Nollnitton 1
Intervju Remus och Romulus, Kain och Abel eller M
edea och Apsyrtus. Är det någonting vi lärt oss från antikens och religionernas gamla berättelser är det att vi aldrig verkar vara längre än ett ögonblick ifrån att banka ihjäl vår nästa. Samtidigt bleknar antikens historier i jämförelse med det senaste seklet, där blodsutgjutelse och väpnade konflikter har varit lika självklart som att solen kommer gå upp. Spola framåt till nutid och vi befinner oss i en värld där barn bombas, oligarker styr världsordningen, klyftorna ökar och tonåringar skjuter ihjäl varandra på öppen gata. Vi människor har uppenbarligen svårt att lära. Som om inte det räckte behöver vi navigera våra relationer, meningsskiljaktigheter och inte minst konflikterna inom oss själva. Medan omvärlden står i brand gör vi vårt bästa för att distrahera oss med barnhämtningar, karriärer och drömmar om landställen och utlandsresor. Det hade kanske varit enklare att bara lägga sig ner och dö, men vi fortsätter harva på i hoppet – eller tron, på att världen kan bli en bättre plats. Men om människan har en sådan tro på framtiden, hur tar vi oss framåt? Är det den starkaste som överlever, eller behöver vi välja solidaritet och kärlek till andra? Rymmer vi inte alla rentav dessa två sidor, och är det inte det som gör oss till människor? Denna mammut till frågeställning går igenom Vita skelett och vita pärlor, en skiva som utforskar konflikternas natur och människans ljus och mörker, men som inte har för avsikt att besvara frågorna som ställs. Det är Jonathan Johanssons åttonde album som soloartist, och släpps i två delar i månadsskiftet. När vi träffas är det en vecka till att första delen släpps, men 12 för honom är det inte en anledning att fira. – Det känns fruktansvärt. Det gör det alltid. Illamåendekänslan släpper liksom inte. Det är klart att jag är stolt över vad jag har gjort, men det spelar liksom ingen roll. Är du orolig för vad folk ska tycka, eller är det för att det känns naket? – Ja, men det är väl att det är naket. Man blottar sig. Jag har ju ändå alltid fått ganska schyssta recensioner innan, men det är ändå som en naturlag för mig. Fröet till albumet såddes för några år sedan, en kort tid efter Rysslands invasion av Ukrainas fastland. På en släktträff hamnade Jonathan i ett samtal med en ingift kusin som beklagade sig över kriget, och som sa att han trodde att människan hade förpassat skyttegravskrigen till historien. Där tändes någonting inom Jonathan. – Det här är en väldigt intelligent person, men det var någonting med hans uppenbara förvåning – och därmed hans övertro till mänskliga framsteg. Att vi som människor borde veta bättre liksom. Men vi lär oss ju inte. Jag föll ner i den tematiken av uppenbara anledningar, och då tänker jag såklart på Ukraina och Gaza. Jag har velat gestalta hur det är att ha de konflikterna som en lång skugga över en i livet, säger han. Parallellt med omvärldens tragiska skeenden finns även konflikter på hemmaplan. Jonathan Johansson är snart 45 år fyllda, en ålder där många i hans omgivning skiljer sig, familjer slits upp och barn drabbas. – Många kämpar med att hålla ihop kärnan. Jag har haft de här två ämnena parallellt som ingång till plattan. Skivan täcker ju ett väldigt stort scope… – Ja, den är lite schizo och all over the place. Men samtidigt mycket sammanhållen, om jag får säga det själv. Ja verkligen. Vanligtvis räcker det med att lyssna på en skiva ett par gånger och så har man fattat grejen, men denna har varit rätt utmanande att sätta sig in i. – Det är fint att du säger det. Och det kan ju vara både positivt och negativt, för så fort det blir bara lite komplext i popmusik så möts det av motstånd. Men det är ju bara så jag gör skivor. Jag tänkte på det här du sa om att vi aldrig lär oss, att det finns ett kollektivt ”vi” som människosläkte, men det finns ju också ett ”vi” som i de i din omgivning som kanske absolut lärt sig att man inte ska slåss? – Ja, och det där är ju ständigt intressant. Men ge dem som ”lärt” sig att inte slåss en situation där det krävs, så kommer de att göra det. Det är i vår natur. Just nu är det en sådan blodtörst, och ”nu ska vi visa ryssarna”, och så sprang vi in i NATO på tre sekunder. Tankarna kring det här har blivit så inflammerade. Det går knappt att tänka i andra banor. Läs på om Tjeckoslovakien till exempel. Men det är ett för långt resonemang. Och så Trump på det, allt är förgiftat. Jag är ju uppväxt med pacifism, men skulle någon hota min familj skulle jag bli ett fucking monster på en sekund. Jag hade inte tvekat alls. Samtidigt måste det vara rätt att sjunga om fred på jorden. Det låter väldigt mänskligt tycker jag. – Ja, det är lite gymnasiefilosofi över det hela, men det innebär ju inte att dessa ämnen inte behöver tröskas, om och om igen.