STT 1
4 STT Vecka 51 onsdag 16 december 2015 SJUHÄRAD U
LRICEHAMN TOMAS JARVID Ny präst i Dalstorp. Firade fem år som präst i somras. Tycker om hantverk, kanoter och tjocka böcker. Funderar gärna på retorik och kommunikation. Av julens gudstjänster tycker han mest om julnattens gudstjänst. Livet i HD-tv Julen står för dörren. Det är ingen överdrift att säga att det är en väldigt speciell tid på året. Kanske den mest speciella av alla våra stora helger? Det händer saker med oss när vardagslunken byts mot högtid. Jag tänker mig julen som ett förstoringsglas. Det kan lätt bli så att julen gör den glada ännu gladare och den ledsne ännu ledsnare. En del kanske lite förvånat tittar upp från ekorrhjulet och upptäcker att huset de bor i faktiskt är rätt fint nu när det är städat och rent och ljusen är tända. Och så kommer man kanske hem till farmor och äter köttbullar och det är som om man var barn igen. Vilken fin familj man har ändå! Allt som är roligt blir lite extra roligt. Förstorar inte bara det goda På krubbgudstjänsten i kyrkan är barnen så fina, orden så högtidliga och det är så stämningsfullt. Det är som att man för en gångs skull får upp ögonen för hur värdefullt och fint livet är. Det är lätt att tro att julen tillhör de lyckade och lyckliga. Men det där förstoringsglaset över livet förstorar tyvärr inte bara de goda sidorna. Precis som en modern högupplöst tv obarmhärtigt visar varje finne och rynka så kan julen också vara en påminnelse om de smärtsamma sakerna i våra liv, de som vi oftast lyckas låta bli att tänka på. Man kanske inte har den där härliga och roliga släkten man hade önskat att man hade. Kanske snarare motsatsen. Eller så har man ingen alls. Hålla uppe fasaden Julen kan vara en extra ensam tid. Man kanske påminns om relationer som gått i kras och gamla sorger, eller så ser man bristerna i de relationer man har nu. För visst borde det egentligen vara lite extra romantiskt kring jul? Det finns så många idealbilder och vid jul kan de kännas mer ouppnåeliga än någonsin. Återstår bara att hålla uppe fasaden. Förmodligen känner vi igen oss i båda bilderna. Det är lätt att tro att julen tillhör de som är lyckade och lyckliga. Och vem är väl alltid det? Jag brukar tänka på att julens huvudperson faktiskt inte föddes i det kungliga palatset. Han är van att finnas med där det är enkelt och kanske smutsigt, för han är född i ett stall. Vi behöver inte kunna erbjuda mer än så för att han ska vilja vara hos oss. Som i julpsalmen: ”I varje hjärta, armt och mörkt, sänd du en stråle blid. En stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid”. TOMAS JARVID Eva Olsson tillsammans med sonen Bernt och hans särbo Inger Johansson. I knät har Eva ett foto med hennes svärfar och svärmor på väg i häst och vagn. En sådan som även Eva åkt i många gånger, bland annat till julottan. FOTO: VIAVINGA Eva minns jular för länge sedan DALSTORP Den 5 november firade Eva Olsson sin hundraårsdag och snart är det dags för henne att också fira sin hundrade jul. STT träffar Eva på Hjälmås äldreboende i Dalstorp, där hon bott sedan i januari och trivs alldeles utmärkt. Vi har kommit för att prata julminnen med Eva. Hur var julfirandet förr, för länge sedan, när hon var ung? Eva skrattar och säger att hon inte tycker att hon har något märkvärdigt att berätta. – Jularna förr var ju inte som nu, det fanns inte en massa saker att köpa, vi fick göra allt själva. – Men vi slaktade och det var väldigt mycket som skulle göras med det och sedan städningen förstås, allt skulle vara rent och fint. Slakten var en mödosam syssla. – Vi hade ju inte så många redskap som det finns nu, allt fick göras för hand. Köttet saltades i stora kar och korven saltades eller röktes och hängdes på en stång i taket i köket. Och så bakade vi förstås, hålkakor, som