DT 1
text: Amanda Båmstedt foto: Daniel Takcs Filmbran
schen känns för trång för Mia Engberg Mia Engberg är ett namn som klingar bekant för den filmintresserade. Hon tycks ha en unik förmåga att strunta i de begränsande ramar som finns i filmskapandet, hon går sin egna väg. Den autofiktiva essäfilmen Belleville Baby (2013) som grundar sig i ett lapptäcke av gamla och nya super 8-bilder samt ett telefonsamtal från ex-pojkvännen Vincent där han berättar att han suttit i fängelse en längre tid blev inledningen till trilogin som hon just nu arbetar med. I biosalongerna kan publiken nu se del två av trilogin som går under namnet Lucky One. Filmen är till skillnad från Belleville Baby, som Mia Engberg gjorde nästintill helt själv, en spelfilm. Processen bakom de båda filmerna skiljer sig åt, den här gången har teamet och produktionen varit större och hon har även haft skådespelare. Att det skulle bli just en trilogi var dock ingen självklarhet. – När jag hade gjort klart Belleville Baby fick jag idén om det här med att vara kriminell och att jobba på samhällets skuggsida. Att ha ett våldsamt jobb och hur det skulle vara att komma hem till sitt barn på 10 djungeltrumman.se • 2019 natten från att ha gjort något obehagligt. Hur kärleken och våldet kan rymmas i samma människa. Så började jag tänka på hur det hade sett ut om Vincent hade haft en dotter. Den förra filmen är delvis dokumentär men den här är en fiktion som jag har skrivit utifrån den tankegången. Den som har sett någon av Engbergs verk märker snabbt att hennes filmer inte följer samma upplägg som spelfilmer vanligtvis gör. Hon använder sig av ett friare angreppssätt och tycks inte vara lika bunden av de oskrivna regler som de flesta långfilmer tillämpar. I tidigare intervjuer har hon pratat om att det känns som att alla regissörer gör film på samma sätt. – När vi jobbade i spelfilmsformatet i Paris så märkte jag att det finns väldigt inrutade traditioner kring hur saker ska vara. Det ska gärna vara jättelånga arbetsdagar, man ska vara som en atlet och köra på. Jag är van vid att jag får ändra mig genom processen, men när vi jobbade med mitt franska produktionsbolag så fanns det ett schema. Mitt liv och hur det skulle vara var inrutat in i minsta