikproduktion ut? – Jag är helt självlärd faktiskt. Tidigare var jag anställd skådis vid en teater och jag var med i en kabaré där det fanns många musikaliska inslag. Där tog jag en gammal Bluegrass-låt och mixade den med samisk text som vi hade med i föreställningen, och den blev sedermera en populär protestlåt mot gruvindustrin i Sàpmi. Det blev stor efterfrågan på att uppträda med den i olika sammanhang och jag kände att det var härligt att stå på scen som musiker istället för som skådis. Men låten kändes inte som min genre, jag kände mig obekväm i rollen som tjej med gitarr som skulle sjunga skönsång. Jag hade alltid dragits mot hiphopen och kände att jag ville börja producera min egen musik. Men jag satt uppe i ett hus i skogen utanför Jokkmokk där det inte fanns något Fryshuset eller liknande, utan jag skulle behöva göra allt själv. Så jag ringde min morbror som tidigare hade Estrad på Folkungagatan och bad honom plocka ihop allt jag kunde behöva. Sen satt jag och ammade min nyfödda bebis och kollade tusentals Youtube-tutorials och läste och läste. Jag hade panik när lådorna med utrustning stod utanför dörren en dag och alla sparpengar hade gått, men det var bara att grotta ner sig i det. Någon månad senare började jag lägga ut grejer på Soundcloud och kuppade in några låtar på spelningar där det egentligen var tänkt att jag bara skulle jojka. Det var i den vevan som SVT snappade upp mig till Sàpmi Sessions 2013, och där började egentligen allt för mig. Jag tycker skivan visar en uppdaterad och mogen sida av ditt flow. Hur mycket arbete har du lagt ner på det faktiska hantverket? – Just där har jag faktiskt lagt ner en ganska stor del. Jag tror många tänker att rap eller hiphop är en ”enkel” genre. Folk utan kunskap hävdar att det bara är massa text, men det finns tusen sätt att lägga bars och verser på. Busta Rhymes spottar som om hans liv hängde på det samtidigt som Kanye kör ett halvtempo. Det vackra med hiphop är att det finns så många olika sätt att leverera en text på, kruxet är bara att hitta sin egen stil och arbeta stenhårt med att förfina den. Den förmågan är vad som gör en hiphop-skiva intressant eller inte. Du stod i frontlinjen för protesterna mot en planerad järnmalmsgruva på renbetesmark i Jokkmokk. En strid ni lyckades vinna, om än temporärt. Var kommer ditt mod och din kämpaglöd från? – Vi föds ju alla med olika egenskaper och vissa sitter på egenskaper som andra inte har. Jag är hårdhudad från grunden. Sen var jag extremt frustrerad under min uppväxt. Jag sökte förebilder med ljus och lykta och kunde inte förstå att det var så tyst från min egen kultur. Att det var så tyst från media när faktum är att samerna lever i misär på många sätt. Ilskan och frustationen jag kände över att se folk vända kappan efter vinden, samt saknaden efter en förebild jag kunde se upp till gjorde att jag kände att jag fick göra det själv. Tror du att det kan röra sig om en medveten tystnad där det samiska folket rättat in sig i ledet över tid för att slippa ytterligare förföljelse? – Mina morföräldrar var nomader som inte kunde något annat språk än samiska. De blev kidnappade, tvångsfotograferade nakna och har upplevt förföljelse på nära håll. De lever än idag och har banat väg för dagens rörelse, där jag tycker dagens ungdomar ska vara försiktiga med att ta åt sig äran för en kamp som rasat sedan 1500-talet. Den äldre generationen har velat skydda sina egna barn från att råka ut för samma saker och då har en försvenskning gradvis skett. Man skulle inte tala för högt om förtrycket för att inte provocera och göra framtiden osäkrare för kommande generationer. Men med dagens situation, med så många kulturer och grupper som kommit till Sverige, har frågan fått ett uppsving och samerna har börjat ta för sig mer. De känner sig inte ensamma längre i kampen mot förtrycket. Det tycker jag är en fantastisk fördel med invandringen till Sverige. Alla måste nu samsas om utrymme och rättigheter. NR 3, 2019 | KINGSIZE MAGAZINE 71 WWW.KINGSIZEMAG.SE