Svensk Golf 2/1978

Svensk Golf Sida 1 Svensk Golf Sida 2 Svensk Golf Sida 3 Svensk Golf Sida 4 Svensk Golf Sida 5 Svensk Golf Sida 6 Svensk Golf Sida 7 Svensk Golf Sida 8 Svensk Golf Sida 9 Svensk Golf Sida 10 Svensk Golf Sida 11 Svensk Golf Sida 12 Svensk Golf Sida 13 Svensk Golf Sida 14 Svensk Golf Sida 15 Svensk Golf Sida 16 Svensk Golf Sida 17 Svensk Golf Sida 18 Svensk Golf Sida 19 Svensk Golf Sida 20 Svensk Golf Sida 21 Svensk Golf Sida 22 Svensk Golf Sida 23 Svensk Golf Sida 24 Svensk Golf Sida 25 Svensk Golf Sida 26 Svensk Golf Sida 27 Svensk Golf Sida 28 Svensk Golf Sida 29 Svensk Golf Sida 30 Svensk Golf Sida 31 Svensk Golf Sida 32 Svensk Golf Sida 33 Svensk Golf Sida 34 Svensk Golf Sida 35 Svensk Golf Sida 36 Svensk Golf Sida 37 Svensk Golf Sida 38 Svensk Golf Sida 39 Svensk Golf Sida 40 Svensk Golf Sida 41 Svensk Golf Sida 42 Svensk Golf Sida 43 Svensk Golf Sida 44 Svensk Golf Sida 45 Svensk Golf Sida 46 Svensk Golf Sida 47 Svensk Golf Sida 48 Svensk Golf Sida 49 Svensk Golf Sida 50 Svensk Golf Sida 51 Svensk Golf Sida 52 Svensk Golf Sida 53 Svensk Golf Sida 54 Svensk Golf Sida 55 Svensk Golf Sida 56 Svensk Golf Sida 57 Svensk Golf Sida 58 HEMMING STEN Klipp till bollen i alla lägen! • När Tony Jacklin för ett par veckor sen gick ut för att spela första ronden i Tucson Open i Arizona hade han en ny driver. Han trodde att den skulle lösa alla problem han haft de sista fem åren. Han gick runt på 79! Dan därpå återgick han till sin gamla driver och då sköt han 67! Men han mis- sade kvalificeringen ändå. Om en sån som Tony Jacklin tror att det finns en enkel lösning på alla problem som golfen skapar för oss, är det ganska natur- ligt att vi vanliga dödliga, vare sig vi nu har 2 eller 9 eller 20 eller 30 ständigt är på jakt efter golfens heliga Graal, knepet som plötsligt ska förbättra vår spelstyrka, få oss att slå 25 meter längre, gå ner tio slag i handicap. (I Bing Crosby Pro-Am spelade Jacklin med sin gamla driver, gick två ronder över par och två under och kom åtta på 280, precis på par. Jag tror fortfarande på ho- nom som en spelare i översta eliten. Han skulle behöva en Lennart Bergelin som pysslade om honom, hindrade honom från de värsta dumheterna, talade med ho- nom, tog hand om problemen. Jag hoppas han kommer till Vasatorp och SEO i år och att han kvalificerar sig till European Open. Jag är övertygad om att det här blir hans bästa säsong på många år.) Lektion i tältet Det var i Tumba-hallen i januari. En av mina vänner, en flicka i 50-årsåldern, nå, 49 då, tog en lektion för Per Hansson. - Jag förstår inte att du som har en så bra sving inte har blivit handicapsatt, sa snälle Per, inte för att vara snäll utan för att han menade det. - Det där har jag hört förut, sa min vän, 49, och jag blir så förbaskad. Vad har jag för glädje av en bra sving om jag inte får i väg bollen!? - Det beror på att du inte använder handlederna. Du slår inte till bollen. Du svingar bara med armarna. Sen tror du att det ska gå av sig själv. Man måste klippa till. Och min vän klippte till och det var som en uppenbarelse. Bollen flög i väg, upp ge- nom luften och bort mot tältväggen på and- ra sidan. Det där med handlederna tror jag är en bit av den heliga Graal. Nya klubbor hjälpte inte Förra säsongen hade min vän (som är 54 och gift med min vän, 49) köpt ett set av de där nya klubborna som har träklubbor gjorda av järn. Men det gick inte bättre för det. Min vän hade trott att de nya klubborna skulle leda honom om inte till ärones tinnar så åtminstone från 14 till 9, där jag dväljes. Så gick han till Kalle Hagström och bad om hjälp. Och Kalle sa som Per: Det är inget fel på din sving, men du använder inte handlederna! Och så började han använda handlederna och genast blev våra matcher mycket jäm- nare. Men även jag lyssnade till rådet. Jag lät min vän vara förmedlare mellan gud och människor, mellan Kalle och mig, och jag började tänka på handleden. Jag kollade att jag i baksvingen hade ett stadigt utgångslä- ge för händer och handleder, en slags kata- pultsituation, och därifrån kunde jag klippa till bollen med all den spänst och snärt som jag stackare förmår. Där är en annan bit av Graal. Skaka loss musklerna Samme Kalle Hagström gav för många år sen min fru en lektion. - Vad sa han, frågade jag, när min fru kom tillbaka från Uppsala. - Han sa att jag skulle skaka loss alla muskler innan jag började svingen. Också den här gången var det jag som lydde Kalles råd. Jag skakade loss alla mina muskler och försökte hålla dem nästan dall- rande mjuka under svingen. Och har ni sett! Faktiskt ökade jag inte på en gång mina längder med tio, femton, tju- go meter och kunde börja den mödosamma vägen från 22 till 15 