STT 1
STT Vecka 25 onsdag 17 juni 2015 19 TYCK TILL RED
AKTÖR: PER-OVE STÅHLBRAND · 070-353 13 72 Det går att bryta sambandet mellan diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Det menar HjärtLungfondens Kristina Sparreljung och Diabetesförbundets Fredrik Löndahl. Dold diabetes bakom infarkt Över 60 procent av alla som drabbas av hjärtinfarkt har diabetes eller förstadier till diabetes utan att veta om det. I Västra Götaland handlar det om cirka 2 700 personer under 2013. Diabetes är en växande folksjukdom. I Sverige har omkring 400 000 svenskar diabetes och de allra fl esta av dem har typ 2-diabetes. Den som är drabbad av diabetes har en klart förhöjd risk för hjärt-kärlsjukdom. Det förhöjda blodsockervärdet hos diabetesdrabbade påverkar kärlen i kroppen och kan på lång sikt leda till att blodkärl skadas. Skador på de stora blodkärlen kan leda till kärlkramp i benen eller i hjärtat, hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke. Cirka 70 procent av alla dödsfall hos diabetesdrabbade förklaras av hjärt-kärlkomplikationer. Ofta kommer typ 2-diabetes smygande och det är inte ovanligt att människor lever med sin diabetes i fl era år innan den upptäcks. Undersökningar från Sverige och Europa visar att över 60 procent av alla hjärtinfarktpatienter har diabetes eller nedsatt glukostolerans, alltså början till diabetes. I Västra Götaland drabbades 4 501 personer av hjärtinfarkt 2013. Det innebär att uppskatt ningsvis 2 700 av dessa riskerar att ha diabetes eller förstadier till diabetes utan att veta om det. För att identifi era hjärtinfarktspatienter som lider av okänd diabetes bör ett sockerbelastningstest göras. I dag görs sådana tester rutinmässigt på ett fåtal svenska sjukhus och det saknas riktlinjer från Socialstyrelsen. Hjärt-Lungfonden och Diabetesförbundet uppmanar därför Socialstyrelsen att se över sina riktlinjer för kontroller inom hjärtsjukvården så att fl er sjukhus genomför Lever med sin diabetes i fl era år innan den upptäcks. KRISTINA SPARRELJUNG sockerbelastningstest på alla hjärtinfarktpatienter. Om rätt typ av mätning gjordes på alla hjärtinfarktpatienter skulle många diabetesfall kunna upptäckas tidigare. Det skulle ge de drabbade bätt re och snabbare hjälp att åtgärda sin sjukdom. Med tidigt insatta åtgärder hoppas vi minska riskerna för ytt erligare hjärt-kärlkomplikationer hos diabetesdrabbade och i förlängningen rädda liv. För personer med diabetes kan det kännas orätt - vist att man dessutom måste oroa sig för att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Men det fi nns hopp. De senaste 30 åren har diabetesforskningen gjort stora framsteg och med forskningens hjälp går det att göra mycket mer! Det är därför HjärtLungfonden och Diabetesförbundets forskningsfond, Diabetesfonden, samlar in pengar till forskning som kan bryta sambandet mellan diabetes och hjärt-kärlsjukdom. KRISTINA SPARRELJUNG Generalsekreterare HjärtLungfonden FREDRIK LÖNDAHL Ordförande Diabetesförbundet och Diabetesfonden Kanske är det inte sexualitet, Utan livet självt. bark och hundra rädslor. FÖRNUFT RÄDDAR VÅRDCENTRAL Att det skulle vara okränkbart, obegripligt och enormt. Det vore nästan otänkbart att tillskriva något så banalt och olönsamt ett så stort värde! Då kunde en lika gärna tända i spisen med tusenlappar. Bygga tempel till ett grässtrås ära. Tärningen vore kastad. Och löjligt billiga gympaskor omöjliga. Det fi nns ändå inte någon som kan sy skor så billigt, och ändå få skäligt betalt. Allas rätt till rent vatten, sjukvård eller helt enkelt ett meningsfullt och utvecklande