Utmärkt Helsingborg 1
KORSETTKRIGET Korsetten är ett av de mest kontrov
ersiella klädesplaggen i modets historia. Vid slutet av 1800-talet fördes en het debatt i Sverige om korsettens vara eller icke vara. Ett litet plagg blev en stor politisk fråga. Men handlade debatten verkligen bara om kläder? Vad kan korsettkriget berätta om dåtidens syn på kvinnligt och manligt, kroppsideal och klass? Utställningen har producerats av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, och utvecklats i nära samarbete med Henric Bagerius, historiker vid Örebro universitet. Om bakgrunden till utställningen säger han: - Varför är det viktigt att göra en utställning om korsetten? Jo, det här är ett klädesplagg – en obetydlig detalj i den mänskliga historien, tycker nog en del – som likafullt kan vara en nyckel till dåtiden. Korsetten öppnar upp en dörr till det förflutna och hjälper oss att upptäcka olika uppfattningar om kropp, kön och sexualitet under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Här i Helsingborg känns det också självklart att inkludera Nanny Palmkvist (1862-1940). Hon var folkskollärare som engagerade sig ibland annat i rösträtt, jämställdhet, folkbildning, djurrätt och barnrätt. Dessutom var hon en av de första kvinnorna som cyklade i Helsingborg. Det fick en hel del helsingborgare att sätta kaffet i vrångstrupen eftersom hon gjorde det utan korsett och med en kjol som slutade några decimeter ovanför anklarna. KORSETTKRIGET – en kamp om kvinnlighetens former vid förra sekelskiftet Dunkers kulturhus 10 juni – 7 januari 2024 Monumental enkelhet Louisiana ställer ut den första presentationen någonsin i norra Europa av Niko Pirosmani (1862-1918), Georgiens mest kända konstnär. Niko var en självlärd skyltmålare och medellös vagabond vars enkla och lysande skildringar av människor och vilda djur har en ikonisk karaktär som talar direkt till oss än i dag. Utställningen arrangeras av Fondation Beyeler, Riehen/Basel och Louisiana och genomförs i samarbete med Georgian National Museum och Georgias Ministry of Culture, Sport and Youth. Med stöd från Infinitart Foundation. Kan man vara så bra som “okänd” och samtidigt en klassiker? Det är i alla fall sällsynt att hitta en konstnär på 1900-talet som få omedelbart hört talas om och som ändå har en bred, omedelbar dragningskraft i överflöd. Men det händer – och inte minst om du låter blicken söka i Europas avlägsna hörn. I Georgien – längst ut i Svarta havet, sett från våra ögon – möter man alltså Niko Pirosmani (1862-1918), som bor och verkar i huvudstaden Tbilisi kring förra sekelskiftet. Han dör okänd, ingen känner till sin begravningsplats, och ändå har han sedan dess blivit landets mest kända konstnär, en nationalklenod, känd och beundrad i hela trakten och uppskattad av många konstnärer, men i stort sett okänd på våra breddgrader – tills nu. Pirosmani var länge skyltmålare, hans bildspråk är därför starkt och enkelt och har ett direkt tilltal till oss, och om det verkar naivt så måste man säga att naivitet är makt. Det råder ingen tvekan om att Pirosmani är helt medveten om vad han gör och om sina handlingssätt. Djur, människor runt måltiden, människor från det dagliga livet i Georgien, livet på landsbygden och i städerna, porträtt – varje bild samlas kring en sak. Och det är just här som Pirosmani “levererar” med bilder som är raka, monumentala i sin enkelhet, lysande i sin färgstarka mot bakgrund av den svarta vaxduken han använde som duk. De är inte privata, de är inte psykologiska, utan snarare bilder i och för det offentliga rummet, där människor möter djur, där människor äter tillsammans, där människor rör sig. Och även om de är säregna och skildringar av en svunnen värld, finns det en omedelbarhet i detta som talar direkt till oss över tid och plats. foto Pressbild Visas på Louisiana fram till 20 augusti. 8 Illustration: Caroline Flindt