NG Gbg 1
Du sa till Dagens Nyheter att du är en retrospekt
ivhatare. Känns det frustrerande att alla journalister vill få dig att titta i backspegeln nu i samband med jubileet? – Jag jobbar på det här med acceptans. Då måste man acceptera att journalister gillar det just nu. Det är lite tråkigt. Men vad ska jag göra? Varför gillar du inte att blicka tillbaka på det som varit? – Jag är lite rädd för att fastna. Att jag ska börja bygga upp någon slags vördnad inför det jag själv har gjort, falla för myten om mig själv och känna att ”Gud det här kan jag aldrig överträffa”. Jag kommer inte säga vem det var, men jag träffade en person som var väldigt övertygad om att han har allt det bästa framför sig. Det blir nästan löjligt när någon börjar bli riktigt gammal och känner så. Ska du inte bara vara lite glad över det som du har gjort? Det finns väl en brytpunkt när man får tycka att det är kul att börja kolla i scrapbooks? Men jag känner inte riktigt att jag är där ännu. Var det Håkan Hellström? – Hahaha. Nej, det var det faktiskt inte. Men nu kommer jag inte säga nej på någon mer. Om du blickar framåt då, vad har du för ouppfyllda drömmar? – Någon gång skulle jag vilja göra en skiva där jag inte försöker pleasa någon. En skiva som blir vansinnigt impopulär, men som jag ändå gillar. Det hade varit mäktigt. Hur skulle det låta? – Det undrar jag också. Jag har en ganska kommersiell smak, så det skulle nog inte vara något smalt. Det låter hemskt med något poppigt men som ingen tycker om. Det låter inte alls bra. Men jag kommer nog hitta på någonting. I DN-intervjun sa du också att pandemins avsaknad av intryck ledde till din första kreativa svacka. Vad använde du som bränsle när det lossnade igen? – Du vet det där med att i småstäder finns det ingenting att göra, så kommer det ändå bra band? Det blev den grejen till slut. Att man lever i någon slags sensortank, strypt på alla intryck. Då börjar man flumma lite för sig själv. Det här har resulterat i en halv skiva som kommer i höst… – Jag har gjort hela skivan. Men proddandet tar en evighet, som vanligt. Vad kan du berätta om den? – Jag är liksom mitt i den här soppan av att välja synthar och trummor. Jag har liksom inget bra utifrånperspektiv. Vad kan man säga? Den senaste singeln är liksom lite 80-talsdoftande, men det är inget tema på hela skivan. Gud vad svårt… Du var inte beredd på att den frågan skulle komma? – Jag har alltid varit skitdålig på att svara på den frågan. ”NÅGON GÅNG SKULLE JAG VILJA GÖRA EN SKIVA DÄR JAG INTE FÖRSÖKER PLEASA NÅGON” Artister brukar faktiskt vara det. – Brukar de? Det är skönt att höra. De flesta skivor brukar antingen kännas som dag eller natt. Den här känns som natt. Det är väldigt mycket längtan. Den känns lite drömsk. Den känns väldigt synthig. Det är väl någonting i alla fall? Varför känns den som natt? – Det är inte som att alla scener utspelar sig på någon nattklubb… Så dum är jag inte. – Det hade kunnat vara så. Jag har fått lite kritik för det tidigare. Men jag vet inte. Det känns som det bara. Den första singeln går varm på radion just nu. Vad kan du berätta om den andra? – Den känns också som natt. Det är det som är grejen med musik, det är roligare att uppleva låtarna än att prata om dem. Den är lite mer melankolisk, men har egentligen samma tema. Två personer som inte riktigt… Fan vad jag önskar att du hade hört den istället. Just nu har den arbetsnamnet Var som helst, men jag tycker det känns ganska dåligt, så jag ska försöka hitta på ett nytt. Är det annorlunda att göra musik nu när du är en av Sveriges största artister? Jag tänker att man har fått ur sig så många av sina historier när man har sex plattor bakom sig. – Jag vet. Jag försöker att sortera bort ord som jag har använt för mycket. Det blir att man får välja bort vissa grejer. Instinktivt gör man ofta lite samma sak. Det känns bra för mig, men alla andra tycker att det är tråkigt. Så jag försöker skärpa mig lite. Man får hela tiden försöka hitta en ny infallsvinkel. Inte bara nya ord, utan också ett nytt språk. Inte vara för bokstavlig. Inte för mycket diskbänksrealism. Nu försöker jag vara lite mer svävande. Lite mer en fluga på väggen i någon annans förhållande. Jag försöker mix it up lite. Har du högre krav på mottagandet för att du ska bli nöjd nu? – Nej, det har jag nog inte. Det vore sinnessjukt att kräva samma mottagande. Bara det är ju ett högt krav. Jag tror jag mäter mig väldigt mycket utifrån vad skivbolaget har för förväntningar, sorgligt nog. Om de känns nöjda är jag också nöjd. Det är viktigare än din egen känsla? – Det viktigaste är att jag är nöjd med musiken. Men om inte de verkar nöjda med mottagandet eller siffrorna tycker jag att det känns jobbigt. Varför är det så viktigt? – Jag känner ett ansvar inför de jag jobbar med. För jag vet att alla jobbar så hårt. Man skäms ju om det inte blev som alla hade hoppats. Det är en jobbig sak med att ha jobbat länge. Att folk har en respekt för en på något konstigt sätt. Det känns för mig helt orimligt. Då vill jag leva upp till bilden som de har skapat av mig. Det kan jag bara göra om de blir nöjda. – Det är konstigt att komma in ett rum med folk som har högre tankar om dig än vad du har om dig själv. För du är ju samma person som när du bodde i Uppsala? – Såklart. Vad lyssnar du på för musik just nu? – Jag lyssnar på så lite musik när jag gör musik samtidigt. Men jag tror jag fastnade någonstans för tre-fyra år sedan och är kvar i samma Beach house och M83. Jag är kvar i 2016, typ. Fick du upp den där Spotify-grejen häromdagen som visade vad som utmärker ditt lyssnande? – Ja, men jag klickade inte på den, för jag hatar när folk ska berätta för mig vem jag är. Jag tittade på min. Det stod att jag brukar lyssna på Nu kan du få mig så lätt på nätterna. Det var en oerhörd kränkning. – Hahaha. Det är gulligt ju. Den är fin. Vem tror du blir den nya Veronica Maggio? – Den nya Veronica Maggio? Vilken hemsk fråga. NR 6, 2021 | NÖJESGUIDEN 23