Nöjesnytt Helsingborg 1
Krönika FRÅN KÄRLEKSBREV TILL GANGSTERBEJAKNING J
ag är 16 år gammal och står mitt i ett hav av jämnåriga på Gröna Lund, där bandet Hov1s blotta uppenbarelse frambringar samstämmiga avgrundsvrål från åskådarna. Jag har alltid älskat och fascinerats av musik, med anledning av hur texter kan tonsättas och riva ner alla hjärtats brandväggar. Hov1 satte ord på den brustna kärlek som jag, liksom de flesta andra, upplever i unga år. Någonstans i låtarna “Kärleksbrev”, “Gråzon” och “Channel Orange” fann jag kongenialitet och uttydning av mina spridda känslor. Den känslan var, och är, något av det mest helande som jag kan känna. Därför blev jag så fruktansvärt besviken på vad jag skådade när jag för första gången i mitt liv kunde se nyktert på det band som sedan länge har varit min trygghet. Text: Esmeralda Wedin Foto: Pressbild Bubblan av den förtrollning som Hov1 kompromisslöst inkapslade mig i, sprack på mindre än en sekund, för några veckor sedan. I finrummet av mitt slott av musikalisk lojalitet får nämligen bara ett band plats, vilket är en musikduo som jag av juridiska skäl inte kommer att nämna vid namn. Vi kan kalla dem för “X”. I Hov1s relativt nysläppta låt “FREE SMOKE” förolämpades “X”. På bakgrunden av Hov1s icke utredda men beryktade misshandeln av dem, raserades all min respekt för Hov1 en gång för alla. Numer blickar jag över Hov1 och deras musik från mitt nyfunna utifrånperspektiv, och det jag ser, får sextonåringen i mig att gråta blod. Jag känner mig lurad, för någonstans på vägen, har Hov1 tagit sats från den kärleksplattform som byggt dem och dykt rakt ner i gangsterträsket. Det har egentligen en relativt omärkvärdig förklaring, synnerligen i tanke på att en påhakad trend och populism är ett framgångsrecept i det kapitalistiska system vi lever i. Därför är det givet att unga killar som rappar i ett band hoppar på nya genres om det visar sig lönsamt. Men, det gör varken hyckleri eller imitation försvarbart. Särskilt inte om genren har en påvisad samhällelig påverkan. Det prisbelönta pojkbandet i fråga, har varit aktiva på den svenska hiphop-scenen i över åtta år. Den i princip beständiga utvecklingsriktningen kan beskrivas utifrån två variabler. Den ena är det faktumet att de alltmer frångår den musikaliska inriktning som de byggde sin fan-skara på. Den andra är att de inte bara breddar sig, utan i princip har gjort en U-sväng beträffande sitt artisteri och attityd i det offentliga rummet. För att exemplifiera – det första albumet som de slog igenom med var självtitulerat och innehöll låtar som “Mandy Moore, “Hjärtslag”, “Runaway Bride” och “Gift”. Det senaste albumet heter “Barn Av Vår Tid” vars låtar heter bland annat “Gamora”, 18 | nojesnytthelsingborg.se “Räkna dagar”, “Hur mycket (pengar vill du ha)”, “certified” och “Tjuvheder”. Bara genom att läsa titlarna kan man särskilt slås utav förändringen av tonläget och attityden. Om man bortser från Hov1s titlar och grottar in sig i texterna samt musikvideorna – är denna förhårdning oundviklig. I musikvideon till “Alla Våra Minnen” befinner bandmedlemmarna sig i en underground-miljö där de lägger buntvis med femhundringar i en sedelräknare samtidigt som de häller i sig sprit och drar kokain på tandköttet. Rappen ”Jag har mist fyra vänner som alla är kriminella”, ger en vinkning till det dödliga gängvåld som vi ser i Sverige idag. I videon till spåret “Gamora” målas en tydlig bild upp av en direkt koppling mellan det flådiga lyxlivet och hur en kriminalitet tar en dit. De rappas om “gangsterbitchar” och hur “Hon får en fucking G, bror, gå spränga in i Prada”. Det ligger nära till hands att beskriva texten som misogyn, men begreppet känns inte heltäckande. “Gamora” är liksom “Hur mycket (pengar vill du ha?)” gjort i samarbete med rapparen Einár som bekant blev ihjälskjuten endast 19 år gammal och var kopplad till ett känt kriminellt nätverk med rötterna i Stockholmsförorten Dalen. Själva beskrev upphovsmakarna låten som "den mest poetiska kärlekslåten som någonsin har skrivits på svenska". Men vitt skilda meningar råder om den saken. Listan kan göras mycket längre beträffande Hov1s kopplingar till kriminalitet – eller åtminstone bidragandet till romantiseringen utav den. Gangsterrappen har på senare år blivit en av de absolut största musikgenrerna i Sverige och att förringa dess roll i våldsutvecklingen vi lever med – är en slags naivitet och maskering som stärker gängkrigens grepp. Oavsett om bandet i fråga är kriminellt aktiva själva – bottnar oftast musikaliska framgångar i ett inifrånperspektiv. Marknadsdiskussionen i genren “gangsterrap” mynnar ofta ut i en slutsats i att kontrasten mellan verk och person bör vara så liten som möjligt för att möta det verklighetsbaserade genreidealet. Det betyder att Hov1 antingen är hycklare i världsklass eller gängkriminella. Om jag var ung idag, tvivlar jag inte en sekund på att jag också lättvindigt hade dragits med i den pondus och självsäkerhet som den här typen utav musik smittar lyssnarna med. Särskilt då betydelsen av känslan och patos kring ett fenomen som kriminalitet idkas av dess associationer där bland annat musiken har stort inflytande. Man kan närmast likna gangsterrappens förgyllande av kriminalitet som grooming gentemot ungdomar och barn. Givetvis skyller jag inte enbart gangsterrappens problematiska plats i Sveriges kulturliv på Hov1, men för mig som forna Hov1fan, blir det kristallklart att de har skuld i frågan. Det var ju inte över en natt som Hov1 bestämde sig för att frångå den ömma manliga kärleksförklaringen till att hänge sig åt glorifieringen av droger, sex och “para”. Under samma natt axlar inte ett barn helt plötsligt ihjälskutandet av ett annat – det krävs en bakomliggande process. Trots att bevisen för att Hov1 är kriminellt inklinerade inte finns på ett domstolsbeslut, betyder det inte att deras musik och levebröd inte banar vägen för andra in i gangsterträsket. Som makthavare, vilket bandet verkligen är, bör de öppna ögonen från det snäva perspektivet beträffande ansvarsfrågan, som de uppenbarligen har. Att förminska populärkulturens tongivares inflytande är djupt problematiskt och allt annat än konsekvenslöst. För, om vi inte tillåter oss själva att syna och peka på problemen – kommer vi aldrig att kunna lösa dem.