Nollelva 1
Markus Krunegård Bastard Det är få svenska artist
er förunnat att kunna förena indieattityd med bred pop, och kanske är det just det som är Krunegårds framgångsrecept. För han gör det inte alltid så lätt för sig. Han sjunger på finska, släpper en singel som är en timme lång och hittar på andra udda infall. Även texterna skiljer sig mot gängse poptexter, och de liknar ofta dagboksanteckningar. På två av sina skivor (varav denna är den ena) har han även låtit Tommy Körberg respektive den finlandssvenska skådespelaren Alma Pöysti läsa in texterna. Allt detta samtidigt som han gör hittiga popdängor som går hem i stugorna. På tionde soloalbumet “Bastard” får vi både discosväng, 80-talsinfluerad pop som gränsar till tjusig yachtrock, nån pianoballad och rockigare tongångar. Några spår är lite svagare och känns mest som att Krunegård sitter och funderar högt, men låtar som singeln “Inget Halleluja” och fadersuppgörelsen “Cha cha shake” sitter som en smäck. Och det är säkert just egensinnigheten som uppskattas av hans publik. Han känns mångfacetterad och ofiltrerad, som en riktig människa och därmed genuin. Förhoppningsvis räcker det för att fylla Idrottsparken i Norrköping i sommar när Krunegård kommer och lirar. Låt oss hjälpa till och göra honom till vår egen Hellström, med utsålda konserter varje sommar.(TP) The Hellacopters Overdriver Anna Ternheim Psalmer från sjunde himlen Egentligen är denna recension helt överflödig, för alla vet redan hur den nya Hellacoptersplattan låter. Den låter Hellacopters. Fartfylld garagerock med 70-talsvibbar, skitig men välpolerad på samma gång. Så har alla bandets skivor låtit sedan starten för 30 år sedan och så låter även denna nionde platta. Och det är så vi vill ha det. Ungefär som med AC/DC, de har sitt sound, de håller fast vid det och det är just det som är styrkan. Man hör direkt att en låt är AC/DC, de överraskar sällan men är heller aldrig dåliga. Samma sak med Nicke Anderssons gäng, de är trygghet förklädd till rock´n´roll. Ett kännetecken för Hellacopters är den sjukt höga lägstanivån, både på karriären i stort och på denna skiva. Det är högklassig actionrock från början till slut, där egentligen varje spår är en höjdare. Denna skivas svagaste låt är något som vartenda annat svenskt rockband skulle döda för att få plocka in på en platta, men hos Nicke Andersson är det bara en dag på jobbet. “Overdriver” är aningen mer poppig än sina föregångare, om man ska leta efter detaljer, men framförallt är den fylld med kanonlåtar där “Soldier on” kanske sticker ut mest av alla. (TP) Småtrevlig, oförarglig och fullständigt onödig. Ungefär så har min uppfattning varit av Anna Ternheim i princip ända från starten för drygt tjugo år sedan. Medan andra gitarrtjejer som kom fram i samma veva lyckades muta in egna små revir hade den nu 46-åriga Sollentunatjejen svårare att hitta ett eget uttryck. Musikaliskt lät det habilt men det brann aldrig till. Intervjuerna var ganska trista och skulle man som försäljare hitta en USP på henne som artist fick man verkligen kämpa. Ternheim gav mittfåran ett ansikte och var svår att riktigt engagera sig i. Ändå lyckades hon få till en bra karriär under två decennier, så det ska hon ha respekt för. På sitt åttonde album överraskar hon genom att sjunga på svenska, vilket känns som helt rätt beslut. Det borde hon ha gjort tidigare. Hennes röst får liv och känns mer personlig. På denna skiva har hon jobbat med Jocke Berg och Martin Sköld från Kent och de har fått till en snygg produktion. Ternheim är fortfarande en bit från att kännas unik eller spännande som artist, jag väntar fortfarande på att hon helt ska släppa sargen, men denna platta är ett klart fall framåt. (TP) Miriam Bryant Okej att dö Miriam Bryant verkar ha hittat formeln för att hålla sig relevant och aktuell år efter år. Kanske lite underligt kan tyckas då nya fullängdaren ”Okej att dö” kommer fyra år efter senaste albumsläppet. Men 33-åringen från Göteborg har hållit sig i rampljuset genom att släppa singlar och ep-skivor i en jämn ström och har dessutom turnerat en hel del. Lägg därtill samarbeten med andra artister och att hon såklart är otroligt populär i Sverige. Men framförallt så levererar hon svinbra låtar! Det är alltid klass i det hon gör när hon dyker upp med en ny produktion. Nya albumet ”Okej att dö” är inget undantag. Det här osar succé igen. Albumet är fyllt med bra låtar och soundet är modernt och passar som handsken till Miriams coola röst. Sedan tidigare har vi hört ”Regnblöta skor”, ”Dum”, ”Under någon ny”, samt titellåten ”Okej att dö”. Om vi sedan lägger till ”Halleluja”, ”Baise Moi” och ”Hon” till ekvationen så är detta inget annat än ett litet mästerverk. Samarbetet med producenten Elias Kapari skördar här återigen nya framgångar och jag kan bara konstatera att Miriam Bryant fortsatt står stadigt i karriären och släpper nu sitt hittills bästa album. (JL) NOLLELVA 39 Foto: Ellen Nykvist