STT 1
STT Vecka 24 onsdag 10 juni 2015 27 En och annan
gång under de år som jag har skickat mina epistlar till Sune nere i Tranemo har det faktiskt hänt att jag har skrivit om annat än ”minnen från förr” och ”kärleken till min hembygd.” STÄRKER BANDEN MELLAN LÄNDER LIMMARED Lars Vesterlund, ordförande för Nätverk Sverige Lettland, har mottagit diplom för arbetet som görs i nätverket. Diplomet överlämnades på Lettlands ambassad av Lettlands ambassadör Gints Jagermanis. – Det glädjer mig och många i föreningen som gör ett fantastiskt och intressant arbete, säger Lars Vesterlund. Diplomet, som lyder ”för betydelsefulla och entusiastiska insatser för att stärka banden mellan Lettland och Sverige inom kulturella, sociala och affärverksamheten”, är undertecknat regeringschefen Laimdota Straujuma. Samtidigt överlämnade Lars Vesterlund, som gåva, en vas tillverkad på Glasets hus i ett svenskt-lettiskt projekt. Projektet ska resultera i en utställning i Jurmla i juli. FOTO: PRIVAT När jag fortfarande var aktiv som skådespelare och spelade teater på olika Stockholmsscener, berättade jag lite om teaterlivet i vår huvudstad och rekommenderade föreställningar som jag tyckte att Kindsborna skulle se när dom kom till Stockholm. Men oftast ändå har mina kåserier handlat om min uppväxt och barndom i Limmared och mina tonårsäventyr på och vid dansbanorna i Månstad, Uddebo och Tranemo. Jag kallar dessa kåserier för ”Tankar från mitt Stockholmsfönster” och då ägnar jag självfallet inte Stockholm dessa tankar! Nej, dom leder ut genom mitt fönster och hamnar nästan alltid på vårt lilla torp Vika innan de flyger vidare ut till de samhällen som bildar Sjuhäradsbygden! Jag minns mitt allra första kåseri. Det var mycket sentimentalt och handlade till dels om min ensamhet i storstaden och den längtan efter ”de stenar där barn jag lekt” som höll på att göra mig alldeles förryckt en sen kväll när jag var på väg hem till mitt lilla inackorderingsrum på Styrmansgatan. Inte vilken bil som helst På en av tvärgatorna stod en gammal lastbil parkerad. Och inte vilken gammal lastbil som helst! Nej, det stod ”Tranemo grus och betong” på bildörrarna! Den kunde alltså tänkas tillhöra Gösta Ville? Och i den lena Stockholmskvällen såg jag Gösta och hans bröder Rune och Lars Åke framför mig klädda i Tranemo IFs gröna (?) tröjor. Rune kom för övrigt att fungera som spelande tränare i LIF under några år. Han var den eleganta typen av spelare, i sina rörelser lik Anders Svensson och Nils Liedholm. Gösta var mer Gunnar Nordahl-typen. Eller kanske Roland Boss? Han var och är dessutom en mycket generös man. Från 1971 då jag fyllde 40 år och ett tiotal år framöver hade jag den enorma glädjen att få vara med i det så kalllade ”TV-laget” i fotboll. FINA BILAR PÅ VOLVOTRÄFF HOFSNÄS Många fina bilar samlades vid förra helgens Volvoträff på Hofsnäs. Bland annat denna vackra röda PV 544 Sport från 1961/62, som ägs av Sune (mannen i vit skjorta på bilden) och Lillian Pettersson från Grimstorp utanför Nässjö. Bilen har körts i Kiruna och Jukkasjärvi under många år, där luften är torr och det inte finns något salt på vägarna. Sune och Lillian har ägt bilen sedan 2005, och lagt mycket tid polering och styling. FOTO: LEIF JOHANSSON, PHOTOCONCEPT Vi turnérade land och rike runt men mest på Västkusten. Självklart såg jag till så att vi spelade ett antal matcher på gamla Glasvallen i Limmared också. Vi mötte då ofta lag som bestod av ”Slocknade stjärnor” från bygden. Gösta representerade ofta dessa stjärnor. Inte blott som spelare, utan även som generös sponsor. Många var de Limmaredsschnitzlar på Värdshuset som betalades via en check från Gösta Ville! Jag är obotligt sentimental och nostalgisk när det