Nolltretton 1
Benjamin Ingrosso Identification Suede The blue h
our Vi är rätt många som minns 80-talet och hur vi tyckte att det var ett jäkla tjat om Wahlgren-familjen då. Det var "Varuhuset", filmen "G" och "Picadilly Circus". Men faktum är att det bara var en västanfläkt mot hur det är nu. Det äldre gardet: Christina Scollin, Pernilla och Niclas Wahlgren finns fortfarande kvar men har fyllts på med en yngre generation, som visserligen heter Ingrosso men som för kändisfamiljetraditionen vidare. Bianca är landets kanske största influencer och Benjamin håller på att bli en av de stora popstjärnorna. Det är lätt att få kräksmak i munnen redan innan man hört hans debutskiva, för någonstans måste det väl finnas en gräns för hur stor Wahlgren/Ingrosso-dos Sverige kan klara av? För Benjamins del betyder det att det som blev hans snabbspår in i musikvärlden också kan vara hans största hinder att lyckas där. Nåja, han har redan vunnit Melodifestivalen och fått några feta hits så vi ska nog inte tycka alltför synd om honom. Och nya plattan har också möjligheter att kunna gå hem riktigt bra. Musikaliskt handlar det om rätt typisk radiopop. Modernt och snyggt producerat, det ska erkännas, men det låter också ganska generiskt. Här finns vinnarlåten "Dance you off" och tjusiga singeln "I wouldn´t know", samt en hel radda stabila spår som rent ytligt gör sitt jobb men som har svårt att engagera på djupet. Men okej, Benjamin är en 21-årig debutant, så man kanske inte redan kan begära att han ska ha förfinat sitt ID. (TP) Suede lade ned verksamheten 2003, men borde ha gjort det fem år tidigare. Det är mycket man borde ha gjort, eller inte gjort, och inte minst gäller det Suede. Brett Anderson och Bernard Butler borde inte ha bildat The Tears, och Brett borde inte ha släppt sina soloskivor. Och även om skivan "Bloodsports" från 2013 var okej, så borde inte Suede ha återförenats och släppt den. De borde inte ha släppt förra skivan "Night thoughts" och de borde inte ha släppt "The blue hour". Suede kunde varit ikoniska. Gudar av britpop. De kunde ha blivit mytologiserade och levt vidare i all evighet, om de bara gjort allt det där som de borde ha gjort. Men de tjugo senaste åren har varit en lång räcka av felval, och dit får man som sagt även räkna denna senaste platta. Här finns enstaka spår, som exempelvis "Wastelands" och "Life is golden", som drar tankarna till den gamla goda tiden, men finns också mycket som är rent outhärdligt att lyssna på. Förvänta er inte glammig pop med hittiga refränger, för det ni får är dyster rockopera med brötiga gitarrer och dramatiska arrangemang. Jag kan förstå om Suede vill utvecklas och gå framåt, problemet är bara att det känns som att de går bakåt för varje skiva. (TP) Bloodbath The arrow of satan is drawn Lagom till att höstmörkret sänker sig över landet släpper Bloodbath en skiva som skulle passa bra som soundtrack för den som vill fira Alla helgons blodiga natt. Det här är musik för den gillar död, förruttnelse, ångest och mörker. Perfekt alltså om man är ett fan av dödsmetall, kanske inte lika perfekt som julklapp till farmor. Stockholmsbandet Bloodbath bildades 1998 och fyller alltså 20 år i år. Det firas med denna platta och ett gäng spelningar runt om i Europa. Lite i skymundan, åtminstone för mainstreampubliken, har bandet gjort sig en internationell karriär och skapat sig ett gott renommé. Bland forna medlemmar hittar vi kända namn som Peter Tägtgren (Pain) och Mikael Åkefeldt (Opeth) som tidigare stått vid micken, men sedan några år tillbaka har man plockat in Nick Holmes från Paradise Lost som sångare. För oss östgötar bör man nämna Finspångsmusikern Dag Swanö som var med och bildade bandet och Linköpingssonen Martin Axenrot som är den nuvarande