Nöjesguiden GBG 1
V art jag än vänder mig tycks en ny internationel
l kris torna upp sig. Eller, det är kanske inte riktigt sant – jag vänder mig inte särskilt mycket nu för tiden, utan sitter snarare klistrad framför nyhetsnotiserna på telefonen som alla andra. Eftersom jag tillhör generationen som växte upp efter kalla krigets slut har jag förskonats Kubakrisen, kapprustningar och darrande fingrar över stora röda knappar. Visst har det funnits konflikter, men de har ju allt som oftast skett på avstånd – för den som haft turen att bo under en sten. MEN NU ÄR det många år sedan jag flyttade ifrån den sten jag växt upp under, och känslan över ett stundande världskrig känns alltmer påtaglig. Om inte ”omvärldsångest” hamnar på nyordslistan 2025 är det jag som skickar ett argt mejl till Språkrådet. Jag lever i en känsla som inte ens sociala sammanhang kan få mig att glömma. Det räcker liksom inte att man läser om Trump, Musk och Putin ett tiotal gånger om dagen, nu har dessutom människor som inte läser längre än en rubrik gått och blivit Marcus Oscarsson. Då är det tryggare i hemmets lugna vrå. Men då är jag ju själv med mina tankar, och jag kan ju inte ägna resten av livet åt att sträcktitta serier? Nej, det behövs något annat, en riktig verklighetsflykt. Men vart ska man fly när det är världen runt en som är roten till ens inre mörker? ATT RESA UTOMLANDS vore idiotiskt. Utomlands? Det är ju där det händer? Möjligtvis hade jag kunnat styra kosan mot någon av de sista ännu icke förstörda ösamhällena, men då krävs både tid, pengar och upptäckarlysta – inget av vilket jag har gott om i dagsläget. Eftersom västvärldens kolonialism av dessa typer av samhällen är anledningen till att denna jord är så sopig känns det också fel att bidra till det. Dessutom skulle jag få klimatångest av att flyga runt halva jordklotet. Nej, det behöver ske på hemmaplan. EFTER ATT HA konstaterat att skyddsrummen runt om i Stockholm inte skulle scratch that itch bestämde jag mig därför att prova på floating – jag ska isolera mig själv i en vattentank. PÅ FÖRETAGETS HEMSIDA går det att läsa följande: ”Tid och rum försvinner under tiden du flyter. Du kopplar fullständigt bort omvärlden och alla dess krav”. För första gången på länge känner jag mig verkligen sedd. Tydligen ökar floating det kreativa flödet, och kan enligt hemsidan till och med hjälpa skribenter att få nya uppslag till artiklar. Förena nytta med nöje? Taget. Jag får höra att 50 minuter i tanken tydligen ska kännas som sex timmars sömn, ett påstående som jag är skeptisk till. Två timmar hade jag kunnat gå med på, men sex?? Det är ju en fullgod natts sömn för den som likt jag varvar ner innan läggdags genom att scrolla ändlöst bland klipp på laotisk kokkonst eller tio sekunder långa Seinfeld-reels. TEKNIKEN UTVECKLADES REDAN 1954 av läkaren och psykoanalytikern John C. Lilly som ett experiment kring sensorisk deprivation. Tydligen använde han själv dessa tankar i kombination med LSD för att lära sig kommunicera med delfiner. Denna information sväljer jag dock med hull och hår, helt utan ett källkritiskt öga. Ryssarna hade valen Hvaldimir som spion, så det känns liksom inte helt otrovärdigt. Med tanke på att hans hjärna måste varit sönderbränd av syra är det också mycket troligt att Lilly faktiskt var övertygad om att han kommunicerade med delfiner. Fenomenet floating fick därefter större genomslagskraft i och med filmen Altered states, som också är baserad på Lillys experiment – en ren reklamkampanj för dem som förknippar ayahuasca och mordlystna primater med själslig avkoppling. FLOATING ÄR MED andra ord inte alls en ny företeelse – men nytt för mig. Eftersom jag vanligtvis försöker undvika potentiell egodöd och inte har haft särskild lust att prata med andra däggdjur har denna aktivitet, likt mycket som faller under new age-paraplyet, under åren förpassats till periferin. Men beggars can’t be choosers och om det står mellan att betraktas som en trädkramande hippie och att långsamt förgås framför ljuset av en DN-notis i telefonen är valet enkelt. Helst hade jag föredragit kryogenik, men eftersom vi fortfarande är långt ifrån att frysa ner oss själva i väntan på att världen på ett magiskt sätt ska ordna sig blev det upp till den holistiskt kodade kusinen att lösa mina våndor. Ett ljummet bad låter dessutom bra mycket trevligare än att cosplaya ismannen Ötzi. En solig fredagsförmiddag tar jag mig därför in genom en oansenlig dörr i utkanten av stan, in i sinnesnärvarons sköte. DET FÖRSTA SOM slår mig är att alla etablissemang av denna sort ser exakt likadana ut – som en blandning av ett sparesort och In O Finn. Det är någonting med kombinationen av den ljumna luften, saltstenar och plastorkidéer som gör att stället upplevs som exklusivt och billigt på samma gång. Mannen som möter mig är sedvanligt klädd i slappa yogakläder och har en röst som hämtad från avslappningsbanden man lyssnade till på vilan på dagis. Han verkar så avslappnad NR 3, 2025 | NÖJESGUIDEN 33