Svensk Golf 1
avverkat en oerhört stark trio hål som har skruva
t upp banans tonläge till nära på maxvolym. ivet känns sällan så enkelt som i mjuk försommarsol på en klubbhusterrass, med två timmar till starttiden. Kaffet är starkt och nybryggt, samtalet runt bordet livfullt och strax bredvid fungerar den 18:e greenen som en slags golfens skvalradio genom att liksom bara finnas där i bakgrunden och skapar trivsel och gemyt, men utan att man egentligen bryr sig om vad eller hur det spelas. Som om det inte skulle finnas annat att titta på. Till höger kämpar de små spårvagnarna sig uppför Holmenkollen, för att lasta av idrottshistoriskt intresserade turister eller delar av Oslos ekonomiska elit som har haft möjlighet att bosätta sig i storslagna villor eller skamlöst läckert placerade bostadsrätter med utsikt över både stad, fjord och golfbana. På den intilliggande vägen gnuggar rullskidåkarna sina intervallpass, i ständig konkurrens med hetsiga cykelklungor om det trånga asfaltsutrymmet och lite längre bort syns en roddbåt som klyver Bogstadsvannets glänsande vattenspegel. Mitt i alltihop breder den smaragdgröna 18-hålaren ut sig i all sin prakt och det perfekta skicket, tillsammans med några synbart aptitliga greenområden, väcker golfsuget till liv. Oslo Golfklubb är verkligen en fantastisk plats att vara på och med sitt läge, bara tio minuter ifrån stadens pulserande centrum, borde man förstås inte vara den enda svenska gästen som anser det. Det tar klubbchefen Niels Vik ungefär fyra sekunder att leta fram det korrekta antalet svenska greenfeeronder ur det megaminne, som så många i motsvarande position tycks ha begåvats med. – Det spelades runt 30 000 ronder här i fjol. Jag skulle säga att ungefär 100 av dem 64 SVENSK GOLF | 8 2016 var av svenskar. De verkar inte hitta hit till oss helt enkelt, säger han krasst. Vi har sällskap vid bordet av Norges mest erfarne golfjournalist, Jan E. Espelid och han tar vid där Vik slutade. – Jag tror faktiskt inte svenskar har sett Norge som ett alternativ när det gäller golf. Dels har standarden på banor varit betydligt sämre än i Sverige, dels har valutan och det allmänna prisläget gjort att det har varit dyrt för er att komma hit. Analysen är troligen på pricken. Men det viktiga i sammanhanget är att han pratar i imperfekt och inte presens. För det senaste decenniet har mycket hänt i vårt kära grannland, både med valuta och golfbanor. På 14:e tee når jänkarna Chris och Paul i bollen bakom ifatt oss, och vill gärna göra oss sällskap på sluthålen. Innan vi slår ut på det spektakulära par 4-hålet, där den djärve biter av en liten sjövik och går för green, blir vi stående en stund. Två amerikaner, en svensk och en norrman, förenade tack vare golfen och de storslagna känslorna inför den norska naturen. För det är precis här banan når sin kulmen, såväl visuellt som spelmässigt tack vare den absoluta närheten till vattnet. De dåliga nyheterna är att vi precis har De goda att det visar sig finnas en nivå till på skalan, när vi tar itu med de tre påföljande. Redan tidigare var hålen 11–16 Oslo GK:s styrka, men i och med ombyggnationen för några år sedan har hålen verkligen vuxit fram som de som definierar hela banan. Efter att ha stått till tjänst sedan 1924 började Norges äldsta golfbana för ett tiotal år sedan se lite lätt luggsliten ut. Hårt speltryck kombinerat med omodernt uppbyggda spelytor var ingen framgångsformel och därför gick det också oväntat smidigt att förankra beslutet hos medlemmarna – trots att det innebar en investering på närmare 80 miljoner kronor. För det handlade inte enbart om att kvaliteten var för låg. I skenet av att nya och påkostade anläggningar som Miklagard och Holtsmark hade börjat växa fram kring huvudstaden så framstod plötsligt Oslo GK som en bana i andraligan och det var också svårt att acceptera. Sammantaget bidrog hela konkurrenssituationen till att höja nivån på Norges dittills ganska magra golfutbud. Vad klubben har fått för pengarna är uppenbart. Svenske entreprenören Martin Sternberg har tillsammans med amerikanska designfirman Hills&Forrest lyft både bunkrar, greenområden och justerat hur hålen ska spelas – men en stor del av pengarna har gått åt till att skapa ett underlag som är i gång tidigt på säsongen och håller hela året. – Det är en enorm skillnad på vår spelsäsong numera. Jag skulle nog säga att ombyggnationen har förlängt den en månad på våren och en månad på hösten, säger Niels Vik. Sommartid koStar en rond på Oslo GK 800 norska kronor. För ett par år sedan motsvarade detta närmare tusenlappen i svenska pengar räknat, men i dag är de två valutorna i princip på samma nivå. Den relativt sett låga greenfeen är ändå den högsta i Norge. Under vissa tider är Miklagard något dyrare, men tack vare att vi är hyfsat flexibla med vår starttid kostar det bara en femhundring att spela den bana som allmänt anses som landets bästa. Det är förstås ett riktigt kap. Det markområde som arkitekten Robert Trent Jones Jr fick att jobba med var och är visserligen varken det vackraste eller foto: per ervik (miklagard), istockphoto