Nöjesnytt Växjö 1
Priserna har i princip haglat över Växjös egen mä
sterfotograf Martina Wärenfeldt de senaste åren. Efter stora framgångar i SM tar hon nu på allvar steget ut i världen, och i april nästa år tävlar hon för svenska landslaget i World Photographic Cup. Martina Wärenfeldt är på många sätt själva sinnebilden för tesen att framgångar är något man gör sig förtjänt av genom en blandning av talang och stenhårt arbete. Hon är inte bara Växjös mest välkända fotograf, utan också den mest välrenommerade, något som de senaste årens framgångar i olika fototävlingar är bevis på. Men Martinas karriärval var inte självklar till en början, berättar hon under en välbehövlig paus på ett fik i centrala Växjö. –Jag hade väl en sorts bildtänk redan som liten, då jag ville bli konstnär, men kan väl säga att jag hade ögat men inte handen för det. I sena tonåren drog jag till USA för att jobba som nanny och fick då med mig en liten pocketkamera. Jag fotade sjukt mycket och kom hem med tio tjocka fotoalbum efter mitt första år. När jag vid 22 års ålder skulle börja plugga ville jag jag ha en yrkesutbildning och efter att ha rannsakat mig själv om vad jag kunde och hade fallenhet för kom jag på att jag kanske skulle bli fotograf. Sagt och gjort; Martina valde Santa Monica College i Los Angeles, vilket skulle visa sig vara ett lyckodrag, då hela utbildningen både var väldigt gedigen och tidigt på tåget med det som skulle bli den digitala revolutionen inom branschen. Eftersom CSN-lånet inte räckte långt och Martina dessutom hade mycket kompisar inom skådespelar- och modellindustrin som alltid behövde bilder kunde hon tidigt börja jobba extra som fotograf. –Det var nog då jag lärde mig tidigt att man inte kan ligga på latsidan i det här yrket. Den tiden hjälpte mig verkligen att kunna spotta i nävarna och göra det där lilla extra för att orka med yrket. Jag fick nog lite av det amerikanska drivet i mig där och då, och den där känslan av att Jantelagen inte är något jag bryr mig om. Efter åtta år i L.A bestämde sig Martina för att åka hem till Sverige, och Växjö. Väl här råkade hon klampa in på en konst- och ramaffär på Kungsgatan som hade utförsäljning för att de skulle lägga ner. –Mina föräldrar bodde bara runt hörnet och när jag kom hem till dem hade idén tagit form och jag berättade att jag nog skulle öppna fotostudio. Pappa gick i taket och sa ”du kan väl för fan inte öppna studio om du inte har några kunder”! Varpå jag svarade att ”jag kan väl för fan inte få några kunder om jag inte har någon studio”. (skratt). Jag var 26 år, totalt orädd och tänkte att jag kör väl en studio ett år och sen åker jag tillbaka till L.A. Det är 26 år sedan nu, säger Martina leende och slår ut med armarna. Martinas första studio gick runt redan efter tre månader och sedan dess har det varit en bergochdalbana med ömsom stora framgångar, ömsom konkurshot hängande över huvudet. Men många sömnlösa nätter senare har Martina löst det med stenhårt arbete och en aldrig sinande tro på sig själv. Den digitala revolutionen förändrade dock Martinas yrke i grunden. Med mobilkamerornas ankomst trodde plötsligt alla att de var fotografer, och det var en tid då Martina på allvar började fundera över sitt yrke. Hon blev, enligt egen utsago, både arg och bitter en period, innan hon bestämde sig för att, helt enligt hennes karaktärsdrag, istället jobba ännu hårdare. –Jag hade ju valet att antingen hänga på och hitta en ny identitet i den nya digitala världen, eller skita i det. Så jag finslipade mitt koncept och 2015 kom jag ut med en ny typ av koncept för mitt företag och vem jag är som fotograf. Jag hade kommit så långt att jag var beredd att stå för den jag är, att stå för min stil och jobba medvetet med den, med tanken att folk ska välja mig för det jag står för, inte bara för att jag är en fotograf. När Martina för tre år sedan började fundera på att köra igåg workshops för att dela med sig av sina kunskaper, var det i trygg förvissning om vem hon var som person och i sitt yrkeskunnande. Men detta ledde också till tankar på hur hon faktiskt förhöll sig kvalitativt till andra fotografer nationellt. –Då fick jag idén om att ställa upp i tävlingar. Mitt första SM, för tre år sedan, gick skitbra, med flera placeringar och mycket bra poäng, vilket naturligtvis gav blodad tand. Så jag anmälde mig till en av världens största tävlingar i Las Vegas och första året gick jag hem med tre Silver Awards. Då insåg jag att jag kunde stå mig även i internationell konkurrens, och allt detta hände inom ett halvårs tid. Förra årets SM gick inte så bra, så jag var väldigt revanschsugen när jag skickade in till årets tävling, även om jag inte var helt nöjd med vad jag presterat. Jag hade inga förväntningar alls, men det slutade med ett guld och ett brons i olika kategorier och en andraplats totalt. Jag blev otroligt glad för att det inte var förväntat, och jag var otroligt ödmjuk inför uppgiften, berättar Martina. I februari nästa år ställer Martina upp i den prestigefyllda tävlingen WPPI, Wedding Portrait Photographers International i Las Vegas. Under året har det varit två deltävlingar och de har varit ”helt magiska”, för Martinas del: –Bedömningen bygger på poängskala och första deltävlingen förärades jag med både silver och Silver Distinction, som innebär högre poäng, men också första plats i barnkategorin och tredje plats i ungdomskategorin. Det är sjukt stort. Och nu i fredags fick jag in resultaten från andra deltävlingen för året. Jag hade fått två guld, tre Silver Distinction och tre silver. Helt galet! Jag bara grät, drack vin i tvättstugan och firade (skratt). Inom kort ska Martina göra både en tävling i London och en annan europeisk tävling, och som grädde på moset är hon uttagen till svenska landslaget för att tävla i World Photographic Cup i Norge i april nästa år. – Att tävla är naturligtvis en del av mitt varumärkesbyggande och ger mig otroligt mycket bra publicitet och reklam. Men det har betytt mycket annat också. Nästa år kör jag äntligen igång med mina workshops, för att börja bygga på det jag åstadkommit de senaste tre åren. Det är också en utveckling av karriären, helt enkelt för att jag inte orkar hur mycket som helst. Men jag kommer aldrig avverka fotograferingen, tvärtom – om man brinner så mycket för något kan man inte bara lägga av. Men man måste kanske modifiera det lite för att det ska fortsätta vara lika roligt. I TEXT: OLA KARLSSON 14 | nöjesnytt