ungefär. Den gången kände jag verkligen att jag drabbats av den där mirakelmedicinen som alla söker. När Henry Cotton var som bäst på 30- talet var det en enda sak han behövde tänka på för att spela bra. Han skrev ner en minnesregel på en lapp och klistrade den på drivern. Det stod: - Kom ihåg att vrida på axlarna! Det var hans mirakelmedicin. Vred han bara på axlarna fungerade allt annat. Cotton: — Bara klipp till . . . I dag - han har återvänt till Penina som golforakel - ser hans mirakelmedicin mera ut så här: - Slå till bollen på samma sätt som när du slår på ett bildäck med golfklubban. Krångla inte till det: om du spelar tennis - inte slicar du bollen in på banan bredvid. Du slår till bollen med racketen vinkelrätt mot den riktning du vill att bollen ska ta. Gör likadant i golf. Klipp till bollen i alla lägen! När han predikat dessa enkla sanningar för Igel Gesa Muller gick hon ner från fyra till tre och sa till mig: - Han har gett mig tillbaka lusten att spela. I feel the fun of the game. En gång när jag slicade mer än vanligt tittade Bengt Lorichs på min stans och före- slog att jag skulle ställa högerfoten vinkel- rätt mot slagriktningen. - På det sättet låser du fast höften och får en stabilare utgångspunkt för nedsvin- gen, sa han. Jag gjorde som han sa och gör det fortfa- rande. Men det hindrar inte att jag tappar ryt- men. Tyngden på höger fot Förra sommaren spelade jag sämre än vanligt och då sa Sven Tumba - som själv aldrig upphör att söka efter golfens heliga Graal - att jag helt skulle koncentrera mig på nersvingen. - Ha tyngdpunkten på höger fot hela ti- den, ända tills du börjar nedsvingen. Då svingar du neråt och framåt och rör samti- digt hela kroppen framåt i slagriktningen. Tumbas råd går helt i linje med den mo- derna skola som försöker eliminera alla onödiga rörelser. Hur många golfspelare får nånsin lära sig att man kan hålla golfklubban som man hål- ler ett basebollträ? Alltså utan att knyta ihop händerna som i det klassiska Vardon-greppet med höger lill- finger ovanpå vänstra handens pek- och långfinger. Eller som i interlocking-greppet där man - som Nicklaus och jag - flätar ihop höger lillfinger med vänster pekfinger. I baseboll-greppet håller man händerna tätt intill varann, ingenting annat. Om man vill modifiera greppet låter man vänster tumme följa skaftet och därmed komma in under höger hand. Men man kan också lägga vänster tumme intill klubbskaftet, precis som när man hål- ler en yxa eller en hacka. Och fördelen? Att det blir lättare att få snärt i handleden. Pröva själv, får du se. Jag menar inte att det här greppet är bätt- re än de båda andra. Tvärtom tror jag att det är riskablare. Men för den som vill lära sig att slå med handlederna är det en genväg. . . . och så var det vänster häl Jag har skrivit om det här tidigare och en gång mötte jag, på Penina förresten, en lä- kare från Djursholm som tagit rådet ad no- tam och haft stor glädje av det. För att det ska bli roligare att stå och slå i Tumba-tältet brukar min kompis och jag tävla om att träffa reklamskyltarna på andra sidan. Sist hade vi en jämn match. Men så kom jag plötsligt ihåg en sak som jag läst: Lyft på vänster häl i baksvingen så garan- terar det att du får kroppen med i slaget! Sagt och gjort. För första gången i mitt golfarliv lyfte jag medvetet på vänster häl och klippte till. Resultatet var förbluffande. Jag träffade bollen bättre. Jag kände hur bollen lyfte precis som den skulle. Och jag träffade skyl- tarna. Sista matchen - först till fem - vann jag med förkrossande 5-0. Men det vet väl varenda människa att man ska lyfta vänster häl i baksvingen? Trodde du ja. Jag visste det inte. Och det är säkert många med mig som missat just den detaljen bland tusen andra. Men sen då? Hur gick det sen? Det vet jag inte, tragikomiskt nog. Några dagar efter min epokgörande upptäckt ope- rerades jag och får inte spela golf på sex veckor. • 58 SVENSK GOLF • 2/1978 Svensk Golf Sida 59 Svensk Golf Sida 60 Svensk Golf Sida 61 Svensk Golf Sida 62 Svensk Golf Sida 63 Svensk Golf Sida 64 Svensk Golf Sida 65 Svensk Golf Sida 66 Svensk Golf Sida 67 Svensk Golf Sida 68 Svensk Golf Sida 69 Svensk Golf Sida 70 Svensk Golf Sida 71 Svensk Golf Sida 72 Svensk Golf Sida 73 Svensk Golf Sida 74 Svensk Golf Sida 75 Svensk Golf Sida 76 Svensk Golf Sida 77 Svensk Golf Sida 78 Svensk Golf Sida 79 Svensk Golf Sida 80 Svensk Golf Sida 81 Svensk Golf Sida 82 Svensk Golf Sida 83 Svensk Golf Sida 84 Svensk Golf Sida 85 Svensk Golf Sida 86 Svensk Golf Sida 87 Svensk Golf Sida 88 Svensk Golf Sida 89 Svensk Golf Sida 90 Svensk Golf Sida 91 Svensk Golf Sida 92 Svensk Golf Sida 93 Svensk Golf Sida 94 Svensk Golf Sida 95 Svensk Golf Sida 96