Omtanke 1
Henrik växlade mellan perioder av nedstämdhet och
hyperaktivitet, men ingen förstod att det var bipolär sjukdom det handlade om förrän 2008 då han fick sin diagnos. Foto: Sara Johari Det går liksom att dricka sig igenom hela kurvan från manisk till deprimerad, med inbillad nytta hela vägen. Jag är tacksam för att jag inte hann fastna i annat elände som andra droger. När han sökte hjälp var det för att han var deprimerad. Men mötena med terapeuten gav inget. – Min barndom ältades till förbannelse, men där hittade vi förstås ingenting. Vi grävde på fel ställe. Jag var förbannad på min psykolog under flera års tid, för att han aldrig såg min sjukdom, som många 16 | www.ssil.se år senare förklarades som ett skolboksexempel. Hur kunde han missat det här? Senare insåg jag att jag bara hade sökt hjälp när jag var nere, är man uppvarvad och glad söker man ju sällan hjälp. Så han kunde omöjligen ställa rätt diagnos när han bara såg halva sjukdomen, resonerar han. UNDER FLERA ÅR levde Henrik med skuldkänslor, samtidigt som han tänkte att han hade sig själv att skylla. – Jag höll på med ett slags dubbelbestraffning. När jag mådde dåligt intalade jag att det var rätt åt mig. Det kändes som att jag bara var en börda för alla, minns han. 2008 fick Henrik diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Allt hade då satts i sitt sammanhang, när han gick till en missbruksenhet med sina allvarliga alkoholproblem. Det tog tid för honom att landa i att han hade en kronisk sjukdom. – Jag kunde inte acceptera det här, ville inte att det skulle stämma. Jag visste nästan ingenting om bipolär sjukdom och