UD 1
Flickan frÜn élvdalen, foto: Anders Zorn foto Cal
leEklund wikimedia Dalaspråket Dalarnas åder Det finns säkert en och annan som tror att det talas dalmål så fort man kommer till Avesta, på gränsen mellan Västmanland och Dalarna, men riktigt så enkelt är det inte. Till dalmål räknas bara de dialekter som talas i övre Dalarna, medan de som talas i nedre Dalarna kallas för dalabergslagsmål. En teori är att dalmålet har överlevt sedan fornnordiskan delades upp i svenska, norska och danska, och en betydande anledning till att det överlevt in i våra dagar är att Dalarna aldrig genomgick det laga skiftet, då byar delades upp i enskilda gårdar eftersom vilken typ av mål man talade var kopplat till den by man tillhörde. Gränsen mellan de båda regionerna var, och är fortfarande i viss utsträckning, inte bara språklig utan även kulturell. Det har sitt ursprung i den påverkan som gruvdriften i Falu koppargruva hade på samhällslivet. Förklaringen till detta är att socknarna kring gruvan kontinuerligt påverkades av inflytande utifrån, medan byarna i norra Dalarna i viss mån isolerades både språkligt och kulturellt, med undantag för arbetsvandringarna till Stockholm. De verkliga dalmålen talas idag i 21 socknar i Övre Dalarna, från Gagnef i söder till Älvdalen-Transtrand i norr. Inte minst älvdalskan kan i sin klassiska form uppfattas som ett helt annat språk än svenskan, men har under 1900-talet har dialekten närmat sig rikssvenska mer och mer, och flera forskare delar därmed upp den i klassisk, traditionell och modern älvdalska. 2008 beräknades att cirka 2 500 personer kunde tala älvdalska, och ett bevarandearbete pågår, bland annat i skolorna. Exempel på älvdalsmål Belltum int kumå – vi kunde inte komma Kråised – ansikte Dyörgnet – spindel Jälåk – arg Jågd – helg Vattendraget som så starkt förknippas med Dalarna, och som fått sitt namn från landskapet, Dalälven, kan till viss del sägas bara vara på genomresa. Den är också resultatet av vad som med lite fantasi kan sägas vara ett samarbete mellan flera vattendrag. Dalälven är nämligen resultatet av att Görälven och Fuluälven möts och bildar Västerdalälven. Vid Idresjön möts i sin tur Storån och Sörälven för att tillsammans bilda Österdalälven. Västerdalälven och Österdalälven möts sedan vid Djurås i Gagnefs kommun, på en plats som fått det passande, men också poetiska, namnet Älvmötet. Den exakta platsen för mötet är vid Färjudden, där de två älvarna ovanifrån ser ut som ett Y, något som både inspirerat Gagnefs kommunvapen och resulterat i en skulptur på Djurås torg. Denna mötesplats har kommit att bli ett populärt utflyktsmål där det även hålls musikevenemang under sommarmånaderna. Men Dalälven är naturligtvis mycket äldre än alla de nutida platser och orter den passerar. De första människorna slog sig ned längs älven för cirka 10 000 år sedan. Redan innan den senaste istiden fungerade älven som en passage ut i Östersjön och vidare ut i världen. Då via en delvis annan sträckning förbi Avesta, där man nu kan besöka Döda Fallen, från vilken den fortsatte ut i Mälaren. Idag har Dalälven sitt utlopp vid Skutskär och Bottenhavet Dalälven har naturligtvis också tjänat människan sedan århundraden, inte minst genom timmerflottning, där det första kända exemplet är det Falu-baserade företaget Westerdala Wede Compagnie som 1648 bildades av handelsmän i Falun för att flotta timmer som blev kol att använda i Falu Koppargruva. Dalälven är med sina 541 kilometer, från den norska gränsen till det uppländska kustlandskapet, Sveriges andra längsta älv. 8