Hemma i HSB Uppsala 1
HSB NÄRA DIG Thomas och Anna Pedersen gillar tids
resan. ”Ofta fastnar man för det man själv hade som barn.” ”Dels pensionsförsäkring, dels nostalgi.” I folkhopen vid en blanksvart T-Ford med startvev hittar vi Barbro och Pelle Lundström som tagit sig hit via småvägar från Enköping. Efter ett flertal renoveringsprojekt hör de till proffsen, med hundarna rutinerat sovande på varsin filt i baksätet. – Den här har vi byggt av flera delar. Vi köpte karossen och målet var att bygga en modell från 1914 med originaldelar. Reservdelar till just T-Fordar finns det gott om. Det var folkbilen på den tiden, berättar Pelle Lundström och klappar kärleksfullt på träratten. Tjusningen är att väcka liv i historien. Att återskapa en bit svunnen tid och då och då ge sig ut med de 20 hästkrafterna. – Vi brukar fara ut när det är fint väder, och 60 km/h gör den allt. För två år sedan var vi med i Världens Barn och samlade in 7 000 kronor bara genom att köra runt, berättar Pelle innan han försvinner in i en redogörelse för varför lacken inte är krackelerad som de ofta är på liknande bilar. Vi strosar vidare. Ser en svartfläckig HEMMA I HSB 1.2018 / UPPSALA HEMMA I HSB 1.2018 / UPPSALA HEMMA I HSB 4.2018 / UPPSALA Barbro och Pelle Lundström tog bilen från Enköping. valp innan vi hejdar några vi tror är besökare. Det visar sig vara ännu ett par samlare, i det färskare segmentet. – Gränsen ligger på 30 år och vi har en Saab Turbo från 1983, förklarar Thomas Pedersen. Dels är det en bra pensionsförsäkring, gamla bilar stiger snabbt i värde, men framför allt handlar det om nostalgi. Själv hade han en likadan som barn, en exportmodell som det finns 13 kvar av i Sverige. Och när Thomas bror fick se den blev han överförtjust och köpte en han med. – Många köper bilar från sin egen barndom, vilket syns i åldersspannet. Ju äldre ägare, desto äldre bilar, förklarar Anna. Och det är hela grejen, att gå all in och komplettera med tidsenliga kläder och tillbehör. Alldeles nyss såg jag en bil från 1960-talet, med utfällbart campingbord och stolar. Vid åttatiden klingar det av och fotografen och jag rör oss mot utgången. Många har en bit att köra, och med veteranbilar och moppar vill man komma hem innan mörkret faller. Ett vrål mot asfalten får oss att rycka till. Två raggarbilar burnar sig ut från samlingsplatsen, med rykande däck och breda leenden. Och det känns som om bilträffen i Ulva alldeles just blev fullbordad. ■