Sten Omslag
Sten Innehåll
Sten Ledare: Kain Marklin
Sten Kort & gott: Läppstift i diabas, mortel i mar
mor, brottsplatsundersökning, Finlandiahuset…
Sten Stenbrottet: Grytan
Sten Intervju: Karin Tyrefors
Sten Projekt: Leksands centrum
Sten Projekt: Villa Neptun
Sten Projekt: Ventlinge kyrka
Sten Projekt: Riviera Strand
Sten Porträttet: Mette Marciniak
PORTRÄTTET METTE MARCINIAK skolan och vill så små
ningom skriva en bok om sten, tillsammans med sin man som är en av Danmarks mest stenkunniga ingenjörer. De träff ades i samband med renoveringsarbeten på Christiansborgs slott. M ette Marciniak växte upp på norra Jylland. Det fi nns inga långa band av stenhuggare bakåt i släkten, men familjen bodde vid havet som blev en viktig påverkan. Hon minns att äldre släktingar var intresserade av sten och hennes pappa tyckte att det var bra att kunna ett rejält hantverk. – Det var fascinerande med möjligheten att själv skapa en form i sten. Som stenhuggare kunde jag både arbeta med arkitektur och skulptur. Hon började hugga som 17-åring, som andra kvinna i Danmark på den stenhuggarutbildningen. Hon valde granit, inte sandsten. – Har man en gång lärt sig att hugga granit kan man också hantera sandsten och marmor. Hon minns speciellt en lärare, Preben Jacobsen, en lågmäld man som hade huggit granit i hela sitt liv och som verkligen lärde henne att hugga. Han lyssnade när Mette högg, justerade handtaget på hennes hammare, fi nslipade tekniken. – Granit sjunger som glas när du slår på det. Sandsten är som en sockerbit. Det säger bara ”bomp” när du slår en mejsel i det. Granithuggare kallar den för ”smörsten”. Stenhuggning handlar om att lyssna, se och känna stenen svara. Mette har kvar sin första hammare, den är helig. Efter skolan gick hon som lärling i en gravstensbutik. Hennes pappa dog nyligen och hon ska hugga hans gravsten. Som färdig stenhuggare gav hon sig av på vift till Toscanas stenrike. Stenhuggarens frihet är något Mette återkommer till. – Allt som behövs är en bra hammare och en mejsel i ryggsäcken, sedan kan man dra iväg. I Pietrasanta, en plats känd för sin fi na marmor och för att Michelangelo valde sten därifrån, jobbade hon för den danske skulptören Jørgen Haugen Sørensen. Han själv högg ingenting, utan Mette och en arbetskamrat högg hans väldiga skulpturer. Hon följde med till utställningar i Istanbul, Ankara och Barcelona, levde vagabondliv med kunskapen i kroppen och en värld av sten att hugga. – Det jag verkligen saknar när jag arbetar som arkitekt är det där med att ha min sten, min modell, min hammare och min mejsel, och att det är mitt arbete. Danmark har lyckats hålla liv i sin stenhuggartradition. I Sverige har yrket nästan dött ut. Enligt Marciniak växte sig en svensk akademisk kultur av konsthistoriker och konservatorer stark i förhållande till stenhuggarna ute i brotten. En kärna av I elva år har Mette Marciniak haft ansvar för sten och skulpturer på danska slott och kulturminnen. folk inifrån konservatorkulturen har sedan styrt utvecklingen, säkert också beroende på lägre kostnader för konserveringar. – Det har blivit som en religion, där det enda raka är att konservera, säger hon och berättar om en svensk bok från 1920-talet, där röster inom stenindustrin redan då påpekade problemet att konservatorerna tog fl er och fl er arbeten från stenhuggarna. Man kan hålla en sandstensskulptur vid liv med konservering, men vid en viss tidpunkt ”dör” stenen, tappar sitt bindemedel och vittrar. I Sverige har konservatorerna inte vågat se det problemet i ögonen. I Danmark har man aldrig slutat nyhugga, det har pågått en liten, men ändå kontinuerlig förnyelse av kunskap. Nu får svenskarna vända sig till Danmark för att hjälp med de traditionella teknikerna. Själv arbetar Marciniak i en mellanposition, där stenens skick får bestämma metoden. – Jag både konserverar och låter nyhugga, det beror på hur stenen mår. A ”Har man en gång lärt sig att hugga granit kan man också hantera sandsten och marmor. Granit sjunger som glas när du slår på det. Sandsten är som en sockerbit. Det säger bara ’bomp’.” malienborgs fasader med sitt myller av pilastrar, fönster, stenarbeten och skulpturer är en svårtolkad prakt, laddad med symboler, allusioner, antika ideal och nya tiders renoveringar. Till slotten användes förr bara gotländsk sandsten – ön var dansk fram till freden i Brömsebro 1645. Men den gotländska stenen är kalkbunden och känslig i vårt klimat. Därför målades tidigare stenen, impregnerades med olja, och skyddades på det viset. Fasaderna runt om oss har en gång varit målade ljusgrå. Även skulpturerna var tidigare bemålade. Allt detta försvann under en trend i slutet av 1800-talet då den ”naturliga” stenen skulle visas. Fasadernas målarfärg togs bort med starka sodamedel. Den kalkbundna sandstenen påverkades av sodan, exponerades och började vittra. – Vi har fortfarande ett stort eftersläp på det materialet här i Danmark. Palatsens fasader innehåller många olika typer av sten. När den byttes förr var det likgiltigt vilken sten som valdes för den skulle ändå oljemålas. Nu har man börjat diskutera om stenbyggnaderna ska målas igen. – Vad är det vi vill återskapa? Naturstenen eller 1700-talets ljusgrå palats? I renoveringsarbetet används i dag främst en tysk kiselbunden sandsten, Obernkirchenersandsten, även kallad Bremer27
Sten Stenpriset: De nominerade
Sten Design: Cornelia Webbs stensmycken
Sten Projekt: Olof Arnbergs plats
Sten Projekt: Utblick/insikt
Sten Krönika: Malin Myrin
Sten Småsten: Hallindens nya kontor, Skifferfasad
på krok
Sten Småsten: Dan Ihreborns diabasmöbler
Sten Fråga Kurt & Kai: krusta på kalksten, monteri
ng av fönsterbänk, klackmärken på golvet
Sten Marknaden
Sten Medlemsförteckning