Nöjesnytt Kalmar Öland 1
Efter succén med den intima och personliga förest
ällningen Syskonkärlek är Martin Stenmarck nu äntligen tillbaka med en stor pop- och rockshow, betitlad Hitsen & Hjältarna. Den 1 december kommer han till Kalmarsalen. Få artister i Sverige är lika mångsidiga som Martin Stenmarck. Han började som hårdrockssångare i bandet Lorien och en kort sejour i glamrockbandet Sha-Boom, mest kända för monsterhiten R-O-C-K. Därefter skolades han in i artistvärlden via Wallmans Salonger och ett antal egenproducerade shower i Stockholm. Ett antal musikaler och två engelskspråkiga album följde innan han slog igenom stort med segern i Melodifestivalen 2005 med låten Las Vegas. Men det var med singeln Sjumilakliv och albumet 9 Sanningar Och En Lögn året efter som Martin Stenmarck blev en fullödig artist och låtskrivare. Sedan dess har han varvat skivkarriären med skådespeleri, programledarskap och som upphovsman till den oerhört populära showturnén Ladies Night. Och nu är det alltså dags för Martin att återigen ges i kast med sin älskade pop- orch rockmusik. I showen Hitsen & Hjältarna tar han med sig oss på en musikalisk resa som spänner över tid och rum – från hårdrocksdrömmarna i pojkrummet, till Grammisvinst, Melodifestivalsvinst, Rockbjörnenvinst, till de stora arenornas tid i och med Ladies Night och den kritikerrosade scenföreställningen Syskonkärlek. Hitsen & Hjältarna är en föreställning fylld av högoktanig energi, liveband och ett hisnande tempo där hitsen som format Martin framförs och varvas med egna sånger som nått långt in i den svenska folksjälen. Allt detta levereras med den största känsla som blivit Martins signum; där hans karriär visas i all sin artistiska spännvidd. Nöjesnytt når den alltid lika trevlige Martin i kön till en stor byggvarufirma, där han ska köpa plåttak (så klart), och han beskriver själv showen så här: –Man kan säga att det är totala motsatsen till förra showen jag gjorde. Syskonkärlek var mer en scenföreställning, medan det här är musiken som står i absolut fokus. Det handlar om låtarna som har påverkat mig genom åren, även mina egna låtar och så spelar vi alla mina favoriter, fast i nya tappningar. Det kommer att bli ett jävla drag, kan jag säga. Så den här showen är också personlig, fast på ett mer musikaliskt plan? –Så kan man definitivt uttrycka det. Istället för att berätta historierna muntligen, berättar jag det genom musiken och rent visuellt med LED-skärmar och annat. Det är lite en reaktion på förra showen, som var mer nedtonad. Det är 95 procent musik, men de som var på Syskonkärlek kommer att känna igen sig i de andra fem procenten genom det personliga och lite mer målande anslaget. Jag vill att de som sitter i publiken ska känna att de är på samma plats som jag var då, att jag förflyttar dem till det där skoldiskot, till den där replokalen eller den plats där jag första gången fick höra exempelvis Born To Run. Det kommer att bli en stor brännvidd musikaliskt, har jag förstått. Samtidigt är det ju inget konstigt, för det är ju så ditt artisteri har sett ut, inte sant? –Ja men så är det ju. När det gäller mina egna låtar håller jag mig till 90 procent till hitsen, de som spelats mest på radion. Nu när jag har suttit och analyserat dem har jag märkt vilka extremt olika grejer jag gjort. Det är allt från Las Vegas, som jag gjorde av en viss anledning just då, till Sjumilakliv och de nyare grejerna. Jag skjuter liksom åt alla håll och det finns något jävligt härligt och befriande i det, kan jag tycka. Jag har ändå gjort det här i 25 år och kan slås av att ”fan vad hård jag är, jag bara kör”, hahaha. På ett bra sätt förhoppningsvis. Men det är roligt när man får en överblick och inser att jag kan ha kul med det här i många år till. ”Folklig” är ju ett konstigt ord, men det är så jag upplever dig: alla gillar ju Stenmarck, liksom. –Haha, jo men så kanske det är. Det är något jag är stolt över i så fall, så det får du gärna skriva (skratt). Samtidigt är det väl rätt gött att sjunga hårdrock igen? –Ja, det är ju det! Jag kommer alltid tillbaka till hårdrocken. När jag och grabbarna träffas hamnar vi också alltid där, mycket för att det finns en nostalgigrej i det där. Men någonstans inom mig finns det en definitivt oförlöst hårdrocksgruppssångare som aldrig fick göra den där plattan med bandet. Nu har jag inte håret kvar, men man kanske kan göra en Geoff Tate [tidigare i hårdrocskbandet Queensrÿche], han är ju också rakad så det kanske går att göra comeback ändå. Min kära fru Hanna frågar då och då om när jag kommer att starta mitt rockband som jag alltid tjatar om och kanske kommer jag att ha det som en hobby i framtiden, haha. Om du är tvungen att välja, vem är din absolut största musikaliska hjälte? (Lång tystnad) –Usch, fy fan vad svårt. Det är så många men om jag är tvungen att välja så blir det nog ändå Elvis. Han var en sångare av rang, en entertainer utan dess like och med en tajming som var helt makalös. Han skrev inte så många låtar, men han producerade dem. Jag har sett klipp från studion när han domderar med bandet och styr upp allt. Han hade dessutom platsat i vilket hårdrocksband som helst och sjungit skiten ur de flesta. Och din största hjälte utanför musiken? –Det är nog fortfarande min morfar, som inte längre är i livet. Men han är den första jag kommer att tänka på när jag får den frågan. Han fanns alltid där. Förra året släppte du singeln Too Late, där du återvände till engelskan… (Avbryter) –Haha, ja det fick jag för mig då. Du ser, jag bara kör! Men nu kommer det en ny grej i och med föreställningen som känns skitbra. Jag har fått ihop hela historien, som en ouvertyr till föreställningen, precis som jag gjorde till förra. Och den är på svenska (skratt). Med Låt Skiten Brinna gjorde du ditt fjärde framträdande i Melodifestivalen? Har du gjort ditt i den tävlingen? –Äh,jag vet inte. Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte som att jag kommer att vara med fler gånger. Det måste vara med en låt som jag verkligen älskar i så fall, som med Låt Skiten Brinna. En sån låt är svår att stå emot och hade det gått bra hade jag fått en megahit, så man måste chansa ibland. Men jag måste vara stolt över låten. Folk ringer ibland och erbjuder mig en låt och säger att ”den här låten kan vinna”. Och jag lyssnar och tycker kanske att det är en bra låt, men känner att det inte är jag eller var jag är. Om jag varit yngre och hade behövt panga på hade jag kanske gjort det, men jag är tillräckligt gammal för att bara göra saker jag verkligen gillar. På tal om att bli gammal, hur går det med mountainbikekarriären? –Haha, jo men nu tycker jag det funkar. Jag drog en sväng till Nordkorea härom året och det var ju otroligt intressant. Kanske inte så mycket ur cykelsynpunkt, men en fantastisk resa. Cykelådran finns kvar och jag tränar på. Det är väl cyklingen och det framtida hårdrocksbandet som jag har som hobby (skratt). I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: JOAKIM REIMER 16 | nöjesnytt