liv, vilket redan är en rättighet, skulle bli en självklarhet. Vilket det inte är. Livet kan vara ”Vad som passerar medan du är upptagen med att kolla din inkorg”, med fri översättning från John Lennon. Din inkorg kan också vara en av alla små detaljer som passerar medan du är upptagen med att leva. Det kan vara besvärligt att se så på livet. Lätt att få träningsvärk i början. Men hur skulle en annars se på det? Jag kan inte andas mobiltelefoner. Inte dricka min hemmabio, eller sova i mitt Twitter-konto. Inte värma mej med min bitterhet eller avundsjuka när jag fryser. Om jag måste kliva på någon annans huvud för att nå godisskålen, låter jag hellre bli. Det fi nns starkare och mer beständiga värden som jag kan mata min livsgnista med. Detta är inget hokus-pokus, fl ummeri, eller ens nån hög med klyschor. Bara en ofrånkomlig och alltid närvarande självklarhet. JOHAN SCHÖBLOM Jag har varit sjukvårdspolitiker i över tjugo år och när jag avslutade mina uppdrag i höstas var det i förvissningen att ha varit med och skapat en långsiktigt bra primärvård, med bra regelverk och bra ekonomiska förutsätt - ningar. Oron som fanns gällde den brist på politisk styrning som var rådande under s v mp- perioden 2010-2014. Den grundtanke jag jobbade för vad gäller våra vårdcentraler, var att se till att det var möjligt att driva verksamhet även på landsbygden och i mindre enheter. Där det var viktigt för befolkningen. Antingen det var drift i regionens egen regi eller privata utförare. Hälsobrunnen i Ulricehamn blev ett bra exempel på ett fungerande vårdvalssystem. Filialer skulle vara ett sätt att garantera god vård, trots att enheten inte klarade alla krav för att få vara självständig vårdcentral. Så visst är jag besviken och förvånad, när Närhälsans centralistiska ledning inte använder normalt förnuft för att lösa problemen med Dalum Vårdcentral. Trots tydliga besked från primärvårsstyrelsens politiker. Det är i mina ögon tecken på stor brist i ledningsfunktionen, när samarbete mellan två vårdcentraler ses som ett problem. Det borde vara naturligt när två vårdcentraler i samma kommun, med bara en mils avstånd och med samma ”ägare” får bemanningsproblem, att man gemensamt jobbar för sina patienters bästa! Ställer upp för varandra, så att kraven på kvalitet och tillgänglighet kan klaras. Jag skulle önska att man nu använder sitt förnuft och planerar för att förändra planerade öppett ider , bemanning och verksamhet i Dalum så att befolkningen besparas oro inför framtiden. Sätt er ner och prata - politiker, tjänstemän, företrädare för patienterna. På andra håll i regionen och i landet fi nns fungerande fi lialer och trygga invånare. Gör något bra - det går. ANN-CHRISTINE SIMONSSON Fd regionpolitiker (C), Dalstorp VAD HÄNDER MED NYA SOLBACKEN? Nu har det gått ett halvt år sedan Kommunfullmäktige i Tranemo beslutade att undersöka möjligheten att åtgärda det stora misstaget som den borgliga majoriteten gjorde när den mycket omtyckta verksamhet raserades på Solbacken och det så kallade trygghetsboendet utökades. Vad har hänt sedan beslutet i Kommunfullmäktige togs? Ingen information har hörts och även om jag vet, sedan tidigare, att den nuvarande ledningen för kommunen helst arbetar utan att ge någon löpande information till oss i Länghem trodde jag att ledningen lärde sig vikten av information när nedläggningen gjordes. Jag kan bara konstatera att när beslutet om nedläggningen togs så gick det väldigt fort att bryta sönder den fi na och väl fungerande verksamhet. Det gick så fort att till och med kommunalrådet och vissa tjänstemän