Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN MA
IA HIRASAWA ”Vacker och ful” (Razzia) Bästa låt: ”Våra gator” nnnnn Efter en stabil karriär i både Sverige och Japan återvänder Maia Hirasawa hem. På flera sätt. När hon började skriva låtar skrev hon på svenska, och ”Vacker och ful” är hennes första skiva som inte är på engelska. En annan, kanske oavsiktlig, hemresa är den som handlar om Annika Norlin. Hirasawa var tidigare körsångerska till Norlins alter ego Hello Saferide, och vissa spår på ”Vacker och ful” låter så mycket som Norlin så att det blir obehagligt. Som om Hirasawas eget id har försvunnit i och med de svenska texterna och fraseringarna. Om man bortser från den invändningen är albumet småtrevligt. Kanske lite daterat, men välproducerat och kompetent och med höjdpunkter som Magnus Carlson-duetten ”Våra gator” och pigga ”Rusar”. ”Vacker och ful” är ingen omskakande upplevelse, men sedan när är det något fel på småtrevligt? SARA HALDERT PIXIES "Head carrier" (PIAS/Border) Bästa låt: "All I think about now" nnnnn Efter det förvånansvärt pigga comebackalbumet "Indie Cindy" från 2014 är Pixies nu tillbaka med plattan "Head carrier". Här samsas ljuvlig powerpop ("Classic masher") med klassiskt Pixies-stök ("Um chagga lagga" och "Baal's back"). Allra mest berör "All I think about now" med ett intro som ekar av "Where is my mind?" och en text skriven som ett tackbrev till bandets legendariska förra basist Kim Deal – framförd av nya basisten Paz Lenchantin. Precis som alla andra Pixies-skivor är "Head carrier" tyvärr på tok för lång och med en del utfyllnad. Till skillnad från bandets bästa album från slutet av 1980-talet är dock inte topparna tillräckligt starka för att väga upp det till fullo. LINUS BRÄNNSTRÖM BON IVER "22, a million" (Jagjaguwar/Playground) Bästa låt: "10deathbreast" nnnnn Det tjatas mycket om utveckling, om att artister måste gå vidare och inte fastna i samma mönster. Men all utveckling är inte av godo – inte ens om artisten ifråga har slitit i fem år med att hitta sig själv och det uttryck som "säger något om var jag står i dag". OPETH "Sorceress" (Nuclear Blast/Sony) Bästa låt: "Will o the whisp" nnnnn Mittemellan jazzigt precisionslir och tungt hacka-e-riffande har Opeth mutat in en helt egen plats i dagens metal-landskap. Anslaget på "Sorceress", Opeths tolfte studioalbum, känns igen från de senaste skivorna och går kanske att beskriva som något slags metal-fusion. Bandets frontman och förste låtskrivare Mikael Åkerfeldt räds inte kontraster och låter gärna olika delar av kompositionerna brytas mot varandra. Det är lockande att ta till föregångare som King Crimson för att beskriva vad Opeth håller på med, men denna gång är en än mer relevant referens Led Zeppelins senare skivor. I skivans kanske bästa låt, "Will o the whisp", hörs ett blommigt, akustiskt sound som för tankarna till "Houses of the holy", bara mer exakt och mycket renare. Det senare är Opeths stora (och enda) problem. Bandet skulle vinna mycket i tyngd och aggressivitet om de vågade skita ner sina produktioner. CARL CATO Så är det tyvärr med Justin Vernons hett emotsedda återkomst som Bon Iver. På "22, a million" har den 35-årige singersongwritern vänt ut och in på sig själv för att hitta ett nytt sound (och tio av världshistoriens hittills fånigaste låttitlar i numerologisk sms-stil). Vocoderförvrängda röster, samplingar och manipulerat brus blandas med Bon Ivers "naturliga" ljudbild. Det märks väldigt tydligt att Justin Vernon under pausen mellan förra skivan "Bon Iver, Bon Iver" och "22, a million" har samarbetat inte bara med Kanye West utan också med James Blake. Problemet är bara att Justin Vernon inte är James Blake och att hela den elektroniska grejen vid det här laget känns ganska genomtröskad. I stället för att bli upplyft av Bon Ivers nya "moderna", "experimentella" och "krävande" sound blir man sittande med en känsla av att Vernon har tappat bort sig själv i samspelet med den portabla synt han haft med sig på resorna de senaste åren. Någon mer "For Emma, forever ago" ska man väl inte förvänta sig av Bon Iver. Men det vore fint om Justin Vernon lät bli att försöka förändra sig så förtvivlat mycket. Han är ju som bäst när han skalar av, inte när han lägger till. SARA ULLBERG