Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16 Rapport från Jan Sederholm: Ur
gamla traditioner — och brittiska fördomar Alla har väl upplevt en känsla av spän- ning och upptäckarglädje när man kom- mer till en okänd golfbana. När jag där- för, som ett led i min utbildning till golfarkitekt, under 4 höstveckor besökte 39 banor i England och Skottland fick jag ett verkligt lystmäte. De 39 banorna fördelade sig på 21 i England och 18 i Skottland, 19 seaside- banor och 20 inlandsbanor. I samråd med golfarkitekterna Frank Pennink och Charles Lawrie samt den nytillsatte eng- elske förbundssekreteraren lan Erskine lades resrouten upp med följande baser — London, Southport, Troon, Muirfield, St Andrews och Leeds. Mästerskapsbanor och semesterbanor, privata och kommu- nala klubbar, drivingranges och golf- centra. På de flesta klubbarna möttes jag av stor hjälpsamhet från den heltids- anställde sekreteraren och instruktören. Sunningdales Old Course hade jag lyckan att få vandra runt i sällskap med Arnold Palmer, som spelade en träningsrond med några goda vänner. Golf började ju spelas på scasidebanor eller golf links — alltså spelas de största mästerskapen som the Open m fl alltid bara på sådana banor (brittisk tradition!) trots att det finns massor av härliga in- landsbanor — Gleneagles, Sunningdale, Wentworth, Lindrick etc. Bunkrar är naturliga hinder på sea- sidebanor. Att placera och utforma dem spelmässigt rätt utan att införa för ter- rängen främmande element är en svår konst. Jag fann en otroligt varierande bunkerarkitcktur. Genomgående drag var emellertid att i spelriktningen var väg- garna utformade så att bollarna inte kun- de borra sig fast eller begravas. En vanlig konstruktion var stödmurar uppbyggda av grästurf lagda på varandra på samma sätt, som man förr byggde tångvallar vid sandstränderna. Man får på detta sätt en yta, som inte fordrar skötsel och bol- larna rullar ner i bunkerns botten. Sär- skilt djupa bunkrar har stödmurar av järnvägsslipers (Prestwick). Fairwaybunk- rar i närheten av spellinjen har i all- mänhet gräsklädda sluttande sidor med sand på en relativt jämn och horisontell botten. Tanken bakom denna konstruk- tion är att ge elitspelaren ett sådant läge att han med ett skickligt slag kan nå greenen. Ur skötselsynpunkt är detta gi- vetvis arbetsamma ytor att klippa, men i en känslig natur blir bunkerformerna mjukare. Få konstgjorda vattenhinder Konstgjorda vattenhinder är en ameri- kansk uppfinning och förekommer spar- samt. Den berömde arkitekten Robert Trent Jones (Andalucia, Sotogrande m fl) har gjort en bana utanför Leeds (1969) — Moor Allerton — med omiss- kännlig amerikansk prägel, flata klöver- bladsbunkrar, breda fairways, långa ut- slagsplatser och många dammar (ett par 5-hål har inte mindre än 5 dammar). Dammar är alltså sällsynta, men man hittar ofta små otäcka bäckar. Somliga ringlar sig alldeles otroligt och blir hin- der flera gånger på samma hål (Carn- oustie Old Course nr 17 och 18) medan andra håller sig raka och tråkiga med lodräta kanter (den berömda Swilcan Bura på the Old Course, St Andrews). Oftast är det aldrig någon tvekan om bollen är i hindret när kanterna är lod- räta, men karaktären av kanal känns många gånger främmande, och det kan ju vara roligt att någon gång ha en chans att spela upp bollen. Förvånande nog finns nästan aldrig några krattor i bunkrarna. Alla bunkrar Nye golfarkitekten Jan Sederholm. krattas på morgonen av banpersonalen och hur de ser ut fram på eftermiddagen bryr man sig inte mycket om. Järnvägar och blinda inspel En järnväg förhöjer uppenbarligen en banas status (Carnoustie, Troon, Western Gaües, Barassie, Hillside, Southport & Ainsdale, Formby, Prestwick, Lytham St Annes) och helst skall den ligga på slice- sidan av fairways. I vårt järnvägsfattiga land har vi inte många möjligheter att på detta sätt försvåra spelet. I Carn- oustic signalerar dessutom lokföraren gärna. Blinda slag anser vi att man bör und- vika ur säkerhetssynpunkt, men på många kuperade banor tvingas man till det. På Crieffs bana finns inte mindre an 3 blinda greener, varav två bredvid var- andra. På Elie i Skottland har startern ett 5 meter högt periskop i taket på sin bod för att kunna se om ettans fairway är klar! I Amerika hävdar man att inom inspelsavstånd från greenen (ca 110 m) skall såväl greenhinder som hålplacering vara fullt synliga för spelaren — avstånds- bedömning är en viktig faktor i spelet. Utslagsmattor existerar inte. Utslags- platserna är utomordentligt välskötta och aldrig mindre än 100 m2. Flera klub- bar har hårdgjorda gångstigar inte bara mellan greener och utslagsplatser utan även från utslagsplatser till fairways. Sverige bättre rustat När det galler bantillbehör såsom hål- flaggor, hålstänger, skyltar etc är vi myc- ket bättre utrustade här hemma. Att det kan regna ordentligt på öarna förstår man då man ser de många små pavil- jongliknande regnskydden. Det som imponerar mest är i alla fall greenerna. Här gör ju klimatet natur- MOOR ALLERTONS 5:e green. Så här konstgjord behöver inte en damm se ut. Fotot är taget tv om spellinjen. PAR 5 (502 yards) innebär att tredjeslaget skall ha carrie precis Över dammen. 14
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36