Nöjesguiden 1
CHIMÄREN Att regissören Alice Rohrwacher jämförts
med landsmannen Federico Fellini är inte konstigt. I Chimären finns det ett drömlikt bildspråk och verkligheten flyter ihop med mystiken likt i den sistnämndes mästerliga filmer. Engelsmannen Arthur (Josh O'Connor) återvänder till en italiensk by på landsbygden. Stukad, tilltufsad och sårad men samtidigt sökande efter sin försvunna kärlek tar han upp kontakten med sitt gamla gäng av gravplundrare. Han har nämligen en magisk egenhet som gör att han kan hitta artefakter vilket gett honom smeknamnet ”chimären”. O’Connor, mest känd som den unga prins Charles i teveserien The Crown, spelar på valpigheten och den undertryckta vreden från den rollen även här. Hans lågmäldhet fungerar väl. En tragikomisk karaktär i sliten kostym, som hämtad från den italienska filmhistoriens neorealistiska arkiv. Eller från vår egen Lars Molin. Rohrwacher är ingen Fellini än. Men samtidigt som Chimären är lite väl absurd och märklig så är den även intressant. Det blir en dubbelhet i ett tröttsamt konstnärligt drama men också en underhållande film där personerna och berättelsen fångar upp intresset. Och Isabella Rossellini i en liten biroll som dryg matriark visar på hennes förmåga att även i mindre roller föra in både hetta och humor. Hon hunsar sin adept och hushållerska och trycker till de betydligt yngre men mycket tantigare kvinnorna runt henne. Alice Rohrwacher är en av Italiens mer spännande regissörer som lyckas blanda nutid med dåtid med ett eget nutida perspektiv. I Chimären finns allt detta med men längden på filmen ger upphov till sömniga och flummiga transportsträckor. Men som sagt, filmen har något som håller en kvar till upplösningen. ANDREAS HEILBORN FILMRECENSIONER Det här har Nöjesguidens filmresencenter tyckt till om den senaste månaden. Fler recensioner finns på ww.ng.se. SOMMAR UTAN VÅR ”Det tycks mig som att allt vackert i denna värld fastnar i de nät vi spinner innan det når oss”. Orden sägs i filmen Sommar utan vår av lärarinnan Nuray som fått sitt ena ben bortsprängt då självmordsbombare orsakade en explosion i hennes skola. Och de sätter fingret på filmens huvudperson Samets problem. Samet är lärare i en liten by i Anatolien i Turkiet men ska efter fyra år där snart få bli omplacerad och hoppas då få flytta till Istanbul. I skolan där han är bildlärare är hans elev Sevim hans stora glädje och han köper presenter till henne och kan inte låta bli att ge henne frågan för ofta i klassrummet. När andra lärare beslagtar ett kärleksbrev som Sevim skrivit och Samet ljuger för Sevim om att han rivit sönder det skapar det dock en spricka i deras relation. Och när han introducerar Nuray för sin kompis Kenan och inser att hon föredrar Kenan över honom själv och att de båda träffas i smyg utan honom blir han som besatt av att ställa sig i vägen för deras relation, trots att han presenterade dem för varandra för att han själv inte var intresserad av Nuray. Sommar utan vår är en väldigt vacker film. Utan förskönande eller överdrifter ger den oss en naken helkroppsbild av en den makt- och riktningsslöse mannens desperation. Det är lätt att tänka på Hjalmar Söderbergs ord: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Precis så agerar Samet. Och det är intressant att följa en huvudperson som hela tiden förstör för andra och sig själv men som också blir konfronterad om vad det egentligen är som driver honom. Dialogen är en njutning och för tankarna till maktkamper hos Victoria Benedictsson, Bergman, Strindberg och Shakespeare. Merve Dizdar är fantastisk som den genomskådande Nuray och om filmen visar något så är det kanske sanningen i orden att ”där det finns makt kan det inte också finnas kärlek”. VIRVE IVARSSON 44 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2024