Nöjesnytt Helsingborg 1
göra. Jag kontaktade nog tusen personer om dagen.
Jag var jävligt driven. Vilka kontaktade du? J: Alla som var något. Verkligen alla! Jag kollade upp vem som jobbade med vissa artister, vem den var vän med och så vidare. Se la jag till, och la till och la till. Till slut hittade folk oss. Det hade väl hänt ändå men det skyndade nog på processen. K: Det här beskriver våra personligheter på något sätt. Jag hade inte ens tänkt tanken. J: När det gäller sånt här är jag väldigt driven. Hur är er arbetsfördelning idag? J: Jag sköter våra sociala medier. Det är nästan bara jag som gör, typ. K: Nu skäms jag. J: Jag tycker att det är kul, annars skulle jag inte göra det. Såklart inte alltid lika roligt. Ibland kan det kännas lite som ett tvång. Ofta är det skivbolagen som vill att man ska vara aktiv. Du vet, lägga upp minst tre Tiktoks i veckan. Jag vet att ni är stora fans av Phoebe Waller-Bridge. Berätta om ditt möte med henne Klara! K: Nej men det är.. Johanna såg henne när vi stod i publiken under Phoebe Bridgers gig på Glastonbury i somras. J: Jag anade att hon skulle vara där. De två har ju jobbat ihop. K: Jag fick panik. Vi är kompisar med Phoebe Bridgers så vi gick bakom scenen efteråt för att hälsa och då var Phoebe Waller-Bridge också där. På sista sidan i hennes bok med manuset till Fleabag har hon skrivit "write like you're not afraid". Första gången jag läste det började jag gråta. Jag har skrivit på ett filmmanus under väldigt lång tid och tillslut kände jag att jag behövde gå fram och säga någonting. Hon bad om min mail och senare fick jag ett meddelande där det stod "write to me like you're not afraid. From Phoebe Waller-Bridge". Och vad har hänt nu? K: Ingenting. Jag har en filmidé jag jobbat på i sju år som jag utvecklar och skriver på hela tiden. Men nu på sistone har jag inte riktigt haft tid. När det är någon som hon vill man ju känna att man verkligen kan stå för det och inte skicka något jag skrev för fem år sen. Men någon gång ska jag göra det. J: Hela den där Glastonburygrejen var sjuk. Jag var inte med i och för sig, jag orkade inte. Vad gjorde du? J: Jag gick och var med min kille, haha. Jag är också ett stort fan av henne men Klara är mer orädd när det kommer till såna grejer. K: Jag får en känsla av att "jag måste". J: Man har ju inget att förlora. K: Nä, man har ju inte det. Det värsta som kan hända är att hon säger "tack" och är lite blasé. J: Men, hon visste vilka vi var! K: Ja, det var så himla fint. Det är det största som har hänt. J: Största 2022. Större än skivan, haha. Det är det här du kommer minnas från Glastonbury. Vad är skillnaden att vara First Aid Kit idag jämfört med när ni släppte er första EP för 14 år sen? K: Att det inte längre är hela våra liv. När vi var yngre så verkligen levde och andades vi First Aid Kit. 38 | nojesnytthelsingborg.se J: Som tonåring är musiken hela ens identitet. Vi skulle andas folk och country. Det gör vi inte längre. På ett sätt är det kanske tråkigt men det är också hälsosamt att få mer distans. K: Och viktigt med tanke på att vi även är familj. Man måste ha egna saker för sig, saker som man inte delar med varandra. Och det har vi skapat med tiden. Jämförs ni fortfarande mycket med varandra? K: Folk har jämfört oss sen vi började. Allt från våra röster till hur vi ser ut. Ofta riktigt taskiga saker också. Att läsa att ens syster är mycket vackrare och att man själv är ful när man är 16 år är hårt. J: Det är klart att den här grejen har påverkat oss. Jag har ju också fått höra att jag är ful. Det är hemskt. I vårt jobb är man medveten om hur man ser ut hela tiden. K: Vi älskar att jobba med det visuella, som att ta fram omslag och musikvideos, men egentligen hade jag nog gärna valt bort att vara med på bild. J: Du hade nog hellre stått bakom kameran. K: Verkligen. Jag tycker det är kul att fotograferas om det är lite mer konstnärligt, som när vi fotade omslaget till Palomino med Olof Grind. Då skapade vi något gemensamt som representerade den här skivan. Men att stå rakt upp och ner och se snygg ut är inte en del av min dröm. J: Det är väldigt mycket annat runt själva musiken. Att spela är typ tio procent av det vi gör. Men allt det där andra grundar sig i de där tio procenten. Palomino ja! Nya skivan! Hur gick det till den här