1177 Chefredaktören
1177 Innehåll
1177 Aktuellt i vården
1177 Inspiratören Maria Ringsén
1177 Säsong för återhämtning
1177 Tema Nervsystemet
1177 Kroppens snabba signalsystem
1177 Fredrik har Parkinsons sjukdom
1177 Några sjukdomar i nervsystemet
1177 Gör AKUT-testet
1177 Annika fick diagnosen ALS för tio år sedan te
ma * Nervsystemet Annika Andersson, 38, fick diagnosen ALS för tio år sedan: ”Jag har så mycket att vara tacksam för” text MARIA FRÖJDH foto TOMAS NYBRAND D et började med en diffus svaghet i benen. Annika Andersson, då 25 år och gravid, hade svårt att gå i trappor. Några gånger vek sig vänster ben så att hon föll. – Jag tänkte att det berodde på att jag hade blivit tyngre under graviditeten. När min son Sam föddes minskade besvären, men kom sedan tillbaka, säger hon. När Annika flera gånger fick frågan om varför hon haltade blev hon först irriterad. Hon haltade väl inte? Efter en tid kontaktade hon en sjukgymnast, som gav henne rådet att vända sig till vårdcentralen. Väl där fick hon remiss till en neurolog. Annika fick göra en rad undersökningar, bland annat röntgen med magnetkamera och så kallad elektromyografi för att undersöka musklernas kontakt med nervsystemet. – Utredningen drog ut på tiden och det var frustrerande att behöva vänta så länge. I november 2012 fick hon beskedet att hon har ALS, en sjukdom som gör att musklerna förtvinar och kroppen blir alltmer förlamad. – Det enda jag visste om ALS var gjorde två långresor, jag jobbade mindre och hämtade Sam tidigare på förskolan så ofta jag kunde. Men situationen slet på relationen och efter några år separerade Annika och hennes sambo. – Då tappade jag mycket självkänsla och det blev tydligare att Sam inte skulle få syskon, vilket var en sorg. Efter några år mötte Annika kärleken igen i Andreas, som i dag är hennes man. – Första kvällen berättade jag som det var, att jag var småbarnsmamma och hade en dödlig sjukdom. Men han ville fortsätta träffas och berättade om sin barnlängtan. Vi började prata om en framtid tillsammans och ganska snart blev jag gravid. Graviditeten var tuff. Få kvinnor med ALS har fått barn i Sverige, så oron och osäkerheten var stor. – Min balans var dålig och benen svaga. Jag ”Mina barn har att den är allvarligt och dödlig. Mamma var med mig och vi grät båda två. Allt var nattsvart. Det var en ofattbar sorg att jag skulle lämna min lille son. Annika fick bromsmedicin och hennes sambo, föräldrar och syskon fick komma till läkaren för att lära sig mer om ALS. – Min familj har varit guld hela vägen. Den närmaste tiden undersöktes Annika ofta. – Snart blev det tydligt att hos mig utvecklas sjukdomen väldigt långsamt. Då blev det lättare att fokusera på livet i stället för på döden. Vi 14 vuxit upp med att jag är sjuk och vi pratar mycket i vardagen.” hade dåligt samvete för att vänta ett barn jag skulle lämna alltför tidigt. Samtidigt visste jag att Andreas skulle bli en fantastisk pappa och att barnen skulle ha varandra. Jag har ingen ärftlig form av ALS, så jag behövde inte oroa mig för att föra över den. Elsa föddes i vecka 37 och glädjen var stor. I dag har hon hunnit bli fem år, och storebror Sam 13. – Mina barn har vuxit upp med att jag är sjuk och vi pratar mycket i vardagen. Vad jag skulle önska är att vi som familj fick stöd att samtala med fokus på sjukdomen och det som kommer att hända framöver. Det har gått drygt tio år sedan Annika fick diagnosen och hon blir stadigt sämre. 1177 2 • 23
1177 Kan jag ta med mina läkemedel på resan?
1177 Daniel fick hjälp mot spelberoendet
1177 När spelandet tar över livet
1177 Mensvärk - hur ont får det göra?
1177 Athena har endometrios
1177 Endometrios - den vanligaste orsaken till svå
r mensvärk
1177 Vått i sängen igen?
1177 Koll på sommardrinken?
1177 Tandhälsa: Är du på bettet?
1177 Vilse i tandvårdsdjungeln?
1177 Aktuellt i vården