Sten Omslag sten 2/2024
Sten Innehåll i Sten 2/2024
Sten Kort & gott: Gatublomster, Börringe rastplats
,Hake-utställning med mera
Sten K-sten: Seatons grav
Sten Intervju: Magdalena Nilsson
Sten TEMA: Skogskyrkogården
PROJEKT SKOGSKYRKOGÅRDEN L ars Olson på HOS Ark
itekter lägger handen på den sol - varma Ekebergsmarmorn. Vi står omgivna av de strama pelarna som bär upp taket på Monumenthallen vid Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Just där, i närkontakten mellan människan, arkitekturen och naturen omkring finns uppdraget: att restaurera och ta hand om en idé och en plats som har värde för hela mänskligheten. Skogskyrkogården blev 1994 ett av Unescos världsarv. Det är 30 år sedan och i höstas beviljade Stockholms stad närmare 300 miljoner kronor som via begravningsavgiften ska avsättas till renovering av platsens centrala byggnader: Skogskrematoriet och dess tre kapell där vi står och kikar på stenens tillstånd. I mötet mellan handen och den gula marmorns hemligheter finns tankar, uppslag och år av insamlad kunskap som ska ge resultat i ett par år framöver. Egentligen är ”skogen”, som den kallas internt, ingen kyrkogård, utan en begravningsplats, driven av Stockholms stad via kyrkogårdsförvaltningen. Alla religioner är välkomna att begravas här. Skogskyrkogården invigdes 1920 och stod till största delen klar 1940. Arkitekterna Gunnar Asplund ( 1885–1940 ) och Sigurd Lewerentz ( 1885–1975 ) ritade landskapet, ka pellen och Skogs krematoriet i en gemensam vision om hur död och sorg skulle hanteras i det nya 1900-talet. Det förunderliga med platsen är att den genom sin hybrid av natur och arkitektur skapar en parallell verklighet, något friare och större än vi. Där finns den stora idén om en tidlös process. Vi föds, vi lever och dör, men allting går vidare i ett trösterikt kretslopp. Människor begravs och aska sprids medan naturen växer, vissnar, återföds och blomstrar igen. Trots, eller kanske tack vare, de runt 500 000 döda som lig ger här, är det en av Sveriges härligaste platser. Trafikbrus byts mot fågelsång och sus i trädkronor i skandinavisk tallskog, ljusa björkdungar och öppna ytor, allting organiserat av ett slags högre makt. Tuktat och vilt, storslagna linjer, vemod och skönhet, och små roliga detaljer i en svindlande helhet. Och Greta Garbos grav. Allt inneslutet av mäktiga granitmurar, byggda som nödhjälpsarbeten på 1920-talet. Bara de 4,2 kilometer långa murarna är värda att beundras. E tt världsarv måste hela tiden underhållas, vårdas och förnyas. Regelverken och kraven är höga. Trots det är anläggningen märkt tidens gång. – När intresserade kommer hit från hela världen är det tråkigt att byggnaderna är i så dåligt skick, säger Lars Olson som är generalkonsult för projektet. HOS är specialister på byggnadsvård, antikvariska tjänster, restaureringar och renoveringar. Modernismen ville ha ljusa byggnader, ”bostadsmaskiner”, vita, slanka lådor som Le Corbusiers Villa Savoye eller funkiskåkarna i Södra Ängby i Bromma. Geometriska ytor stod för nytt liv och optimism. – Det talades om den ”den vita massan” av sten, puts, vitcement och slät betong. Allt skulle framstå som en enighet. Modernismen ska se ung och fräsch ut, säger Lars Olson, som jobbade här en sommar under sin studietid. – Vi gick tio personer på rad med våra gräsklippare och höll god uppsikt på var basen befann sig, skrattar han. Då, på 1970-talet, stod inte modernism högt i kurs. – Vi präglades av kritiken mot Miljonprogrammet. På senare år har modernistiska och även postmoderna byggnader seglat upp som renoveringsobjekt. De 85-åriga kapellen är åldrade och slitna, speciellt knepigt 14 ”Varför ville Asplund att stenen skulle gulna? Jag tolkar det som att han ville uppnå ett mjukare intryck …” är det med Ekebergsmarmorn. Den sitter fästad som skivor, en gulbeige stenhud på kapellen. Andra fasader är i putsat tegel eller betong. Konservatorn Jarema Bielawski och konstruktören Krister Berggren har inspekterat de berömda fa saderna och föreskrivit hur marmorn ska hanteras. Mycket av problemen ligger på ytan som kalkutfällningar, alger och påväxter. – Det handlar mest om rengöring och konsolidering. Högtrycksstvätt har provats med gott resultat, men redan efter några år har alger vuxit fram igen. Tvättmetoder med alkohol ska testas. Tidigare reparationer har i omgångar satt fula spår i modernismens känsliga ytor. Marmorskivorna sitter fästade med bruk, kramlor och dubbar och började lossna med tiden. Senare försök att fästa dem har varit brutala med borrade skruvhål rätt in genom marmorn, som sedan pluggats med plastbaserat stenmjöl som bildar fula fläckar i skivorna. Detta måste åtgärdas. Vissa plattor har spruckit och behöver ersättas. Hur ska det gå till? Lars Olson funderar. – Varför ville Asplund att stenen skulle gulna? Jag tolkar det som att han ville uppnå ett mjukare intryck än den alltför vita Ekebergsmarmorn. Gunnar Asplund var en humanistisk arkitekt, såg till människan i arkitekturen. Här vid kapellen finns många exempel på hans omsorg i helheter och detaljer. Det är på den höga nivån renoveringarna måste utföras. G unnar Asplund bytte fasadmaterial från tegel till Ekebergsmarmor omkring år 1937, då bygget påbörjades. Plattorna på kapellen bröts antagligen i slutet av 1930-talet i Glanshammar, där Borghamnsten bryter marmor än i dag. Ekeberg är känd för sin ljust grå, aningen gula ton, men finns i flera kulörer. en inventering av brottet, utförd av statsgeologen Bror Asklund 1938, beskrevs marmorn som kraftigare i textur än Carrara och med en ”skulpturellt manligare prägel”. Kända Stockholmsbyggnader med Ekeberg i fasaderna är Dramaten, från 1908 när marmorn började brytas, och Folksamhuset vid Skanstull, som stod färdigt 1960 och är klätt med en vacker blästrad vit sten. Den gula marmorn på kapellen här framstår som något av ett mysterium nu när ersättningssten måste hittas. Provplattor har satts upp på vissa ställen, men de nya är distinkt grå, en helt annan kulör än de befintliga. Hur gick Asplund tillväga? I hans egen text om byggnaden i tidningen Byggmästaren från 1940 omtalas marmorplattorna i en fotnot. ”Sågade skivor av Ekebergsmarmor, skivorna blästrade och lätt avslipade; en del stålspån från sågningen sitta kvar, så att en svag gulfärgning så småningom erhålles genom rostbildning.”
Sten Bokutdrag: Thorbjörn Andersson
Sten Projekt: Akalla Marbles
Sten Projekt: Möbelkollektionen L.B
Sten Projekt: Romerskt bad av idag
Sten Projekt: FInlandiahuset
Sten Projekt: Lumihuset
Sten Stenpriset – de nominerade
Sten Näringspolitik: Snedvriden konkurrens
Sten Event: Valter Eklund-dagen
Sten Designpriset 2024 – alla bidrag
Sten Moviums studenttävling avgjord
Sten Projekt: Tullgarnsbron
Sten Krönikan: Kajsa Ericsson
Sten SLU tar fram LCA-mall för utemiljö
Sten Marknaden: Annonser