gången? K: Vi älskar den. Det är första gången vi har haft med andra låtskrivare på en skiva. J: För det mesta har vi setts på vårt kontor vid Mariaberget och skrivit. K: Generellt går det till som så att jag kommer med en idé, ett litet röstmemo typ. Sen sätter vi oss och jobbar ihop den idén. Den här gången när Björn (Björn Yttling, låtskrivare och producent, red. anm.) var med började vi från scratch på vissa låtar. Vi gick vi in lite mer förutsättningslöst. J: Vi har gjort fyra skivor där vi skrivit allt själva, vi behöver inte längre bevisa att vi kan det. K: När vi var yngre var det så viktigt för oss att vi bli tagna på allvar. Ingen annan skulle komma och lägga sig i låtarna. J: Vi hade nog kunnat bli överkörda och ha förlorat det som gjorde oss unika om vi tagit in andra låtskrivare för tidigt. De här nya låtarna sticker ut från det vi gjort tidigare. Jag tycker fortfarande det låter mycket First Aid Kit. J: Vad kul att du tycker det! Men det finns "folkfascister" som vill att det alltid ska låta på ett visst sätt. K: "Vad har hänt med deras folksound? De brukade vara så fantastiska". J: Jag tror inte folk har fattat hur mycket pop vi har varit. Det har alltid funnits där. K: Vi har aldrig varit intresserade av att bara vara svåra. Hur jobbar ni med text? K: Det är väldigt olika. Jag känner mig mindre ängslig kring text än vad jag gjort tidigare. När vi var yngre innehöll musiken mer naturmetaforer, det var lätt att ta till sånt man tyckte lät coolt trots att man egentligen kanske inte visste vad det betydde. Nu är det inte så, haha. Nu kan jag säga precis vad varenda rad handlar om och betyder. J: Men man behöver heller inte alltid veta och ibland förstår man i efterhand. Angels på nya skivan till exempel. Den är väldigt naken och direkt i sitt budskap och du ville nästan inte släppa den. Men när vi spelade i Halifax kom en transkvinna fram efter giget och grät. Hon kände att låten var riktad till henne och sa att hon äntligen vågade vara sig själv. Då tror jag att all den tveksamhet du kände kring låten försvann. K: Det blir så sårbart och lätt att syna när texten är sådär rak. Men där och då blev så tydligt att låten var till henne. Då spelar det ingen roll om någon tycker att man är töntig, den här låten betyder något för någon och finns för att just de ska höra den. J: Ofta är det när man är lite töntig som det berör. Emmylou var en sån låt också. K: Gud ja. J: "Det här kan vi inte släppa" tänkte vi innan. Och sen älskade folk den. Palomino, vilka mer färger kan ni på hästar? K: Arabiskt fullblod. Det är en ras. K: Aha, då kan vi inga andra färger. J: Vi är inga hästtjejer. Men palomino snappade ni ändå upp någonstans? K: Det var ett fint ord. J: Först var det så. Men sen har vi en låt på skivan som heter Wild Horses II och som funnits med oss länge. Så det blev automatiskt lite av ett tema på skivan. Vi såg hästar hela tiden. K: Själva ordet hade jag skrivit ner i mina anteckningar 2015, jag visste att jag ville använda det någon gång. J: Det är en fin symbol för var vi är i livet just nu. Det är ju en även en populär färg på cowboyhästar. J: Nu är ju den här skivan den vi försökt göra minst country, haha. K: Ordet har faktiskt poppat upp en del på senaste. Det kommer en serie med den titeln och Miranda Lambert släppte en skiva med samma namn. Sen finns Palomino Club i Los Angeles där The Flying Burrito Brothers spelade. Det kan ha varit där jag har sett det med. Som gammal hästtjej kan jag säga att ni hade tur när ni snubblade över just den färgen. Det är den finaste. K: Är det sant? J: Vad finns det för andra färger då? Fux är den som är lite orange. Skimmel är vit häst.. J: Det här är verkligen bra information för framtida skivor. Vi tar oss ut ur rummet en kvart över maxtid. Jag är rätt övertygad om att Klara och Johanna inte tycker att det är skitkul att vi skriver ut just den detaljen i text. Efteråt är besvikelsen påtaglig hos systrarna, det spilldes för mycket tid på datumtjafset i början. Vi reflekterar över vad som hade kunnat göras annorlunda. Jag försöker komma ihåg om jag gjorde något där inne som var av värde och får en minnesbild av att jag rättat någons uttal av en antidepressiv medicin. När Klara sträcker sig efter sin kappa noterar jag dessutom två långa rivmärken på hennes högra axel.