Nöjesnytt Jönköping 1
anaïs mitchell Trots att jag äger flera plattor m
ed Anaïs Mitchell var det först genom hennes medverkan på Big Red Machine-plattan som jag på allvar förstod hennes storhet. Hon har ett eget, helt naturligt uttryck som vid första lyssningen kan framstå som lite flyktigt, gränsande till opersonlighet, men som är raka motsatsen när man väl ”förstått” henne. Nya, självbetitlade albumet är kanske hennes bästa hittills, mycket tack vare att hon har ett fullkomligt lysande band i ryggen. Och att texterna är hennes mest personliga hittills. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. briljant septett levererar The Delines förra album The Imperial hamnade på massor av listor över 2019 års bästa skivor. Inte på min däremot, även om jag gillade det. Däremot är jag ganska säger på att The Sea Drift kommer att ligga högt på min lista över 2022 års bästa album. För där The Imperial i mina öron lät lite för vag och svajig i sin strävan efter att vara ”retro” har septetten (!) den här gången gjort i stort sett allting rätt, där låtar, produktion och inriktning strålar samman i en helhet som enbart låter The Delines. Fullkomligt briljant, på min ära. devo – fortfarande skruvade en sked till tack Texasbandet Spoons album Girls Can Tell slog fullständigt undan benen på mig när det kom 2001. Sedan dess har Britt Daniel och hans mannar med ojämna mellanrum levererat ett antal nära-mästerverk till plattor, och Lucifer On the Sofa, deras tionde i ordningen är inget undantag. Trots att bandet varit aktivt i nästa 30 år låter de fortfarande lika fräscha, tidlösa och lekfulla, alltid med ena benet i rockhistorien och det andra i framtiden. Britt Daniel kan också som få andra fortfarande skriva snärtiga, nerviga poplåtar, som Feels Alright, On the Radio och Wild. ”Bandet som förutspådde en dyster framtid” är den något styltiga undertiteln på en ny dokumentär på SVT Play om Ohio-bandet DEVO. DEVO är en förkortning av De-Evolution, en teori som bandet kokat ihop och som kritiserade mänsklighetens förfall till en masskonsumerande skock får. Dokumentären är väl bra, men i ärlighetens namn är det inte bandets budskap och eventuella siarförmågor som man minns efteråt, utan att de faktiskt gjorde en hel drös med bra låtar. Whip It känner ju alla till, men Beautiful World, Freedom of Choice, Beautiful World, Mongoloid och Jackie Homo är briljanta, om än mer än lovligt skruvade låtar som håller än idag. 80 minuter och 20 låtar senare... futuristisk retro När jag började höra talas om Big Thief och hajpen runt dem var jag ytterst tveksam. Inte bara för att hyllningarna var så unisona och kom från så kreddiga håll, utan också för att hajper kring indie folk-band sällan brukar hålla hela vägen. Men, jag hade fel. New Yorkarnas nya, och femte album, Dragon New Warm Mountain I Believe in You, ÄR precis så bra som det sägs. Skivan är med sina 80 minuters speltid, fördelat på 20 spår, mastigt så det förslår, men det blir aldrig övermäktigt, eller ens tråkigt. Big Thief kommer att vara Big All Over innan 2022 är över. Jag hörde Eryn Allen Kanes låt Have Mercy i en film eller tv-serie för ett tag sedan och hittade den tack vare Shazam. Sedan dess har jag inte kunnat sluta lyssna på vare sig den låten, EP:n den kommer ifrån (Aviary: Act 1), eller hennes hittills enda album, A Tree Planted By Water från 2019. Kane själv verkar märkligt nog inte ha gjort några större avtryck i vare sig musikvärlden eller cyberrymden, något som i mina öron är helt obegripligt. Hon rör sig sömlöst mellan futuristisk rhythm’n’blues, jazz, soul och spoken word, med en röst som är lika djup och sensuell som den är omfångsrik och varm. Ett av de största fynden på senare år.