Campus 1
färger, men också EU:s cirkel med stjärnor. Samti
digt uppmanar graffitin på väggarna ryssar att dra åt helvete. I podden Ukrainian Spaces berättar journalisten och medborgarrättsaktivisten Nodar Rukhadze hur mycket georgier älskar Ukraina, och att det finns ett väldigt speciellt band nationerna emellan. Som ett exempel tar han upp kriget 2008, när ryska trupper invaderade för att sedan dess ockupera tjugo procent av landet. – Vi känner till känslan av krigsfält och orättvisa. Och vi vet också vad rysk imperialism och terrorism står för. Tillbaka i stadslivet hittar jag till restaurangen Keto & Kote, som enligt en vän antagligen är det bästa stället för georgisk mat. På en uteservering med utsikt över både innergård och horisont, beställer jag grönsaksröran pkhali och auberginerullar med valnötter. När jag efteråt promenerar längs med huvudgatan Rustaveli Avenue bestämmer jag mig för att göra ett besök på Nationalmuseum. Där dröjer jag mig kvar på utställningen om den sovjetiska ockupation mellan 1921 och 1991. Några hundra meter bort går jag förbi parlamentet som i sin stillsamma eftermiddagsdvala inte bär några som helst spår av de stora demonstrationerna från tidigare i år, då tusentals invånare protesterade mot förslaget om två ryskinfluerade lagar som kritiker menade skulle inskränka yttrandefriheten. Efter två nätter av våldsamma sammandrabbningar backade däremot regeringen från förslaget. Inte långt därifrån, på Dadi Wine Bar precis vid Frihetstorget, träffar jag min vän Felix som är en brittisk journalist jag lärde känna i Moskva. Eftersom Georgien är känt för sin 8 000 år gamla vintradition litar jag på att vilket glas jag än beställer kommer att smaka bra, och det gör det. Under kvällen berättar Felix om sin vän Evan Gershkovich – den 31-årige journalisten från Wall Street Journal som i mars greps av rysk säkerhetstjänst under en reportageresa till Jekaterinburg. Evan Gershkovich är den första amerikanen sedan kalla kriget som anklagas för spioneri i Ryssland, och riskerar idag ett tjugo år långt fängelsestraff. Enligt Felix var hans egen plan att återvända till Moskva för att fortsätta bevaka landet inifrån, men nu stannar han i Tbilisi på obestämd tid. – Att vara utländsk journalist i Ryssland känns plötsligt alldeles för farligt. Under min sista dag bestämmer jag träff med den ryska skribenten och aktivisten Maria Łaciñska, som har varit en del av oppositionen sedan protesterna mot Putin i början av 10-talet. Själv lyssnar jag på hennes queerpod Naraspashku, och prenumererar även på Telegram-kanalen ”Lesbiska lobbyn”. På fiket Coffee Place i området Sololaki berättar hon att många oppositionella, kulturprofiler och HBTQ-personer kom till Tbilisi efter Rysslands invasion av Ukraina förra året. – Så nu är vi här. Inte för att de är glada över det, men vi blir i alla fall inte bortjagade. Och jämfört med i Ryssland känner jag mig dessutom lugnare. Jag har faktiskt aldrig stött på varken homofobi eller russofobi i Tbilisi. Enligt Maria Łaciñska är det många som tillsammans med henne ser den georgiska huvudstaden som något av en väntplats. En del tvingas återvända till Ryssland när pengarna tar slut, andra söker sig vidare till länder som kan tänkas ta emot dem. Själv hoppas hon på att få politisk asyl i Polen. Dessutom understryker hon vikten av att ryska medborgare som befinner sig utomlands fortsätter att sprida information om kriget. – För till skillnad från i Ryssland riskerar vi inte att bli straffade. Människor där hemma lyssnar på oss med hjälp av VPN, och jag får hela tiden meddelanden från tacksamma följare. Det är så viktigt att de får känna att de inte är ensamma om att hata kriget. 28 CAMPUS