Nöjesnytt Växjö 1
Hon har hittills bara medverkat på ett par offici
ella skivsläpp, men det räcker för att förstå att hon besitter en röst långt utöver det vanliga. Möt Helena Lindsten – som mycket väl kan vara Växjös nästa stora stjärna. Allt som Växjös indiepopkung Fredrik Solfors gör är värt att lyssna på, men när han i slutet av förra året släppte singeln Sunny Disposition var det för en gångs skull inte de bländande melodierna, de fantasieggande texterna eller det genuina hantverket som imponerade mest. Istället kommer en för de allra flesta helt okänd, kvinnlig röst in och stjäl hela showen. Som en übercool blandning av Debbie Harry, Chrissie Hynde och Courtney Love sjunger Helena Lindsten fullkomligt skiten ur denna poppärla, så pass att det får en luttrad gammal musikskribent att gå fullständigt upp i spinn och leta upp kvinnan bakom rösten. Så vem är hon då, 30-åriga Helena Lindsten från Växjö? Cool, absolut. Star quality, tveklöst. Men också något av ett yrväder, som pratar så fort och så mycket att bandspelaren knappt hinner med. Det råder dock ingen tvekan om att det bultar ett hjärta där inne som brinner av passion för musik, för människor och för möten. –Jag älskar människor!, utbrister Helena entusiastiskt, innan hon lugnar sig och fortsätter: –Jag har alltid dragits till gubbar och tanter, för jag älskar deras erfarenhet och deras historier. Jag hade en bästa vän från jag var tre till sex år – Rut – och så fort hon kom med sin bil och hon körde in vid sin stuga som låg 500 meter från oss, så satte jag mig på cykeln och drog bort till henne. Mitt intresse för människor gjorde att jag började jobba på rättspsyk när jag var 20, och att jag nu jobbar på ett LSSboende. Jag älskar det! Att Helena var blyg och helst drog sig undan som barn är idag ganska svårt att förstå. Hon är öppenhjärtig och pratar liksom med hela kroppen: intensivt och engagerat, som om varje mening, varje ord skulle vara hennes sista. –Det har varit en process att få bort blygseln, men när jag började på rättspsyk insåg jag att ”det går ju inte att vara blyg här”. Samtidigt tror jag att det faktum att jag var något av en drömmare gjorde att jag fastnade så för musik, för i den kunde jag verkligen kunde drömma mig bort. Jag var runt nio år när jag började sjunga och kompisarna ställde sig i ring runt mig och önskade låtar. Då insåg jag att det kanske fanns någonting jag var bra på. Vid tolv års ålder lärde pappa lärde mig Smoke On the Water på en sträng och när jag var 14 fick jag välja ut en gitarr på Helges Håla och min fem år yngre lillebror fick också välja ut en. Pappa bestämde att nu ska ni bli musiker, haha! Helena plockar upp en gammal sliten Sigma-gitarr, som alldeles uppenbarligen har varit med om en del. –Det här är min första gitarr och jag kommer aldrig att För Helena handlar musik mer än någonting annat om känsla. Oavsett vilken musik det handlar om måste den göra mig av med den här gitarren. Jag har lagat den otaliga gånger och jag kommer fortsätta laga den tills det inte går längre. Vi har växt ihop, den här gitarren och jag, säger Helena, och fortsätter: –För övrigt är min lillebror och jag bästa vänner och vi har alltid gjort musik ihop. Vi är som tvillingar, fast han väntade fem år på att komma ut. Men vi kan verkligen kommunicera genom blickar när vi jammar, det är helt underbart! Drömmen är att han och jag ska släppa en duett i framtiden. det är egentligen bara en tidsfråga. Trots att hon alltså ganska tidigt insåg att hon hade talang för musik har Helena aldrig riktigt ”gått för det”, som hon uttrycker det. Kanske beroende på blygsel, kanske till viss del bekvämlighet, men också kanske för att hon inte riktigt har hittat sin plats, eller sitt forum, för att få ut alla de där känslor hon kanaliserar med sin röst. –För några år sedan åkte jag ner till Thailand och volontärjobbade på ett barnhem. Jag hade med mig gitarren och sjöng för barnen och hade det helt fantastiskt. Jag älskade varje sekund. När jag kom hem sökte jag till Idol, fast jag egentligen inte ville. Det var väl mer att alla tyckte att jag borde göra det, för att komma vidare. Men när jag steg in i det där rummet för att göra min audition kändes jag mig gråare än jag någonsin varit och jag kände i varenda cell i min kropp att jag var på fel plats. Jag är faktiskt glad att jag inte kom med, säger Helena och det märks att hon faktiskt menar det. Istället skulle det krävas att hennes gamla musiklärare från högstadiet tog initiativet för att Helena på allvar skulle få dela med sig av sin fantastiska gåva, rösten. –Fredrik uppmuntrade mig så otroligt mycket under skoltiden. Jag har alltid haft en naturlig heshet i rösten och alla andra försökte få mig att jobba bort det, utom Fredrik, som istället uppmuntrade det till att bli en del av min musikaliska personlighet. Han ville inte forma mig efter hur det ”ska” vara, han tog fasta på det som gjorde min röst personlig. Det kommer jag alltid att vara tacksam för. På senare år har vi pratat om att göra någonting ihop och nu passade det och jag är sjukt stolt över Sunny Disposition. Jag skriver en del själv också, men jag behöver en katalysator och Fredrik är den personen. Jag har alltid sett upp till honom så det är en ära att få spela ihop med honom. Han förstår mig precis. Vi kommer att släppa fler grejer framöver, men det finns ingen riktig tidsplan. Fan, livet är en tidsplan (skratt). förmedla någonting, och hon älskar att kunna ge utlopp för sina egna känslor genom musiken. Vilket, naturligtvis, också hörs när hon ställer sig framför mikrofonen. Förutom på The School Book Depositorys Sunny Disposition kan hon även höras på en duett med Malmöbandet Cirkus Livet, där hennes kusin Michael Lundin är sångare. Hon säger dock att hon just nu helst skulle vilja göra något i stil med Janis Joplin – mycket för att få utlopp för den styrka hon vet finns inom henne och i hennes röst. ”Musiken är bokstavligt talat med mig hela tiden. Om jag har hörlurar på mig på stan så sjunger och dansar jag öppet, kanske för att provocera lite.” – Jag vet att det rimmar illa med blygheten, men jag känner mig så bekväm i musiken att det inte spelar någon roll. En av mina styrkor är nog att jag har lätt att gå in i en låt och förmedla en känsla, även om jag inte på något sätt är fulländad rent tekniskt. Jag älskar att få människor att le och genom musiken hjälper jag både mig själv och andra. Helena blir för ovanlighetens skull tyst i några minuter och fingrar lite på gitarren. Så tittar hon upp, med ett av sina avväpnande leende. –Men vafan, man måste våga kasta sig ut. Jag har bestämt mig för att satsa på det här nu. Nu finns det ingen återvändo. I TEXT & FOTO: OLA KARLSSON 4 | nöjesnytt