Nöjesnytt Växjö 1
strömförande lokal rock Hårdrocken har alltid haf
t ett starkt fäste i våra trakter och genom band som Bullet, Dynamite, The Scams och Bellybuster har framför allt AC/DC:s påverkan lyst igenom. Nu kan Växjö lägga ännu ett namn till listan – STRÖM. Det som gör att STRÖM sticker ut lite extra är, förutom det nästan kusliga svänget, att de faktiskt sjunger på svenska (!). Och de gör det förbaskat bra! Debutsingeln Tiden Sjunger gjorde direkt stort väsen av sig i pressen och det är inte svårt att förstå varför: det var väldigt länge sedan – om någonsin – hård rock på svenska svängt så här mycket och låtit så bra. Heja! harry håller stilen Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Jag tillhör en av de få vuxna som öppet erkänner att de faktiskt gillade One Direction. Visst var det pubertalt och mer än lovligt cheezy, men det var samtidigt otroligt smart förpackad pop, med mer finess än vad man kunde tro vid ett första ”öronkast”. Men att Harry Styles skulle utvecklas till den fullfjädrade popsnickare han är idag trodde jag faktiskt inte. Hans båda tidigare album, Harry Styles (2017) och Fine Line (2019) har varit bra, bitvis riktigt bra. Harry’s PHouse är mer än så. Det är kronan i juvelen i Harry Styles karriär. förförisk trolldryck gudabenådad tandvärk Egentligen trodde jag nog att min kärlek till och fascination för Post Malone och hans musik i stort sett bara var en nyck, ett utslag av någon sorts musikalisk medelålderskris. När han släppte sitt samarbete med The Weeknd, One Bad Move, försökte jag därför stävja min entusiasm och tänka ”jaja, en bra singel till fick han väl ur sig”. Men nu när albumet Twelve Carat Toothache äntligen är här är det bara att kapitulera. Det är inte lika omtumlande bra som Hollywood’s Bleeding, men bra nära. Därmed befäster Post Malone sin ställning som en av 00-talets absoluta bästa, och viktigaste artister. Åtminstone i min lilla värld. Ingen definierar brittisk dansmusik på 20-talet bättre än Dua Lipa. Via sina fenomenala singlar Don’t Start Now, Levitating och Love Again har hon hittat ett uttryck som omisskännligt hennes eget, med grundstenar från både klassisk soul, funk och disco och 1990-tals-techno. När självaste Calvin Harris kallar hoppar Dua naturligtvis på tåget och tillsammans har de skapat den förföriska Potion, där man på ett utsökt sätt lyckas väva in vibbar från amerikansk västkustsmör-traditionen. Resultatet är som om Ibiza och Kalifornien bestämt sig för att skapa en egen liten nation i Karibien. otäckt vacker Oliver Sim från The Xx är aktuell med albumet Hideous Bastard, där han enligt egen utsago utforskar sina erfarenheter att leva med HIV. Tungt ämne, för man väl ändå tycka, men första singeln Hideous är utomjordiskt vacker hymn, där Sim – precis som själsfränden John Grant – på slak lina lyckas balansera på rätt sida om patetikens och pretentionens gräns. Naturligtvis är det också ett smärre genidrag att plocka in kastratsångens okrönte drottning Jimmy Somerville från Bronski Beat och The Communards i rollen som skyddsängel. Pompös självömkan har sällan låtit så bedårande. bush springer upp för listorna igen Att musiken spelar en enorm roll i dagens tv-serier är ingen nyhet, och många artister har fått nytt liv tack vare det. Ett aktuellt exempel är Stranger Things på Netflix, där Kate Bushs gamla hit Running Up That Hill spelar en central roll i senaste säsongen. Vilket medfört att den rusar uppför listorna igen, 37 år efter att den först släpptes. Det är ju kul. Men det vore ännu roligare om en yngre generation också fick upp ögonen för hela denna unika artists backkatalog, som rymmer en uppsjö makalösa låtar och magiska album. Det är bara att börja med debuten The Kick Inside från 1978 och leta sig framåt. Jag lovar, det kommer att vara värt det.