STT 1
STT Vecka 4 onsdag 27 januari 2016 19 VARDAGSLIV
ÄNNU MERA ELIN Bygdegården – en mötesplats genom åren LJUNGSARP Vi var i bygdegården för en minnesstund av en avliden granne. När jag såg de gamla väggarna och golvet – dansgolvet – fick jag nostalgiska tankar om allt som jag och bygdens folk upplevt i denna gamla lokal. Tankarna ledde till hur viktig denna byggnad var för denna bygd. Här har varit många evenemang under årens lopp som har fört folket närmare varandra. Vi har kommit i kontakt med, inte bara ortens folk, utan även personer från byarna runt omkring. Bygdegårdarna i alla samhällen var och är, en mångkulturell samlingsplats som berikade livet för oss alla. Ljungsarps Bygdegård byggdes 1937. Vi bör tacka dessa personer som var så förutseende att de byggde denna bygdegård, som blivit så använd och omtyckt. År 1945 bildades Ljungsarps Idrottsförening. Det var på ett möte som hölls på bygdegårdens läktare. Jag, elva år gammal, satt i trappan och lyssnade på de äldre pojkarnas diskussion. Några tyckte det bli för mycket arbete med att bygga en fotbollsplan så det var bättre, att som då, spela fotboll i Nittorp eller Grimsås. Men till oss småpojkars glädja så var det fler som ville bilda en förening och så det blev beslutat, Ljungsarps I.F. blev bildat i denna bygdegård. För att få inkomster till idrottsföreningen var något av det första som beslutades att anordna Luciafester och fira Valborg, de hade inte tidigare firats i Ljungsarp. Båda festerna skulle ha ett inslag av lokalrevy samt dans, det visste man var populärt och det drog folk. De som skrev revyerna från början, var Arvid Svenningsson och KarlJohan Svenningsson, de var kusiner och mycket duktiga att skriva och framföra texter, ofta med lokal anknytning, vilket uppskattades. Dessa fester varade i många år och det var oftast fullsatt i bygdegården. Valborg firas fortfarande. Bygdegården anpassades till de arrangemang som var i tiden. Under många år runt 1950 var det populärt med föreläsningar, En sådan förening bildades och det blev under flera år populära möten som nästan Utan täckning och lokalsinne i London Tänk er följande scenario: åtta svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka hålla ihop i London. Där har ni bakgrunden till den historia som nu följer. Min mamma, pappa, sambo, faster, fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort. Kvarlämnade på perrongen Tåget kom och vi tryckte in oss tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på perongen med snopna miner stod min pappa och min faster. Vi sex som hade kommit Ljungsarps bygdegård har varit en populär samlingsplats i mer än 75 år. Här har det genomförts många olika aktiviteter. Revyer, danser, film och bingo och mycket annat. I veckans tidning berättar Torleif Junkell lite om sina minnen. FOTO: VIAVINGA alltid fyllde bygdegården. Dessa föreläsningar gav oss intressanta inblickar i olika ämnen och aktuella händelser. Det var Gösta Jungmalm och Hilding Josefsson som organiserade de uppskattade föreläsningarna Under några år på 1950-talet var det populärt med frågesport och det smittade även av sig till Ljungsarp. Nu efteråt kan man tycka, hur kunde så enkla möten dra så mycket folk, men trender är trender och det gäller att åka på den populära ”vågen” när den kommer. Under några år var det film i lokalen. Men det gick inte så ledare under alla åren var Åke Gustavsson och Göte Johansson och som kvinnliga ledare mins jag Inga Moberg och Berit JönssonBertilsson. Vardagen hade ännu inte gjort sitt intåg i våra unga liv. TORLEIF JUNKELL bra, den blev snart nerlagd för många gånger gick projektorn sönder, de hade fått en äldre sliten maskin och hade väl inte råd med bättre utrustning för det var för få besökande. Gymnastik var nog den första idrottsaktivitet som den nya idrottsföreningen arrangerade i bygdegården och gymnastiken var där i många år. Det var först manlig och senare även kvinnlig gymnastik. Bra Under flera år arrangerade bygdegårdsföreningen offentlig dans. Dans var det också som nämnts, ofta i samband med andra fester. Under flera år var Ljungsarp ett populärt dansställe. Den förste som jag mins spelade i bygdegården för dans och underhållning var Allan Tholin, Ljungsarp, med dragspel. Han var mycket musikalisk. Han började i slutet av 1940 talet och Allan speda och förväntansfulla. När orkestern spelade upp till dans gick musiken genom öronen och ut i benen. Det var en underbar känsla, livet var som en dans. Så kändes det då. Den grå vardagen hade ännu inte gjort sitt intåg i våra unga liv. För inte så länge sedan var bingo en stor publik händelse som Idrottsföreningen ordnade i bygdegården. Fullsatt varje vecka. Men nu är den hysterin borta. Allt har sin tid. Många andra tillställningar har hållits i lokalen som olika fester, kalas, sammanträden och nu pensionärsmöten. De senaste åren har också bygdens ståuppare Vivan Skattberg underhållit med givetvis fullsatt bygdegård. lar än i dag, år 2015. Även gammaldans med kurser arrangerades under några år och de var populära. Dansen var en välsignelse för oss ungdomar. Den har gett oss i vår generation en kontaktväg som inte nog kan överskattas. En danskväll var som ett äventyr. Vilka var där? Vilka nya bekantskaper kan man göra? Det var en stor samling ungdomar i sina bästa år som var samlade, välklädMina minnen är en del av de verksamheter som bygdegården använts till. Andra har säkert mer att berätta om vad som hänt i den lokalen under alla åren. Nya ungdomar växer upp och får här möjligheter till nya kontakter och egna idéer att använda bygdegården till. Den har under åren byggts om och ändrats så att den motsvarar tidens krav Bygdegårdarna berikar och gör landsbygden mer attraktiv att bo i. Därför är det viktigt att de kan vara kvar. Bygdegården – en kulturbyggnad för bygden. Inskickat av TORLEIF JUNKELL Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. ombord började genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott. Bara att vänta Väl framme blev vi rådvilla. Frågan var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa. Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi och därför kanske se oss på perrongen. En förmodad återkommande historia Tiden gick och vi väntade ihärdigt. Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla reda på varandra i vimlet. Till slut ankom tåget och där stod de. Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det löst sig så bra, trots brist på både mobiltäckning och lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer än en gång på framtida släktmiddagar. Elin Larsson, krönikör i STT, är uppvuxen i Sexdrega och bor i Redslared. Här skriver hon om vardagsfunderingar ur en ung Kindsbos perspektiv. Tipsa henne gärna på elin@stthuset.com. Hon finns även på annumeraelin@blogspot.com.