också hängdes på stången. Fler minnen kommer allt eftersom samtalet fortsätter. – Jo, om korven, jag minns också hur vi vände tarmarna ut och in och tvättade dem noga, sedan vände vi tillbaka dem igen innan vi gjorde korven i dem. Det var ett väldigt pilligt arbete! Julmaten var inte så märkvärdig, tycker Eva. – Risgrynsgröten hade vi förstås och julskinka, presssylta och rullsylta, som gjordes av det som gick att äta av grishuvudet. Man tog vara på allt och gjorde det som bitarna passade bäst till. Eva tystnar kort, så säger hon: – En sådan rullsylta vore roligt att få äta igen. Men julgodis och julklappar, hur var det med sådant? – Hasselnötter kunde vi plocka själva ute i hagarna, men annars minns jag inte. Julafton firades ju inte alls som nu. Vi skulle upp tidigt till julottan. Dit åkte vi med häst och vagn, eller släde om det var snö. Hästen skulle göras iordning och det tog sin tid att ta sig från Grimsås by till Mossebo kyrka. Ja, då var det gott om hästar i stallarna vid kyrkan. ”Man sprang dit med klappen, – Men julklappar, nej det kan jag inte minnas. Kanske fick vi något som vi behövde i klädväg eller så, men det var inget märkvärdigt. Så skrattar hon till. – Jo, en julklapp minns jag! Det fanns ingen tomte på den tiden, men ville man ge någon en julklapp, sprang man dit med den, öppnade dörren och kastade in den så fort man kunde och sprang därifrån. Man skulle helst inte bli sedd alls. – Det var grannens pojk som kastade in en julklapp till mig. Hur gammal kunöppnade och kastade in.” EVA OLSSON de jag ha varit? I början på tonåren, tror jag. I paketet låg i alla fall en äggskärare, en sådan där som man skivar ägg med. Jag hade aldrig sett någon sådan och trodde att det var en leksak. Så besviken jag blev! En leksak till mig, som var så stor! – Tänk att jag minns det än, det var nog bara för att jag blev så besviken och ledsen. I år ska Eva fira julafton hos sonen hans familj. – Vi blir inte så många tror jag, det var länge sedan vi alla firade jul ihop. Vi är för många. Ja, hon har en stor familj. Fem barn, nio barnbarn och 12 barnbarnsbarn. När hon firade sin födelsedag var de 38 personer runt bordet. Och numera får någon annan koka julgröten. Men det är bara ett par år sedan Eva lämnade den uppgiften vidare. ANN-LOUISE KJELLNER redaktion@stthuset.com Inge och Kommuner väljer lokal miljömärkt el SJUHÄRAD Från och med årsskiftet får Svenljunga och Tranemo kommun el producerad med sol, vind, vatten eller biobränsle. Leverantör av den miljömärkta elen blir Borås Elhandel. De ska leverera till kommunernas alla anläggningar och fastigheter. Det nya avtalet gäller från och med 2016 och hela 2017 med möjlighet till två års förlängning. Elbolaget distribuerar nu el till fem kommuner i Sjuhärad. Förutom Tranemo och Svenljunga försörjer man även Borås, Ulricehamn och Bollebygds kommunala anläggningar och fastigheter. Tar hänsyn till miljö, klimat, djur, växter och människor. – Vi är glada över att få leverera el till Svenljunga och Tranemo, säger Katarina Stern, försäljningsansvarig på Borås Elhandel. Det är viktigt för oss att vara starka på hemmaplan, det bekräftar att vi är ett tryggt och konkurrenskraftigt elbolag. När det gäller Svenljunga och Tranemo har båda kommunerna valt att göra tillvalet Bra Miljöval. Det innebär att den el som Borås Elhandel ska tillhandahålla är producerad med sol, vind, vatten eller biobränsle. Det innebär också att den förnybara elproduktionen på så sätt tar hänsyn till miljö, klimat, djur, växter och människor. Totalt kommer Borås Elhandel att leverera 80 GWh att till Borås, Ulricehamn, Bollebygd, Tranemo och Svenljunga. De tre sistnämnda står för 20 GWh, vilket motsvarar den el som krävs för att värma upp cirka 1 000 eluppvärmda villor. PER-OVE STÅHLBRAND perove@stthuset.com