Intryck 1
Låt dig inte överrumplas I mitt arbete som bereds
kapssamordnare ingår det att i varje situation tänka på allt som kan gå fel. Man ska i den mån det är möjligt försöka förutse alla former av kriser, och hur vi på bästa sätt ska kunna förebygga eller hantera dem. Man ska vara riskmedveten men inte paranoid och ibland känns det som att det är en hårfin gräns mellan de två. Innan jag blev beredskapssamordnare arbetade jag kliniskt som sjuksköterska. Då gick jag inte omkring och funderade i termerna ”risker” och ”krisberedskap”, jag hade fullt upp med allt som vardagen innebar. Däremot blev jag bra på att hantera kriser. Sjuksköterskor och annan vårdnära personal hanterar kriser i mindre skala eller på individnivå dagligdags. I samband med att MSB skickade ut broschyren Om krisen eller kriget kommer i maj har riskmedvetenheten spridits till allmänheten. Att varje individ har ett eget ansvar och att man inte alltid kan räkna med samhällets hjälp kommer nog som en nyhet för många. Det kan vara obehagligt att tänka på kriser och krig och hur man som individ eller familj kan påverkas vid olika händelser. Landstinget är en viktig samhällsaktör som ofta har en roll vid en kris och alla medarbetare är ju del av den ”allmänhet” som fått broschyren. Likt individens ansvar för sig själv och sin familj kommer vi som landsting alltid ha ett ansvar för våra patienter. Vi ska ha förmågan att utföra vårt uppdrag oavsett händelse. Den ökade medvetenheten i samhället kan innebära att fler i vår organisation tänker klokt kring dessa frågor. Därmed inte sagt att vi alla, likt Majestix (hövding i serierna om Asterix), ska oroa oss för att himlen ska ramla ner. Jag har funderat kring det där med att vara tillräckligt realistisk för att inse vilka risker som finns men samtidigt inte oroa sig i onödan. Det är klart att det påverkar mig att tänka, prata, och läsa om kriser, katastrofer och krig stor del av min tid. Trots detta är jag vare sig pessimist eller ständigt orolig för kriser, så hur hanterar jag det? Jag tror att det är ”beredskap” i ”krisberedskap” som är nyckeln. Beredskap för mig innebär att man är bättre rustad och inte blir överrumplad av en händelse. Man ska ha en plan och planen ska innehålla åtgärder som är rimliga. Har man en plan kan man lägga oron åt sidan, man har verktyg för att hantera krisen. Vid stora samhällsstörningar kommer vi som invånare, medarbetare och landsting att spela stor roll för hur händelserna utvecklas och hanteras. Vår medvetenhet gör skillnad och man brukar säga att en kris som kan förutses är till hälften avvärjd. elin SpeTS rAmBerg Beredskapssamordnare Säkerhets- och beredskapsenheten PS