STT 1
GÄLLSTAD BYGDEN GÄLLSTAD | KÖTTKULLA | MARBÄCK |
RÖSHULT | TORSBO | VEGBY | GRÖNAHÖG MARBÄCK I april förra året dog Sigrid Hanssons mamma. Då bestämde hon sig för att hon ville lägga saker bakom sig. – Jag är ett riktigt maskrosbarn, säger hon. Från maskrosbarn till välkänd Ö ver Marbäck ligger ett grått dis som gör att dagsljuset knappt blir synligt alls den här vinterdagen. Det passar till den historia om sitt liv som konstnär Sigrid Hansson bjuder på. Vi träffas i ateljén i hennes hem. Rummet har stora fönster som nästan suddar ut gränsen mellan inne och träden därutanför. – Här i ateljén, här mår jag riktigt bra, säger Sigrid Hansson. Ett maskrosbarn Så har det inte varit hela hennes liv, att hon fått må bra. – Tack vare goda människor i mitt liv som har lett mig rätt har det ändå gått rätt bra för mig. Men jag är ett riktigt maskrosbarn, säger hon. Hon såg dagens ljus på 50-talet i en arbetarförort till Göteborg. – Mamma födde mig ensam i Mölndal. Hon fick känslomässiga problem och var alldeles för ung för att få barn, säger Sigrid. Mamma kom från Östtyskland och träffade Sigrids pappa i hamnen i Hamburg när hon bara var 17 år gammal. De blev förälskade och mamman flyttade med till Sverige. Men i Sverige hade pappan också en annan kvinna vid sidan av. Och så byggde han upp sin skrotaffär och reste mycket. Han fanns i Sigrids liv men inte hela tiden. De första tre åren uppfostrades hon av sin farmor. – Hon gav mig enormt mycket kärlek under de där åren. När jag blev äldre var jag mycket med pappa i hans skrotaffär. Där, vid alla lumpkläder föddes min konstnärsbana, säger hon. Saknade hemlandet Till och från under uppväxten var hennes mamma deprimerad och saknade sitt hemland. Ett land hon också skulle komma att resa tillbaka till senare i Sigrids unga liv. Sigrid växte upp i HSB-hus i förorten Mölndal. Här var kriminaliteten stor och många är de lekkamrater som fallit offer för narkotika och prostitution. En av grannarna är en pojke som ska komma att bli en rikskänd kriminell och dömas för bland annat rån och narkotikahantering. – Med tanke på hur jag mådde ett tag borde jag varit bland de klasskamrater som det inte gick så bra för. Åtta år i hjälpklass När Sigrid börjar i andra klass blir det inte alls som det var tänkt. – Det hade bara gått några veckor sedan skolstarten när skolan kontaktar mamma och säger att det är något fel på din dotter, hon är utvecklingshandikappad, säger Sigrid. Hon hade svårt med bokstäver och var barn till en tyska och för det hamnade hon, en fullt fungerande åttaåring, i hjälpklass. – Jag har aldrig läst engelska eller riktig matematik i grundskolan, säger hon. Utbildningen blir en pina under åtta års tid. Sedan inser skolan att de placerat henne fel. Årskurs nio går hon i en vanlig klass. – Men det var ju alldeles försent, säger Sigrid. Hon lägger tre år av sitt liv på att läsa upp sina betyg på en folkhögskola. Hennes enda chans att kunna vidareutbilda sig efter åren i hjälpklass. Hon får sin revansch, går ut med toppbetyg och läser till förskollärare. Ett yrke hon tycker mycket om även om rektorn på skolan tänker annorlunda. – Du är en konstnärssjäl, du borde göra något åt det, säger han till henne. Sönderbombad ort Sigrid har nyss fyllt nio år när mamma bestämmer sig för att ta med sig henne och hennes syster tillbaka till sin hemby, en liten ort utanför Dresden. Familjen bor trångt, i ett litet skyffe. – Det var så fattigt, vi åt svamp dagarna i ända. Det var sönderbombat överallt efter kriget och jag