Nöjesnytt Kristianstad 1
Det är mer jazz nu. Det är mycket mer jazz nu än
någonsin förr. Ibland säger äldre ”jazzare” att ”det var bättre förr”. Men det stämmer inte. Det är mycket bättre nu. Förr fanns det betydligt färre arrangörer av jazz, färre aktiva musiker och inte alls så många som lyssnade på jazz. Det bevisas enkelt genom att t.ex Kristianstad/Åhus Jazzfestival då, förr, kunde ha 1000 personer i publiken. För det fanns inte så många andra tillfällen att få höra på de mest kända och största artisterna. Därför åkte folk från hela Sverige till Kristianstad för att lyssna på jazz. Idag kan du, bara i Skåne/Blekinge höra både nationella och internationella jazzartister överallt och när som helst; på flera scener i Malmö, en i Höllviken, flera i Ystad och Lund, en i Simrishamn, en i Åhus, flera i Kristianstad, en i Hässleholm, Höör, Fulltofta, Landskrona, Helsingborg och hos Gunhild Carling i Stockamöllan. Dessutom har riksförbundet Svensk Jazz 2018 över 180 medlemmar. De flesta är ideella föreningar (över 100 olika jazzklubbar), men även många musiker, agenter och skivbolag får plats. Det är kärleken till musiken som förenar medlemmarna. De 100 klubbarna arrangerar årligen över 2000 konserter, i olika smakriktningar. Tillsammans bildar de en imponerande bred bild över det som kan kallas jazz i Sverige idag. Och tar du tåget över till Köpenhamn finns det över 100 scener som med olika intervaller presenterar jazz med många varierande toner och färger. För övrigt finns inte ”förr” längre. Det är historia. Lev nu och låt jazzen blomstra i Kristianstad igen! Bronson Månsson Sonny Rollins, 1979. Jazzfestivalens pärlor. Först av alla minns jag trumpetaren Maynard Fergusson (1980). I min lilla värld var han idolen bakom min favoritlåt på den tiden ”Birdland”. För många år senare förstod jag att det var Weather Report som låg bakom denna tidlösa hit. Är den obekant? Lyssna på Spotify. Du kommer att älska den. Det är också han som gjort den bästa versionen av ”Gonna Fly Now,” från Stallones Rockyfilmer. Andra gången Maynard Fergusson var i Kristianstad hade jag själv bokat honom på Tivoliparkens utescen. Det hade regnat fler veckor och vi var alla oroliga för hur det skulle gå. Men optimisten fick rätt. När Maynard gick på, skingrades alla mörka moln och Tivoliparken fick en helt egen himmelsk scenbelysning och värmande sol. Trumpetare två i minnet är Roy Hargrove. 1997 fick hans band runda av kvällen efter Bo Kaspers Orkester, som lockade till alla tiders publikrekord för jazzfestivalen med 3.000 betalande i Tivoliparken. De 500 som stannade kvar efter Bo Kasper fick en ny favorit, som sedan gjorde en raketkarriär på världens alla stora scener. Och jag blev till viss del förlåten av stadens ”jazzfundamentalister” för att ha bokat ett popband (Bo Kasper) på festivalen. Innan dess hade pianisten Chick Corea publikrekordet. Det på Sommarlust 1981, då det var drygt 1.000 betalande. Hur de fick plats i stora salongen är fortfarande svårt att förstå. Rolf ”Gullis” Nilsson, 1971. Tenorsaxofonisten Sonny Rollins imponerade stort 1979, och blev den första idolen. Kanske för att jag tyckte han hade en så sexig utstrålning. Det gav mig till och med drömmar om att själv spela saxofon. Men efter några – 39 – lektioner med Håkan Broström, och ilsket störda grannar, fick luren vila. Dizzy Gilespie, med sitt vinklade horn, visade att även stjärnor är vanliga människor. Jag var då, 1983, scenarbetare och stod som teknisk idiot kanske mest i vägen utöver lite muskelnytta. Plötsligt tilltalade Dizzy mig och frågade om vi hade någon skivförsäljning på festivalen. Jag visade honom ut bland publiken, där långa rader av LP-skivor såldes. En halv timme senare slog hans tourmanager larm. Dizzy var försvunnen, och ingen visste var han tagit vägen. Försiktigt och blygt berättade jag om ståndet med skivor. Och där ute fanns Dizzy fortfarande, diskuterande skivor, namn och titlar med en förtjust publik. Sångerskan Dee Dee Bridgewater, idag en hyllad stjärna och stor ”diva” god nog enbart för de största konserthusen, har faktiskt varit två gånger i Kristianstad. Först 1974, då gift med trumpetaren Cecil Bridgewater från Thad Jones – Mel Lewis Big Band. Tio år senare sjöng hon med Kenny Drew Trio på lilla La Veni, Sommarlust. Jag upplevde henne dock bara på hörsägen, eftersom jag satt i turnébussen med bluesartisten BB King, vars band ville höra på Bridgewater. Väntan på bandet ensam med BB King i bussen var dock så mycket större för mig. Men allt börjande egentligen 1971, då keyboardisten Herbie Hancock satte ribban med en elektrisk rock och funkig chock på jazzpubliken. Som 11-åring visste jag inte om detta. Däremot minns jag Herbie Hancock 1995 ”Dis is da drum”. Ett discoliknande projekt, som gjorde att det årets festivalgeneral blev utskälld. För mig blev dock Robert en förebild och hjälte som vågade bryta invanda mönster och gamla ramar. Ett starkt minne är också elbasisten Jonas Hellborg, som 1982 var så nervös att spela solo för ”hemmapubliken” (han är från Lund) att han knappt vågade gå in på scen. Då hade han, utan att blinka, två dagar tidigare spelat för 20.000 personer i Tokyo! Bäst, och märkligast, var kanske ändå Georg Adams/Don Pullen Quartet, som på natten efter giget på Sommarlust 1982, fortsatte spela på diskoteket i källaren vid hörnan Nya Boulevarden och Västra Storgatan, under det som idag är Nattklubb Depå och Steakhouse. Och så fortsätter musikens minnen…. Van Morrisson, Bobby Mc Ferrin, Georgie Fame, Jojje Wadenius, Janne Schaffer, John Mc Laghlin, Bill Evans, Ron Carter, Charles Mingus och Thad Jones som bl.a ledde Kristianstad Storband vid deras framträdande 1979. Ja, nästan ”alla” har varit på jazzfestivalens eller Blue Birds scen. Förutom två; Count Basie och Oscar Peterson, vilket alltid var drömmen för festivalens, och en av Blue Birds fyra grundare Rolf Gullis Nilsson. Bästa minnet av alla vore dock om någon vill engagera sig i att sätta sina musikaliska drömmar på scener i Kristianstad. Levande musik är oändlig, ger dig så mycket mer och får alla människor att må bra. Låt musiken leva! Allt är möjligt. Och olika! Bronson Månsson