gäller vår bygd och dess människor. Därför blir jag lätt irriterad när jag hör folk prata illa om dom som jag anser vara mina vänner, om de kvinnor och män som en gång också var åtta, tio år som jag och som tillsammans med mig lekte Tarzan i ”Gamle Träggårn” ovanför Inspektor Thanings källare eller spelade fotboll på Barkvallen borta vid Nordhult. Anledningen är avundsjuka Jag har ofta grunnat på varför somliga människor, som inte är födda i Limmared, så tydligt uttrycker sin motvilja mot en viss sorts Limmaredsbor? Jag har kommit fram till den vanligaste anledningen av alla – avundsjuka! Avund i samband med känslan av utanförskap. Limmared är ett gammalt brukssamhälle med glasblåsartraditioner från brukets grundande 1740. Under en lång tid var glastillverkningen det nav som hela bygden, Kinds härad i synnerhet, kretsade kring. Glasblåsarna var/är ett stolt släkte. Generation efter generation tog de unga vid efter de äldre. Det skapades glasblåsarfamiljer, hierarkier skulle man kunna säga, med en mästare högst upp och en liten inbärare längst ner. Det var naturligtvis inte lätt för en utomstående att komma innanför väggarna hos dessa familjer! De som försökte och fick nobben blev sårade och det skapade en animositet som så småningom övergick till en isolerad illvilja. Jag kan förstå känslan av utanförskap. Det är lite mobbningsvarning i det ordet och det är ju inte roligt att stå och knacka på en stängd dörr bakom vilken kompisarna leker och finna sig utelåst? När jag skriver ”människor som inte är födda i Limmared” avser jag naturligtvis inte de som av tragiska skäl, krig, svält och elände, tvingats att lämna sina hem och sina hemländer för att börja ett nytt liv i ett på många vis annorlunda land. Dom har ju fullt schå med att etablera sig själva och sina familjer i det svenska samhället. Det finns ju även pursvenskar som flyttar! (Kan man säga purfinnar så skall man väl kunna säga pursvenskar?.) Bottnar i yrkesskicklighet Vad jag försöker komma fram till är att jag förstår den hierarki som har skapats under århundraden. Den bottnar faktiskt i en yrkesskicklighet som är grunden till den stolthet som ”utomstående” Limmaredsbor, eller inflyttade om ni så vill, grundar sina antaganden på – nämligen att dessa glasblåsarfamiljer är högfärdiga! Låt mig till slut konstatera att högfärd råder i de bästa av familjer. Är den inte grundad på fenomenal skicklighet inom något väsentligt och konstruktivt område eller på medicinska upptäckter av nobelprisdignitet så har jag svårt att acceptera den, då talar man ju om ren och skär dumhet! Nej för resten, intelligenta människor, vilket jag förutsätter att presumtiva nobelpristagare är, skulle aldrig förfalla till högfärd! Således tycker jag att vi gemensamt kan konstatera att generationer av glasblåsare i Limmared varken har varit eller är högfärdiga. Yrkesstolta vill jag däremot kalla dom! Måtte jag aldrig anses för högfärdig tecknar jag härmed Fredrik, allas er tillgivne lemmarsbo. PRO SEXDREGA BESÖKTE MOTORMUSEUM SEXDREGA Ett tjugotal medlemmar från PRO Sexdrega har besökt Bynanders motormuseum i Svenljunga. Per Bynander och visade samtidigt bilder på hur han renoverat och byggt om ladan på sin gård Torstorp, till att bli ett av Sveriges modernaste motormuseum. Till sin egna samling har han också förvärvat 48 bilar och 59 mc från Göran ”Gekås” Karlssons bilmuseum i Ullared. Museet innehöll förutom bilar och mc även en gammal handelsbod och flera andra udda prylar. En intressant och trevlig eftermiddag tyckte PRO-medlemmarna. FOTO: PRIVAT Stående från vänster: Harald Blomgren, Ingemar Haglund, Rune och Gösta Ville, okänd, Åke ”Sågarn”. Knästående Kjell Lindqvist, Dick Elmgren, okänd, Höök, Roger Lind.