grät varenda dag. Det kändes farligt att vara där. Sigrids minnen från den lilla byn är bara positiva när det gäller hennes mormor och morfar och övriga släktingar. Själva orten blev bombad under andra världskriget och låg dessutom nära dåvarande Tjeckoslovakien, ett land som också kommuniststyrdes från Moskva. Hon upplevde området som osäkert. Men i somras, som ett led i att söka sina rötter och lägga allt bakom sig, åkte hon tillbaka. – Jag träffade mina släktingar som bor kvar och då var allting lagat och väldigt pittoreskt. Det var helande så nu kan jag nog åka tillbaka fler gånger. Kyrkan blev räddningen Efter ett tag i Östtyskland så inser Sigrids mamma att livet nog trots allt är bättre i Sverige och återvänder. Hon är fortfarande deprimerad och träffar en man som visar sig vara alkoholiserad. ”Här i ateljén, här mår jag riktigt bra.” SIGRID HANSSON – Jag minns hur han stod utanför och skrek att han ville bli insläppt. Jag var rädd och orolig för mamma hela tiden, säger Sigrid. Förhållandet tar slut och istället kommer en annan man in i mammans liv. – Han tyckte mycket om mamma men hade på djupet svårt att ta mig till sig. Jag trängdes ut ur hemmet och minns det som att jag var ute och lekte jämt. Hennes räddning blev en kvinna från söndagsskolan som såg att hon inte mådde bra. Hon var pingstvän och tog med sig tonåringen Sigrid till kyrkan. – Där blev jag troende och det räddade mig. Kyrkan blev nästan som ett hem för mig. Sigrids talang för att måla tar henne till en målarskola i Göteborg och till konstakademien i Köpenhamn. – Det är den absolut tuffaste utbildning jag gått. Den hade bra inslag men också mycket motsättningar. Det var en klassresa för mig som kom från förorten och jag kände ett sådant tryck på mig. En våg av mansjägare blåser upp på skolan och vinden vänder dem mot Sigrid. – Den blåsten var omöjlig att bilägga så jag flydde ut till bohushavet, till en båtbyggare och jazzmusiker. Till Mats och min förvåning fann vi varandra och nu har vi varit livskamrater i 32 år. Anledningen till att hon for var att hennes pappa och farmor dog med kort mellanrum och hon blev djupt deprimerad. I det karga och vackra Bohuslän målade Sigrid och hon gjorde utsmyckningar och arbetade med bildpedagogik bland annat på konstskolan i Gerlesborg under tio år. Hon skrev också en bok om denna bildpedagogik. I Bohuslän blev hon kvar i 15 år och byggde tillsammans med kärleken Mats Bengtsson upp kursgården Kärlingesund som de drev tillsammans. Och så gick hon i terapi. Och blev stark igen. – Idag mår jag väldigt bra. En ängel på axeln När paret bestämde sig för att flytta från Bohuslän var inte Marbäck deras första val. – Vi var på 63 olika ställen under fyra dagar. När vi först kom till det här huset kändes det sådär. Men vid andra titten bestämde vi oss, säger Sigrid. Och nu tror hon att det var meningen att de skulle hitta just hit. – En av mina lärare från Wendelbergs folkhögskola som jag tyckte mycket om har faktiskt byggt den här ateljén och det känns fantastiskt. Hon pekar med ett finger mot sin vänstra axel. – Det finns en ängel här, jag har en gudaledning. Från arbetarkvarteren i Mölndal med en deprimerad mamma, till en skola som begick övergrepp genom att felaktigt placera henne i hjälpklass, flykt till Bohuslän där hon mötte kärleken och till slut hamna i lugnet och stillheten i Marbäck. Hon har gjort en klassresa. – För första gången har jag ett uppehåll med lång vila. Men snart är jag tillbaka igen för att skapa och måla. Hon visar upp bok