Svensk Golf 1
EPLIKEN KÄNNS VISSERLIGEN både välrepeterad och g
eneröst återanvänd men kunde inte vara mer träff säker. ”Heather ser ljuvligt vacker ut idag, men tro mig – hon är riktigt tröttsam”. Mannen är drygt 60 år gammal, har elegant pressveckade byxor, minutiöst Windsor-knuten slips och arbetar som starter på West Sussex Golf Club, knappt tio mil söder om London. Med ”heather” syftar han förstås på den frodiga, blomstrande ljung som målar landskapet där hans golfbana breder ut sig i olika nyanser av lila. Det ymnigt förgrenade riset utgör en stor del av den vegetation som hittas utanför de klippta spelytorna och ramar bildskönt in såväl fairways och greener som bunkerkanter. Men lika förtjusande vacker som ljungen är att blicka ut över från tee, lika ogästvänlig är den mot snedslagna golfbollar. Kort sagt, du lär dig snabbt att ett besök i ljungen oftast slutar med att du letar efter närmaste, och enklaste, vägen ut. Fast först måste du hitta dit. LANDSVÄGEN SNIRKLAR SIG fram genom den följsamt böljande engelska landsbygden. På bägge sidor kantas asfaltsremsan av ståtliga lövträd som får det att kännas som om jag befann mig i en tunnel. Den hetsiga och evigt pulserande Londontrafi ken är sedan länge glömd. Bra så, eftersom vägens bredd här inte gärna inbjuder till möten. Normalt sett vore jag på väg mot havet. För varje gång jag landar på de brittiska öarna med golf i sikte fullkomligen skriker hjärna, hjärta och händer ”kust” och ”links”, eftersom det är en typ av banor som adderar en så tilltalande lekfull dimension till spelet. Där en mjuk wedge ena dagen är en hårt pressad järnfyra från samma avstånd nästa dag när vinden vänt på sin kappa. Men någonstans i bakhuvudet fi nns ändå en försiktig aning om att det engelska golfsmörgåsbordet har mer att erbjuda än bara linksbanornas tidlösa charm. Den arkitekturintresserade vet att det var i de här trakterna, i utkanterna av London, som yrket att designa golfbanor verkligen tog form. Längs kusten var naturens egna konturer ofta facit, med givna placeringar av såväl greener som bunkrar och litet behov av att fl ytta jord och gräva fram hinder. Här, på väldränerat hedland, fi ck banbrytande fi gurer inom banarkitekturen som Harry Colt, Herbert Fowler och Tom Simpson, för att nämna några, själWEST SUSSEX GC. Från utsidan ser starterhusen sällan särskilt anspråksfulla ut, men inuti bor en värdefull och välkomnande del av den brittiska golfskatten. va snitsla ut fairways i ett frodigt hav av ljung och karva fram bunkrar för att addera strategi till slagen. Inte sällan är det fängslande bilder och berättelser från banor som Royal County Down, St Andrews Old Course och Turnberry som första gången föder tanken på en linksresa. Lika givna dragplåster bland hedlandsbanorna stavas Sunningdale, Walton Heath och Wentworth. Men med berömdhet följer ofta en saftig prislapp och vill man inte satsa hela reskassan på en greenfee-biljett måste man leta sig vidare till mindre välkända platser, vilket får mig att svänga av åt höger och följa vägskylten mot Pulborough. WEST SUSSEX GOLF CLUB, tre kilometer från järnvägsstationen i Pulborough, är något av ett unik väsen bland de engelska hedlandsbanorna eftersom den ligger i grevskapet Sussex. Där är jordmånen huvudsakligen krita, men medan jag kastar bagen över axeln och kliver iväg mot SVENSK GOLF | 9 2015 41 «