BD 1
Passion för Italien ”Idén att kunna jobba med Ita
lien på något sätt växte i mig och planen att importera olivolja ledde mig till en sommelierutbildning på Restaurangakademin, och resten är historia, haha. Jag tog ett steg in i vinvärlden och kom aldrig ut igen.” TEXT OCH BILD: PÄR STRÖMBERG Som en liten spelare på den växande scenen med vinimportörer i Sverige så har Pernilla Nilheim från Vinolio vad som krävs för att skapa sig ett rykte och ett snabbt växande antal följare och kunder. – Jag är riktigt stolt över mina fantastiska vinodlare jag samarbetar med och det som gör mig gladast med Vinolio är mina resor till vinodlingarna och när restaurangägare, vinsmakare eller vanliga vinälskare förstår och uppskattar mina viner. Jag strävar efter att vara konsekvent och ha en röd tråd genom mina viner – att de är genuina. Mina vinodlare kompromissar inte, de inrättar sig inte efter någon annan. De skapar viner som har sitt eget uttryck, för just det området och till och med för just den vingården. De jobbar alla själva ute bland vinrankorna och jag har deras förtroende att förmedla deras hantverk. Det är egentligen mitt uppdrag – att få konsumenten att känna att det faktiskt är någon bakom flaskans innehåll. Att det är på riktigt, berättar Pernilla. Att Vinolios vinportfölj idag har vuxit till en imponerande samling, med producenter som Stefano Amerighi och Carlo Tanganelli i Toscana, La Distesa i Le Marche, Nino Barraco på Sicilien, Camillo Donati Emilia-Romagna, Cascina Roccalini/Paolo Veglio, Piemonte, Barbacàn i Lombardiet och Cantine Guttarolo från Puglia, är något Pernilla kan se tillbaka på med glädje och stolthet. Pernillas kärlek till Italien slog till redan som 15-åring. Folket, dofterna, maten, kulturen – allting attraherade henne och som 22-åring flyttade hon till Siena och Florens där hon sammanlagt bodde i tre år. Hon studerade till att bli hudterapeut och jobbade på restaurang på kvällarna, lärde sig språket och kom närmare det italienska vardagslivet. När hon väl kom hem igen var längtan tillbaka för stark så tillsammans med sin väninna Sandra öppnade hon en liten italiensk restaurang på Södermalm. – Vi tog över ett litet taxikafé på Erstagatan som vi förvandlade till ett italienskt 50-talskafé. Jag var otroligt upptagen på luncherna när jag serverade alla färska grillade focaccias och pasta med hemmagjord pesto. Det här var 1998 och dessa rätter var hot stuff på den tiden, säger Pernilla. De växte snabbt ur lokalen och flyttade runt hörnet till vad som är Caffé Nizza idag där de öppnade den populära spaghetterian Zucchero. - Vi gick all in. Och vi gjorde allt från att leta efter möbler på loppmarknader, göra pastasås från scratch och ta hand om gästerna till all administration. Till slut fick vi också rättigheter och kunde ha öppet på kvällstid. Det gick bra och var en kul tid men efter sju år bestämde vi oss för att sälja och gå vidare, säger hon. Med erfarenheterna från Zucchero i ryggsäcken har Pernilla dragit många lärdomar från tiden i restaurangbranschen. – Jag har lärt mig att skynda långsamt. När vi hade Zucchero skulle vi absolut ha väntat på genomtänkta beslut. När det började rulla så hände det så snabbt och till slut kunde vi inte hänga med och förlorade lite av känslan för vad vi hade byggt upp. Så nu tar jag det steg för steg för det är så många bitar att hålla reda på och jag vill bygga något som håller i längden, säger hon. Med dagens breda portfölj och uteslutande fokus på italienska viner så är hon inte angelägen att blicka vidare. – Man ska aldrig säga aldrig men Italien är väldigt spännande. Många vingårdar väljer att ta ett steg tillbaka och försvara det originella. De återupptäcker gamla glömda druvsorter, blandar blå och gröna druvor, gör colfondo och spumante i alla möjliga regioner med alla möjliga olika druvor och de så kallade orangea vinerna är överallt. Det händer mycket, det är kreativt och spännande och jag har just börjat min resa. Min styrka i Italien är att jag kan språket, många kan inte prata engelska och med hjälp av min italienska känner jag att jag får en bättre känsla för vem de är. En del kan man inte ens få tag på ifall man inte pratar italienska. Enda sättet att få kontakt kan vara att ringa dem på deras landlina vid lunchtid när de är inne och får en tallrik pasta. När du så får tag på vinmakaren och lyckas boka ett besök på vingården så är det den bästa känslan. Besöket sträcker sig ofta över flera timmar, ute på odlingen, i vinkällaren och de bjuder på salami och ost och såklart en vinprovning. Det är underbart! Att bara möta vinmakaren och hans eller hennes viner. Jag är verkligen inte någon expert-sommelier men jag 24 tror att jag är en ganska bra detektiv och jag spenderar många kvällar med att läsa vinartiklar, vinbloggar och vinforum, allt på italienska, för att verkligen förstå och hänga med i den småskaliga hantverksvärlden av italienska viner. Hela världens viner är för stort för mig att bemästra och livet är för kort så jag har valt att satsa på Italien och att göra det bra, berättar hon. Med hennes fokus på ekologiska producenter så är det också fler aspekter som ligger i valet av vem hon ska jobba med. De ska behandla naturen med omsorg. – Inga av dem jag jobbar med använder sig av kemiska pesticider på sina vingårdar. I vinkällaren använder de sig av sin skicklighet som enda tillsatsen och väldigt lite sulfiter, om ens något alls. De har alla stor respekt för miljön, men många av dem saknar ekologisk certifiering. För de små odlingarna är det för dyrt och jag är den som får bestyrka hur de jobbar gentemot konsumenten. Jag väljer att jobba med odlare där jag inte bara hittar goda viner men också en genomgå