Nöjesnytt Jönköping 1
parker millsap Oklahoma-bördige Parker Millsap gj
orde sig ett namn i country- och folkkretsar redan 2014, med sitt kärva sound, kraftfulla röst och färgstarka låtar. Men som med så många andra mångsidiga artister har han inte fastnat i ett sound, eller ett uttryckssätt. Från akustisk folkrock, via mer renodlad singer/songwriter och till och med powerpop har han visat att han behärskar hela den musikaliska rot-paletten med bravur. Faktum är att han sedan debuten Palisade bara blivit bättre och mer konsekvent i sitt låtskrivande, med 2021 års Be Here Instead och Wilderness Within You (2023) som tydliga bevis. Nu har han släppt en EP ihop med Lockeland Strings, där han återvänder till folkmusiken, med med en stråkbeklädd twist. Det är, föga förvånande, outsägligt vackert. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. säregna amerikaner Jag inbillar mig att Goose är ett av de där banden som bara kan blir stora i USA. Musiken är en salig blandning av olika genrer, där rock, soul och starka improvisationselement samsas för att bilda en ganska säregen mix. Goose verkar i en i grunden väldigt amerikansk tradition, som inte har med country att göra, utan lutar mer åt exempelvis Grateful Dead. Därav min teori att Goose (som inte ska förväxlas med det belgiska electrobandet med samma namn) aldrig kommer att slå igenom i Europa. Själv älskar jag det, mycket på grund av det kompromiss- och respektlösa förhållningsättet till vad genrer, men också musik i stort, förväntas vara. Det senaste albumet heter Chain Yer Dragon, och det är skitbra. billy och jag - who the f**k is alice? Wolf Alice startade i all enkelhet 2010 som en akustisk duo, med Ellie Roswell och Joff Oddie, men det var när de valde att utöka sättningen och ”go electric” som det började hända grejer. 2015 släppte de sitt debutalbum My Love Is Cool och gick direkt in på topplistans andraplats i hemlandet England. 2018 vann de det prestigefyllda Mercurypriset för sitt album Visions of a Life och sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt i takt med att albumen också blivit ännu bättre. Häromveckan släppte de sitt fjärde album, The Clearing – ett album som de själva beskrivit som något Fleetwood Mac hade kunnat skriva om de bott i norra London 2025. The Clearing är en av årets hittills bästa skivor, utan att för en enda sekund vara insmickrande eller traditionellt kommersiellt. Och Ellie Roswell har ett helt eget uttryck. Visst spelar det in att jag är ett stort Billy Joel-fan sedan 35 år tillbaka, men den sex timmar långa dokumentären And So It Goes är en av de bästa musikdokumentärer jag sett. Om inte annat för att den verkligen tar MUSIKEN på allvar, att den faktiskt djupdyker i albumen och sätter låtarna i en ny kontext. Den visar att Billy Joel är långt ifrån enbart den balladsångare han är mest känd för, utan också en artist som kan rocka skjortan av de flesta och, kanske framför allt, en fantastisk låtskrivare. Efter att ha sett klart filmen (eller filmerna, det är två delar) tillbringade jag en hel helg med att lyssna igenom samtliga album och insåg än en gång att både The Stranger, The Nylon Curtain, An Innocent Man och Storm Front är mästerverk. bon iver för 20-talet (?) Det krävdes en spontan resa från hemlandet Australien till Sverige för att Michael Hazlett Lewis skulle hitta sin röst som soloartist. Tillsammans med musikaliska själsfränden Freddy Alexander har Hazlett, som han förkortat sitt artistnamn till, skapat ett album och ett stort antal EP:s och singlar, som verkligen griper tag om hjärte-roten. Onlinemagasinet The Line of Best Fit har beskrivit Hazletts musik som ”en dimhöljd, texturrik version av den klassiska singer-songwritern” och jag kunde inte sagt det bättre själv, så jag snor det. Man kan också säga att han är en Bon Iver för 20-talet eller en mer lättillgänglig Gregory Alan Isakov. Förbannat bra är han likväl. australiensiskt underbarn I denna tid av ständiga releaser av välskriven, välsjungen och välproducerad pop är det väldigt få artister som faktiskt sticker ut. Allt låter liksom…bra, utan att göra något egentligt bestående avtryck. Ett av undantagen är för dessa luttrade öron Ruel, ett 23-årigt underbarn från Sydney i Australien. Ruel Vincent van Dijk (jävla hårt namn, för övrigt) har haft en del internationella framgångar med singlarna Don’t Tell Me, Younger och den briljanta I Can Die Now. Själv upptäckte jag honom via senaste singeln The Suburbs, och det som fångade mitt intresse var dels den utsökta sången, dels den ungdomliga, närmast new wave-aktiga energin som genomsyrade hans Harry Styles-liknande pop. Finurligt, intelligent och svängigt – och förhållandevis originellt för att vara dagens popklimat. 44 | nöjesnytt