NG Gbg 1
tortera den här personen? De flesta människor säg
er nej. Men i takt med att filmen tar strypgrepp på en börjar man känna att ”Fan, dra ut en tand i alla fall” eller ”Det måste väl vara värt att hugga av ett finger?”. – Då blev jag inspirerad. För att om det här hade varit en bok som jag hade skrivit hade jag försökt få in så mycket. Det hade varit långa samtal om brott och straff och etik och moral. Varför ska man ha det egentligen? Varför ska man förklara livets mening med varje bok? Varför kan det inte bara få vara en härlig ren historia? Där förstod jag varför mina romaner aldrig har varit några fullträffar. Det är väl skillnaden på podden och romanerna. Man kan låtsas i 20 minuter att man är på väg att förklara livets mening, sedan kommer Alex och sticker hål på det och så kan vi skratta åt det. Men i böckerna finns inte Alex där och sticker hål på det. Du gör ju anspråk på att beskriva allmängiltiga njutningar. Har din redaktör fått dig att stryka några njutningar som du trodde att alla människor delade, men som tydligen bara var Sigge Eklunds njutningar? – Nej, inte riktigt. Däremot förstår jag ju att jag är privilegierad när förläggaren säger att jag kanske inte behöver beskriva det lyxigaste i mitt liv. I kapitlet Nattlig flygplanskabin skriver jag ”Här kommer hon, flygvärdinnan med de nybakade kakorna. Och doften sprider sig i kabinen.” För att min brorsa bjöd mig på en förstaklassbiljett en gång. Då kom de 22 NÖJESGUIDEN | NR 08, 2020 med nybakade kakor. Det är ett minne som jag har för resten av livet. Man vaknar någonstans mitt över Atlanten. Man är helt fri. Jag känner ganska många människor som tycker att det är jobbigt att flyga. Är det inte underbart att köpa lite tidningar… Jag minns att du har sagt att flygresor är ”böckernas konserter”. – Har jag sagt det? Fan vad bra. Det är nästan irriterande när man får veta att de har wifi. För då vet man att man kanske inte kommer motstå frestelsen. Men jag vet ju att 99,9 procent av alla människor inte flyger förstaklass. Inte jag heller. Jag har bara gjort det en gång. – Men det är klart att jag har undrat om den här boken är en parodi på en priviligerad människas liv. Men jag tror inte det. Däremot skulle jag kunna tänka mig att jag hade kunnat älska att hata den här boken när jag var 26 och inte mådde särskilt bra. För det är en person som vältrar sig i välmående. Men jag tror att alla som har läst mina tidigare böcker eller har lyssnat på podden vet att jag också mår dåligt ibland. I boken skriver du att bra litteratur inte är uppbyggande, utan bryter ner. Vilka böcker har brutit ner dig på sistone? – Jag läste en bok om den där bussen från Kista som åkte in i en bergvägg när de var på klassresa i Norge 1988. Tolv barn dog. Jag växte upp i Akalla och skolan låg ganska nära min. De var lika gamla som jag och tre av de som dog gick i min teatergrupp. Det var en sån jävla central händelse i min barndom. Bilderna från den där kraschen. SIGGE BERÄTTAR ATT boken är skriven av en präst som höll krissamtal med familjerna efteråt. Han visste inte att den fanns förrän han hittade den i en loppislada på Gotland. – Ingen bok som kommer ut ny och som man köper på Akademibokhandeln kan slå en gulnad pocket från -91. Det är någonting med detektivkänslan i att man själv har hittat den. Det är nästan som att det är en hemlig uråldrig skrift. Också mysteriet. Vad hände med alla de där barnen som överlevde? Vad hände med deras föräldrar? När man läser boken förstår man att det är så jävla komplext med familjer som är med om ett trauma. Vissas liv har gått under. Andra fick ett nytt barn året efter och är stabila. Men det känns fräscht att inse att verkligheten är mycket mer komplicerad än vad man tror. Har du sett Ruben Östlunds filmer? Ja. – Jag tycker de är som bäst när man inte förstår vad det handlar om. Så fort man förstår att han vill berätta om hur mansrollen är i gungning eller att pk-samhället är skadligt, då blir scenerna svagare. Den bästa konsten är såklart när den sätter igång saker som man inte vet vad det är. Därför är det så sorgligt att så många idag verkar tycka att konst ska vara uppbygglig eller utbildande. Det finns till och med recensioner som kritiserar huvudrollsinnehavaren. Jag älskar Liv Strömquist. Men jag fick kritik från henne för hur en av mina romankaraktärer uttalade sig, som om det vore fel att låta en sådan karaktär vara med i en bok. Det finns ganska mycket av det nu, att konst ska vara utbildande. Det har ju varit flera debatter i USA de senaste åren där till exempel en icke-latino skriver en bok om en mexikan och utsätts för jättemycket kritik. Man vill ju läsa litteratur för att den river ner saker, inte bekräftar det man redan vet. Du har själv pratat om att du vill skriva en bok om hur det är att vara svart. Varför känns det angeläget? – Det är lite som det vi pratade om förut, vad är det svåraste man skulle kunna göra? Det har varit så intressant att bo i USA. Jag har blivit så mycket mer intresserad av rasism och rasfrågan sedan jag kom dit. På ett sätt är den lättare att studera där. Den är närvarande hela tiden. Bara du går på McDonalds ser du att alla bakom kassan är svarta och alla som handlar är vita. Jag tänker att det hade varit väldigt utbildande för mig att leva i en svart romankaraktär några år. Det är först nu jag är intellektuell intresserad av rasism. Jag vet inte varför det där är så. Antagligen för att jag växte upp i Akalla, där rasism var så jävla på tapeten. Varje dag i skolan pratade lärarna om hur hemskt rasism är. Till slut blev man döv för det. Det blev så ointressant, eftersom deras uppläxande av oss var mekaniskt. Det var också svårt att känna igen sig i beskrivningarna, för Akalla var fullt av så många olika folkgrupper som hatade varandra.