Vårdfokus nr 5

Vårdfokus Ordföranden Vårdfokus Att ta farväl i visir Vårdfokus Aktuellt#5 Vårdfokus Hallå där! Vårdfokus Frågeakuten Vårdfokus Mardröm från iva Vårdfokus Min coronavardag CORONAVARDAG ”Hade jag inte varit livrädd förut s å var jag det nu” Nyexade iva-sjuksköterskan Sara Lindqvist berättar om sina första veckor på jobbet — mitt under brinnande pandemi. I 32 januari i år tog jag min magisterexamen vid KI och blev äntligen intensivvårdssjuksköterska. Det har varit ett av mina stora mål sedan långt innan jag blev färdig med grundutbildningen. Jag började arbeta på iva på Nya Karolinska och var förstås både förväntansfull och livrädd. Iva på NKS är en stor avdelning på två plan som tidigare varit två olika intensivvårdsavdelningar; civa och niva. Nu är de ihopslagna vilket gör avdelningen minst sagt bred. Utvecklingskurvan går från noll till hundra på en sekund. Jag var beredd på att det skulle bli otroligt utmanande, men jag var aldrig beredd på det här. Jag hann få mina åtta veckors introduktion och under den tiden spreds covid-19 över Stockholm och landet och världen. Där och då kändes coronaviruset fortfarande avlägset, trots att mina kolleger var i full färd med att bygga upp de nya covid-avdelningarna på NKS och i Älvsjö. Inte ens när jag vårdade min första covidpatient kändes det verkligt. Jag tänkte: ”Det blir nog inte så stort som de befarar. Snart är det över.” Och plötsligt så stod jag ändå där. På egna ben, med ansvar för fyra mycket svårt sjuka covidpatienter. Tre 12,5-timmars nattpass framför mig. En kort rapport av en utmattad och stressad sjuksköterska som arbetat en lång dag. Jag skrev hafsigt ned det jag hann på baksidan av en artärgas-lapp och kände svetten i panSARA LINDQVIST, NYUTEXAMINERAD INTENSIVVÅRDSSJUKSKÖTERSKA nan och på ryggen under all skyddsutrustning i plast. Hur skulle jag kunna vårda dessa fyra patienter? Jag bet ihop och försökte tänka tillbaka på i somras när jag hade hand om 16 patienter på en ortopedavdelning. Inte samma sak, men en likhet finns ju, att behöva ha extremt mycket i huvudet. Samtidigt. Skillnaden är ju förstås stor; att vara helt ny i sin profession, en helt ny sjukdom att handskas med. På rad låg de: två på rygg, två på mage. En surrealistisk syn. 100 procent syrgas i ventilatorn men ingen förbättring. Tubstopp och cirkulatoriskt instabila. Läkemedel som jag aldrig hade stött på förut. Kollegerna som jag nätt och jämnt lärt mig namnen på kände jag inte igen bakom skyddsmask och visir. Hade jag inte varit livrädd på jobbet förut så var jag det nu. När första veckan var till ända hade jag arbetat 64 timmar, både dag och natt. Jag sov mig genom mina två lediga dagar. Drömde mardrömmar. Så här, ungefär en månad senare, känns det som att evigheter har passerat. Jag har lärt mig så mycket. Framför allt har jag lärt mig att min nya arbetsplats är full av fantastiska kolleger. Så mycket stöd som jag har fått. Man måste vara öppen och ärlig mot sig själv och andra om att man är ny. Ett bra teamarbete har väl aldrig varit lika viktigt som nu. Jag har fått arbeta i team med fantastiska och kompetenta undersköterskor, att som ny iva-sjuksköterska få ta del av allt de kan inger en otrolig trygghet. Tack för det. Trots det talas det i media mest om oss sjuksköterskor. Alla vi som arbetar här vet att våra olika kompetenser är nödvändiga, det blir extra tydligt när man vårdar så många fler patienter än vanligt. Jag är också imponerad av alla andra sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och studenter som kommer och hjälper oss. De som inte är intensivvårdspersonal. För många av dem är det ju en helt ny värld. En natt arbetade jag med en nyutexaminerad operationssjuksköterska, vi tog examen samtidigt. Och så stod vi mitt där i krigszonen tillsammans. Vem hade trott det? Jag minns att det var ett bra pass. Jag fick lära honom saker som jag själv nyss lärt mig. Vi skrattade mycket mitt i allt det overkliga, det måste man också få göra. Det är skratt och det är gråt. Det är mycket som är väldigt sorgligt att se. Ofattbart sorgligt. Patienterna dör utan sina närstående vid sin sida. Man får göra det bästa av det man har. Vi har inget annat val. Jag är imponerad över hur alla försöker hålla modet uppe, stöttar, skrattar, fastän energin nått botten för längesedan. De första veckorna drömde jag mardrömmar om jobbet varje gång jag sov. De har blivit färre nu. Jag vet att vi tillsammans är ansvariga för patienterna och ingen står där ensam, även om det ibland känns så. Det måste få vara så helt enkelt, annars hade det tagit slut för länge sedan. VÅRDFOKUS. NUMMER FEM 2020 ”Ett bra teamarbete har väl aldrig varit lika viktigt som nu.” Vårdfokus Oron sprider sig Vårdfokus Utredda fall Vårdfokus Florence & Nightingale Vårdfokus Extra: Barnmorska Vårdfokus Extra: Biomedicinsk analytiker Vårdfokus Extra: Röntgensjuksköterska Vårdfokus Extra: Sjuksköterska Vårdfokus Pandemier genom tiderna Vårdfokus Student Vårdfokus Ledarskap Vårdfokus Läs & lyssna Vårdfokus Medlemssidor