Katalog KORALL 2020 1
Om vi nu lever i ett av världens mest jämställda
länder, där ord som tolerans, integration och olikhet är något vi hör nästintill dagligen, hur kommer det sig då att för - domar, hat och misstro lyckas slå rot? Vi satte oss ner med Pär Johansson, som startade Glada Hudik- teatern när han var 26 år, för att reda ut vad vi faktiskt kan göra, istället för att bara snacka. I TONÅREN VAR PÄR som tonåringar är mest, vilsen och hade svårt att sitta still. På fotbollsplanen ansågs han vara en talang, och med en debut i Hudiksvalls ABK som 16-åring började han tro att det kanske var fotbollen han skulle försörja sig på. Men när anbuden började komma insåg Pär att han inte var redo för det livet. – Jag är väldigt hemmakär och kände inte att jag hade det driv som krävdes. Idag är det ju ännu värre. Nu uppfostrar vi barn och ungdomar med att de måste vara bäst på något – det tycker jag är fel. Det är inte bra att det organiseras i för tidig ålder. Barn måste få upptäcka världen innan vi kan ställa krav på dem. i Hudiksvall. Jobbet jag hade med de utvecklingsstörda kändes halvkul då jag jobbade i motvind, men det var också det som gjorde att min övertygelse sattes på prov. ”Jag tycker det är mer okej att säga utvecklingsstörd med kärlek och förståelse, än något annat, finare ord som tagits fram för att vi normalstörda ska slippa dåligt samvete.” När Pär berättade för folk att han HUR SKA VI GÖRA DÅ? – För många föräldrar försöker ta sin revansch genom sina barn. Låt dem leka. Det viktiga är inte att de sätter fem mål och vinner matchen. Det viktiga är att de får ta på sig en tröja, samma tröja som sina kompisar, och känna att de ingår i en grupp. Jag är helt emot det där med toppning. Att ställa krav på barn och ge dem dåligt samvete får alltid motsatt effekt. VAR DET SÅ FÖR DIG, FÖR MYCKET PRESS UTIFRÅN? – Nej, jag var helt enkelt inte tillräckligt bra. Jag tror någonstans att det var meningen att jag skulle bli kvar 24 | NEWBODY VÅR 2020 höll på att sätta upp en teaterföreställning med de utvecklingsstörda han jobbade med, bad i stort sett alla honom att tänka om. Till och med föräldrarna bad honom att överväga att inte göra föreställningen. – Då förstod jag inte riktigt vad de menade, men idag har jag barn själv och förstår deras oro. Att utsätta någon för risken att de görs till åtlöje är det värsta du kan göra mot en med människa. Men jag såg hur gott utmaningen gjorde skåde spelarna. De blommade ut och fick känna att de hade ett syfte. Föreställningen sågs av 400 personer (de flesta biljetterna gavs bort) och det blev succé. Eter förställningen kom tår ögda föräldrar fram och tackade Pär för att han trott på det han gjorde, men framförallt trott på deras barns förmåga att klara av uppgiften. – Hur integrerar vi människor i ett samhälle där de bestämmande ofta befinner sig långt ifrån de som ytterst berörs av besluten? Mitt svar blev kulturen – en perfekt mötesplats för utvecklingsstörda och normalstörda människor. HUR ÄR DET EGENTLIGEN MED DET DÄR ORDET: UTVECKLINGSSTÖRD? – Det är det vi säger: utvecklingsstörd och normalstörd. Jag tycker det är mer okej att säga utvecklingsstörd med kärlek och förståelse, än något annat finare ord som tagits fram för att vi normalstörda ska slippa dåligt samvete. VAD BORDE VI ALLA GÖRA MER AV? – Vi litar på att någon annan ska ta tag i problemen. Vi pratar om det hemma, kommer överens om att det finns ett problem, men vi är inte beredda att göra något själva. Det ska helst någon politiker göra. Det är inte enkelt, men det finns små saker vi kan göra för att allt ska bli lite bättre. Det första är att sluta vara så ängsliga. Hat och rädsla föds när det inte finns någon mångfald. Men vi är så politiskt korrekta här. Vi vågar inte ställa frågor till folk som är annorlunda, utlandsfödda eller