Kingsize 1
Intervju: Maxida Märak Drogs du till hiphopen för
att den bottnar i aktivism och att slå underifrån? – Nej, faktiskt inte, men det var till min stora glädje när jag upptäckte att så var fallet. Jag var väldigt liten när jag upptäckte hiphop. Alla nya kassettband och skivor som kom in till min morbrors musikaffär skickade han direkt till mig, så jag blev matad med ny musik hela tiden. Det var allt från Kiss till Michael Jackson, TLC, Salt-N-Pepa, Red Hot Chili Peppers till System of a Down. Sen upptäckte jag min stora hiphop-kärlek, Busta Rhymes. Alla snackade om Biggie och Tupac men jag fastnade för Busta och hans förmåga att leverera text. Så det var snarare en fråga om att jag tyckte musiken var fet och sen upptäckte att det var sprunget ur sociala frågor och samhällsproblem. Men klyschan är att jag gör hiphop för att jag är aktivist, men så är det faktiskt inte. Det handlade om kärlek till musiken. Kanske tilltalades du av det äkta och råa i hiphop eftersom det rimmar med din personlighet? – Så är det absolut. Det är inte en massa jidder utan rakt på sak. Det behövdes ingen förskönad förpackning. Något så slagfärdigt dras man till utan tvekan. Din debutskiva kommer efter ett par omtumlande år för dig personligen, hur mycket av erfarenheterna har kanaliserats in på plattan? – Jag är noga med att inte romantisera depression, ångest eller tragedi. Jag tycker många i min bransch gör det, de säljer myten om den deprimerade konstnären på något vis. Jag hatar det. Har man varit på botten och mått piss, då vill man inget hellre än att kunna leva som en ångestfri, lycklig människa. När jag mår som sämst är jag heller inte benägen att skapa. Det låser sig. Men kan det kännas befriande att skriva ner sina mörka tankar och upplevelser, som att ventilera och gå vidare på något sätt? – Det är det som är grejen. När man väl börjar må bättre klarnar allt och man inser varför man skrivit vissa låtar eller texter. Det är otroligt frigörande och viktigt för att kunna gå vidare. Alla vi som håller på med musik äger ju ett språk som fungerar som en uttrycksform där man måste lätta sitt hjärta för att kunna öppna nästa kapitel. Du har pendlat mycket mellan Jokkmokk, där du bor med din dotter, och Stockholm där du jobbar mest. Hur ser planerna ut nu efter släppet av skivan, blir det mer av det ena eller det andra? – Jag har mitt management som är min familj nästan, mitt team. De lägger upp det efter hur mitt liv fungerar. Min dotter har skolplikt och hennes pappa är renskötare på fjället så det kommer nog bli en del pendlande där man är borta ett par veckor i stöten. Ungefär som det har sett ut ett tag. Jag har det ändå jävligt bra jämfört med hur det varit tidigare. 72 KINGSIZE MAGAZINE | NR 3, 2019 Är du nervös inför publikens mottagande av skivan? – Jag är väldigt spänd och jag hoppas verkligen folk kommer tycka att skivan känns genomarbetad, för det är den i allra högsta grad. Jag har lagt ner så mycket kraft och haft så mycket tålamod med det här, just för att det inte skulle bli ett hastverk. Samtliga spår känns starka och jag är otroligt nöjd med varje beståndsdel av projektet. Jag höll mig till tio spår eftersom jag ville att det skulle vara kvalitet rakt igenom, utan utfyllnad. Är du dränerad på kreativitet nu eller är du taggad på att skriva nytt direkt? – Jag är sjukt taggad faktiskt. Jag har jobbat med så många som jag blir mitt bästa jag med, och vill fortsätta utforska vårt samarbete. Jag är kräsen med vilka jag jobbar med och det är hårfint med samarbeten, men här har allt klickat perfekt. Med Anton (Axélo - artist, producent och låtskrivare, reds anm.) har vi liksom varit som två jävla maskiner och bara sprutat ut idéer. Jag är lycklig och ångestfri, och det är den stora glädjen tillsammans med förväntan på vad som händer framöver. WWW.KINGSIZEMAG.SE