konstaterade, i efterhand, att mera information borde gett s innan åtgärden gjordes. Minns bara hur lunchen hanterades. Slut med lagad lunch på Solbacken bätt re att laga den i Limmared och köra den till Länghem tyckte cheftjänstemännen. De boende på Solbacken fi ck inte tycka alls, men fi ck faktiskt veta några veckor i förväg vad som skulle ske. Efter några månader ändrades beslutet och lunchen lagas sedan dess på Solbacken. Till glädje för alla på Solbacken. Men ett pinsamt och uppenbarligen ogenomtänkt agerande från ansvariga chefer! Väldigt ofta får jag höra hur ledsamt det har blivit att bo på Solbacken, dåligt med aktiviteter, det blir mest att man sitt er på rummet och titt ar på väggarna. Min avslutande fråga: vem av er som sitt er i kommunfullmäktige har hälsat på och pratat med någon eller några som bor på Solbacken och vad tänker Ni göra för att Solbacken ska bli den trivsamma samlingsplatsen som den var tidigare? ROLF GUSTAVSSON SKATTEVERKETS MAKTMISSBRUK Jag är en snart 60-årig man som hjälper många äldre människor, som vill bo kvar hemma, med trädgårdsskötsel, städarbeten, diverse inköp och även som stödperson vid läkarbesök med mera. Denna verksamhet ger inga stora intäkter, men så pass så jag kan leva på det. Jag känner också att jag utför en stor social insats bland mina kunder, som främst är äldre människor, vilka med dagens äldreomsorg mer eller mindre tvingas bo kvar hemma. Nu till problemet! Skatt everket har beslutat att redovisningssätt et för mindre enskilda fi rmor av hushållsnära tjänster (ROT/ RUT) ska ske helt digitalt via e-post från och med 1 januari i år. Dett a har jag för min del fått dispens med till den 1 oktober. Problemet är att jag inte äger någon dator. Jag har inga kunskaper om hur datorer fungerar och har heller inte något intresse av att lära mig dett a. Däremot är jag fullt skrivkunnig, vilket jag tagit mig fram i livet på ett bra sätt – tills nu. Min uppfatt ning är att Skatt everkets krav är orimligt. Deras förslag att anlita någon som hjälper mig med den digitala hanteringen är inte att tanke på. Det skulle bara öka kostnaderna för mina redan begränsade intäkter. Skatt everkets beslut, som jag betraktar som maktmissbruk, kommer att påverka många med mig. Både de som utför tjänsterna men antagligen ännu mer de som vi utför tjänsterna åt. Vem ska hjälpa dem i framtiden? Vore det inte enklast om vi fi ck fortsätt a skicka handskrivna ansökningar? BKIS NU HAR SÄCKEN KNUTITS IHOP Åter har en fi n liten skola fått ge vika för en ny tidsanda med stora förändringar både inom skolan och på landsbygden. Helen Hoof som varit Ljungsarpsskolan trogen sedan mitt en på 1980-talet både som lärare och även en period som rektor var den som ”knöt ihop säcken” vid avslutningen i Nitt orps kyrka den 10 juni. Helen intervjuade fl era ”gamla” elever från olika tidsperioder som berättade fi na gamla minnen. Vi fi ck höra minnen redan från gamla Ljungsarpsskolan, då man gick varannan dag i skolan, när den nya skolan invigdes började man gå varje dag. (Nya skolan började byggas 1951). Även föräldrar berätt ade om en skola med fi n gemenskap och delaktighet, en trygg skola där både barn och barnbarn gått . Många minnen från Ljungsarpsskola har stoppats i säcken, både glädje och sorg har knutits samman. Nu blir Dalstorpskolan ”vår skola” för barn i byarna runt omkring, en ny spännande tid väntar. Vi får se med tillförsikt på en framtid med nya krav och kanske en utveckling som kan göra att landsbygden på nytt får en chans att blomma upp, man får aldrig sluta tro. BIRGITTA LINDQVIST