Nolltretton 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Pretentiösa musikkritiker
Den klassiska musikjournalistiken är i princip död numera. Delvis beror det på internet och digitaliseringen, men det beror även på popjournalisternas pretentiösa inställning. Och därför har jag svårt att tycka synd om mina kollegor och deras döende bransch. Sedan millennieskiftet har tidningen Sonic varit svensk popjournalistiks flaggskepp med hög svansföring och landets mest välrenommerade skribenter. Papperstidningen gick i graven 2018, men på nätet lever tidningen i viss mån vidare fortfarande. I december presenterade tidningen sin årliga lista över det gångna årets bästa skivor. En gång i tiden var musiktidningarnas årsbästalistor en stor sak, men numera är det knappt någon som bryr sig. Och när man studerar Sonics årslista är det lätt att förstå varför. Här har några av landets främsta musikskribenter röstat fram årets bästa skivor, och inte ens de som har ett musikintresse över genomsnittet känner knappt igen ett enda namn. Här har ni topp tio: 1. Sault 2. Sault 3. Bob Dylan 4. Moses Boyd 5. Moses Sumney 6. J Hus 7. Run the jewels 8. Fiona Apple 9. Moodyman 10. Khruangbin Studerar man skribenternas enskilda listor blir det ännu mer pretentiöst. Jag vill inte ens ge några exempel på alla de obskyra artister som radas upp, för ni kommer ändå inte tro mig. Ni kommer tro att jag bara rabblar franska ortsorter eller gör slumpmässiga nedslag i FASS. LIGGA I FRAMKANT Musikjournalister ska ligga i framkant och tipsa om artister läsarna kanske inte visste att de gillade, men i Sonics fall blir det direkt löjligt. Självklart kommer en musiktidning gå i konkurs om den bara skriver om artister som ingen hört talas om. Svenska musikjournalister har generellt två problem: 1. De skriver bara för att imponera på varandra. 2. De är fortfarande kvar i 90-talet. Inte alltid musikmässigt men när det gäller den pompösa inställningen till sitt yrke. Det är svårt att tro när man ser Sonics årsbästalista, men jag är övertygad om att det finns en framtid för svensk musikjournalistik. Men då behövs en ny generation som satsar på nätet – på allvar, och inte som de många halvhjärtade försök vi sett genom åren. Och man måste göra jobbet på riktigt: granska, skildra, guida och underhålla. Riktig musikjournalistik, helt enkelt. Exakt det som saknas idag. Vad jag vet om så är jag Östergötlands sista skivrecensent (dvs betald och regelbundet publicerad). Sista filmrecensenten också för den delen. Och det är bara för att ingen annan kommit och tagit över min roll. Sitter det inga musikälskare med koll någonstans i Musikstaden Norrköping (eller i länet) som har engagemang och tekniskt kunnande för att starta upp en riktigt bra musiksajt? Jag har hållit på med detta jobb sedan 1994 och borde pensioneras som rockskribent. Var är den nya generationen som ska ta över? /Tobias Pettersson Musikredaktör Nifters – seglivat band har bytt till svenska Nifters har rockat runt på Norrköpings scener i över 20 år och kryddat det med ett antal skivsläpp. Nu är bandet tillbaka med nya EP:n “Arkifvet”, och överraskar genom att sjunga på svenska. Skivan spelades in i Söderköping under sensommaren under ledning av producent Kristian ”Limpan” Karlsson (Cult of Luna, pg. Lost). Fyra låtar blev det, med texter på svenska och en något poppigare touch än tidigare, Kul att Kent gjort comeback! – Ha ha. Visst finns det en Kent-vibb i vissa låtar. Det var inte tänkt att det skulle bli så, men vi har hört att en del tycker vi låter som “en kombination av Thåström och Kent”, säger gitarristen Johan Söderhielm. Övriga medlemmar i bandet är Mats Seiterö, Joakim Göthberg, Mikael Qvist och Martin Thornell – Nifters har alltid gjort som Nifters vill, och det är kanske anledningen till att vi fortfarande finns efter mer än 20 år. Nackdelen är kanske att vi pendlat för mycket i genrar så man inte riktigt vet i vilket fack man ska stoppa in oss. Vi började som ett punkrockband hårt inspirerade av Hellacopters en gång i tiden. Sen försökte vi göra någon hårdare variant av typ My Chemical Romance och lite softare In Flames. Och sen blev vi trötta på det och gjorde stenhård musik istället, som ingen ville höra. Och nu har vi tröttnat på det och gör någonting annat, med svenska texter. Dessutom ligger ju sången långt fram i ljudbilden så man hör texterna tydligare också. – Det är medvetet, det är helt klart popmixat. Vi har alltid brottats med våra producenter att gitarrer och baskaggar ska långt fram men den här gången backade vi lite på det. Kollar man bandets tidigare plattor så hittar man några enstaka låtar på svenska så att sjunga på modersmålet är inte helt nytt för Nifters men denna gång satsar man fullt ut och sätter texterna mer i fokus. – Det har skrikits både på engelska, svenska och tyska men det kanske inte lyssnaren uppfattat alla gånger, men nu blev det väldigt framträdande när Mats faktiskt sjung-sjunger mer och sången ligger längre fram i mixen. – Det var nog Mats egna påfund att det blev på svenska. Han tycker det är kul med språk och har alltid laborerat med ord även när han skrivit på engelska. Han har försökt göra lite knöligare texter än bara klassiska rock´n´roll-texter om bärs och brudar. Och nu gick han fullt ut med svenska texter och det tycker vi är kul. Det är sådant som inte märks förrän ganska långt in i låtprocessen: “vafan, sjunger du på svenska?”. Och då är det försent att ångra sig. Varför blev det en EP med fyra låtar? – Vi tycker att det är ett ganska bra format. De blir mer än bara en singel och inte lika mycket jobb som med en fullängdsplatta. Så det passar oss bra nu när vi börjar komma upp i gubbåldern. Den “höga” åldern till trots så verkar det som att Nifters kommer att fortsätta ett bra tag till, även om drömmen om det stora genombrottet kanske inte längre är riktigt som för några år sedan. – Vi har kört skivbolagssvängen, haft bokningsbolag och allt det där men i vårt fall fäste det väl inte riktigt så som vi hoppades och trodde då. Allt var så himla nära hela tiden. Vi hade en låt på P3, spelade på stora festivaler utomlands, var nära att komma med i Z-TV och sådana saker, säger Johan och fortsätter: – Vi är ett seglivat jävla gäng. Mats och jag drog igång det 1998 ute i Skärblacka när vi fortfarande bodde hemma. Sen har man väl tänkt ibland att: nä, nu finns vi inte mer. Men så sprattlar vi till och är igång igen. Just nu har Nifters av förklarliga skäl inga gig inbokade och den senaste spelningen minns han inte ens när den var. – Åren 2010 till 2014 spelade vi faktiskt väldigt mycket och var ute ett par svängar i Europa. Då högg vi på allt och det gör vi kanske inte längre, men det är ju alltid roligt att hitta på något i samband med release, men det är ju stendött just nu. Och jag är så trött på streaming, det blir inte samma sak. – Om det släpper lite med coronan så vore det kul att få bränna av några spelningar i sommar. Fördelen med oss är att vi inte drar så mycket folk, så släpper de upp till 50 pers så kan vi börja gigga igen, ha ha. Text: Tobias Pettersson Foto: Zwedda Svedbo 28 NOLLTRETTON