trummisen. Riktmärket är klassisk dödsmetal från 80-talet. Bandet har på sin femte platta försökt skapa en smutsig och skräckfylld ljudbild, problemet är väl bara att det låter lite för bra. De har med åren blivit lite för skickliga musiker för sitt eget bästa. Inte för att jag tror de surar över det, värre kritik än så kan man få. (TP) 1998-2018 JUBILEUMSUTSTÄLLNING 100 konstnärer 13/10-21/11 The Plan From worlds away Rhys Stages I början av 2000-talet var Göteborg landets absolut hetaste popstad. Det dök upp band efter band som på något sätt hade kopplingar till varandra, och de flesta tycktes även ha någon form av koppling till Broder Daniel. Ett av dessa band var The Plan med frontfiguren Theodor Jensen, som tidigare spelat i just Broder Daniel. Den självbetitlade debutskivan hade hits som "Mon amour", "Let´s leave" och "Slow fall", hyllades allmänt och vann dessutom en Grammis. Sen hände inte så mycket mer. Medlemmar hoppade av och bandet tynade bort. Det kom visserligen två album till, men publiken hade slutat bry sig. Nu har Theodor återförenats med vapendragaren Mikael Furugärde och släpper bandets första platta på tolv år. Så mycket har inte hänt under den tiden, vi får småtrevlig indiepop som är lite avig på det där sättet som vi förknippar med The Plan. Egentligen är det rätt bra, men musiken ligger mest och småputtrar utan att aldrig riktigt lyfta. "From worlds away" är en comeback som riskerar att tyna bort på samma sätt som senast. Och det kan väl knappast ha varit planen. (TP) Hon drömde egentligen om att bli musikalartist, men när hon så en dag fick möjligheten att jobba som demosångerska åt hitmakaren Jörgen Elofsson (Britney Spears, Kelly Clarksson, Leona Lewis ) hände något. Elofsson tände till och ville starta ett samarbete och kort därefter gjorde duon ”Swallow Your Pride” och resten är som man säger historia. Numera har Rhys 1,5 miljoner lyssnare per månad på Spotify och tidigare i år nominerades hon i P3 Guld som Framtidens Artist. Och visst... här har vi en svensk popartist som verkligen kan nå långt. Allt beror så klart på om hon kan leverera tillräckligt bra låtar. Som det ser ut idag efter debuten... så skulle jag säga - Nja! Framförandet är starkt och känslan finns där. Framförallt i ”Swallow Your Pride” och ”Maybe I Will Learn”, men alltför ofta blir det profillöst och tråkigt. Inget som sticker ut, inget som riktigt engagerar. Undantaget är förutom ovannämnda låtar samarbetet med med Felix Sandman i låten ”Starfish” som känns riktigt lyckad! Elofsson må ha producerat en rad världsartister, men frågan är om han är rätt för Rhys? (JL) Little Jinder Hejdå Skulle man lista vilken artist som har varit landets största rockstjärna de senaste åren skulle förmodligen Little Jinder komma rätt högt upp. Rent kommersiellt har hon en rejäl bit kvar till toppen men attitydmässigt har hon lyckats ta den klassiska rockstjärnemyten och uppdatera den till nutid.När det gäller musiken har hon utvecklats ganska mycket från de första stapplande stegen till den spännande elektroniska pop hon landat i på senare tid. Låtarna har inte alltid varit superbra, men de har i alla fall känts moderna, vilket är mer än man kan säga om de flesta andra artister. Och det är kanske Little Jinders största insats, att hon alltid kämpat för att kicka ut det gamla och mossiga och ersätta det med något nytt och fräscht. Här på "Hejdå" gör hon det genom en experimentell ljudbild och en sång som vridit upp autotunereglagen till max… och lite till. Och det är de spår där hon flippar ur som mest som också är de klart intressantaste. I mitt tycke är detta hennes bästa skiva. Och är det någon form av bokslut som titeln anspelar på, och som Little Jinder själv antytt, så är det ett riktigt bra sånt. (TP) NOLLTRETTON 59